Nindë Silverdolk – Del 025

10 december 2006

Det dröjde en liten stund innan jag började med mina bestyr. Först stod jag bara kvar på samma fläck på golvet, stirrande mot dörren som ljudlöst stängts bakom Lindir, och tog in det som hände omkring mig.
När mitt hjärta lugnat ned sig öppnade jag mina väskor och packade upp mina saker. Kläderna hamnade i den tilltagna garderoben i sovrummet, och jag konstaterade nöjt att det fanns gott om plats för nyförvärv. Jag kontrollerade mina vapen – värja, båge, koger, svärd och några dolkar – och konstaterade, mindre nöjt, att det inte fanns någon förvaringsplats för dem. Efter att ha svept med blicken över lägenheten fann jag en liten nisch.
Denna nisch såg ut som om arkitekten som ritade väggen velat dra en rak linje, men nyst, och då skakat till pennan.
Förstår ni vad jag menar? Det var alltså inte en nisch i den benämningen att det var en liten hylla i väggen, utan mer som en inbuktning som följde med hela vägen upp.
I denna nisch stod i alla fall en allt annat än lycklig krukväxt (någon form av murgröna eller vildvin skulle jag tro), som inte alls fick tillräckligt med sol i det lilla utrymmet. Jag flyttade krukväxten till balkongen, och lät mina vapen vila mot väggen i det utrymmet istället. Sedan bestämde jag mig för att fråga Lindir om en duktig snickare när det blev tillfälle, så att jag fick ett ordentligt vapenskåp.
När det lilla bestyret med uppackning var avklarat tog jag av min reseklänning och hängde den över en stolsrygg eftersom den behövde tvättas. Jag tog ett timlångt bad i badrummet och använde några av de oljor och balsam jag hade med mig från Lórien. Sedan tog jag på mig en enkel klänning av tunt, vitt sidentyg. Den satt åt litet i midjan, men inte tillräckligt för att bli obekväm, och hade väldigt vid kjol och ärmar. Jag älskar den sortens klänningar, och använder ofta sådana som nattlinnen.
Sedan tog jag en hårborste och en kam och satte mig på balkongen med hela Vattnadal under mig.
Vinden torkade mitt hår medan jag först kammade, sedan borstade, och sedan kammade det igen. Jag betraktade alla varelser som levde i Vattnadal under tiden jag lojt ägnade mig åt hårvård.
Jag kanske inte nämnde det tidigare, men den där balkongen är underbar. Den ligger tillräckligt högt upp för att man ska få avskildhet, men tillräckligt långt ned för att man ska kunna ropa till någon på gårdsplanen nedanför utan att störa alla invånarna. Under balkongen finns vad som måste kallas Vattnadals torg. Imladris är ju inte riktigt en stad, men jag vill inte kalla den där platsen för en borggård. Man ser ”Stora Porten” rakt fram och litet åt höger, om man följer Huset runt som i en trekvartscirkel åt vänster så finns den stora utgången från Huset ungefär mitt emot Porten, och sedan bara små in och utgångar från Huset, och så kommer man till min balkong. Själva gårdsplanen inrymmer en gång till stallarna, en litet gömd gång till Rådslagsplatsen och en fontän i mitten. Om man sedan höjer blicken från det Sista Hemlika Huset så har man en fantastisk utsikt över dalen på vars sluttningar Imladris ligger.
Denna utsikt förtrollade mig under hela dagen, och jag satt kvar på balkongen, betraktande livet i Vattnadal långt efter att mitt hår hade torkat.

Efter att ha tittat på Vattnadals befolkning i flera timmar, visste jag precis hur jag skulle klä mig, och bete mig på kvällen. Jag ville inte verka högdragen, men jag ville inte heller verka liten och förlägen – speciellt inte som jag upptäckt att jag faktiskt var vacker.
I Vattnadal klär man sig med många fler färger än i Lórien. Lóriens kläder går nästan alltid i grått, blått eller grågrönt. Främst vitt eller silverfärgat. Ingen i Imladris verkade ha kläder i dessa färger, utan brunt, lila, mörkblått och grönt. Färgerna var mörkare, men också livfullare. Så ungefär halv sju på kvällen tog jag på mig en klänning av kolsvart tyg, som nästan gett Haldir ett slaganfall.
Jag log mjukt när jag klädde mig i den tämligen enkla klänningen. Den hade en medeldjup urringning som lämnade axlarna bara, långa ärmar som satt åt till precis ovanför armbågen. Där fanns ett broderat silverband, och sedan blev ärmarna mycket vida. Kjolen var också vid, men hade ett mycket fint fall, och på något sätt hade skräddarna lyckats med konststycket att göra en kjol med flera meter tyg i vidd, men som inte gav en höfter som en mûmak. Mycket mer än så var det inte. Livstycket satt åt på klänningen, och framhävde den midja som jag var ganska stolt över. Klänningen var också fodrad, för det svarta tyget var ogenomskinligt, men tunt – med blodrött tyg, som även prydde dekolletaget – och snöringar höll ihop ärmarna ned till silverbandet.
Jag hade sett en hel del pråliga kläder som bars fram och tillbaka över gårdsplanen inför kvällen, och jag roades nästan av att jag hade en som faktiskt var helt fri från brodyr eller många lager.
En sak som jag måste upplysa er om är att jag inte hade sett ett enda svart plagg på hela dagen. Några i mjukt midnattsblått, men det var allt. Inte heller några röda kläder i den blodiga nyans jag hade.
Detta skulle få mig att sticka ut – precis som jag ville. För att göra mig än intressantare flätade jag håret på samma sätt som Aidien gjort innan jag lämnade Lórien – i en ung krigares flätor. Slutligen slöt jag ögonen några sekunder i koncentration, och lät de nio stjärnorna i min panna framträda. Jag tog ett svart band, och fäste silverdolken jag fått av Aidien vid min sida, och sedan såg jag mig i spegeln med ett litet leende.
De självlysande stjärnorna sken upp mitt huvud, mitt ansikte och mitt hår, och jag kunde nästan föreställa mig Haldirs och Aidiens reaktion om de fått se mig.
Några droppar parfym och halsbandet med rosen fullbordade mitt yttre, och jag var precis färdig när klockan ringde för middag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *