Nindë Silverdolk – Del 027

18 december 2006

När jag satt mig ned hade leendet försvunnit ur mitt ansikte – men, som Haldir ofta påpekat, kunde jag känna att det dröjde kvar i mina ögon.
Lord Elrond ställde sig upp, och jag vände mig artigt mot honom. Han höjde händerna för att påkalla uppmärksamhet och för att äska tystnad.
”Kära vänner”, Många av alverna nickade mot honom, ”anledningen till denna tillställning.” Han gjorde en svepande gest mot mig, och jag nickade mot alla de som gjorde välkomnande eller respektfulla miner. ”Jag vill med en skål hälsa Nindë Caranîr av den Gyllene Blomman, kusin till Glorfindel av Imladris, välkommen till det Sista Hemlika Huset.”
Från en sidodörr kom en kvinna i sammetsgrå klänning in. Hennes hår var svart som en flod om natten, och hennes grå ögon rymde lika mycket vishet och medkänsla som kund Celeborns. Kvinnan var anslående vacker, och mycket lik lord Elrond, trots sin uppenbara kvinnlighet. Liksom min var hennes klänning osmyckad, bortsett från en gördel av silverlöv, som höll in plagget kring hennes midja. Hennes läppar krusades i ett leende när hon såg från mig till någon längre bort längs bordet, och tänderna glittrade på samma sätt som de små juvelerna i ringen av silver hon bar på pannan. Framför sig i händerna höll alvinnan en högfotad bägare av guld, med endast ett ornament kring kanten. Bägaren var fylld till bredden med klar vätska, men ändå spillde hon inte när hon bar den till lord Elrond – som tydligt måste vara hennes far – och räckte fram de till honom.
När lord Elrond höjde bägaren höjdes i samma rörelse alla glas och koppar vid långborden, och de hölls uppe under den tid då lord Elrond tog en liten klunk ur bägaren och gav tillbaka den till sin dotter. Glasen hölls i luften under tiden välkomstbägaren skickades längs honnörsbordet, höjdes mot mig gång på gång, och alla drack ur den.
Lord Elronds dotter drack efter sin far, och sedan bar hon bägaren till var och en av alverna längs huvudbordet. sist kom hon till en alv med hår som tycktes vara sköra strån av det renaste guld, och han tog bägaren och reste sig.
Med allvarlig min höjde alven långsamt välkomstbägaren mot mig, och under tiden mötte jag hans blick. Hans ögon var blå, i samma nyans som blåklinten har på midsommarafton, och de var ovanligt klara. Alven var högväxt och rank och hans ansikte var vänt och ungt med skarpa drag och aningen urholkade kinder. Kring hela hans figur fanns nästan som ett skimmer av någon uråldrig kraft, och både hans drag och hans gester var ädla, som om han var en konungason. Hans hår glittrade som av en inre lyster medan han slöt ögonen och böjde nacken för mig. Sedan drack han ur bägaren och samtidigt drack alla andra i salen.
När alven tog bägaren från läpparna syntes ett litet leende på hans mun och i hans ögon, och han tog inte blicken från mig när han lämnade tillbaka bägaren till lord Elronds dotter.
Den höga damen från Vattnadal gick då inte ut med bägaren som man kunde väntat sig. Hon bar den på samma sätt framför sig med båda händerna, och lämnade över guldbägaren till mig.
Med ett försök till en värdig min tog jag emot den, höjde dem först mot lord Elrond, sedan mot långborden och sist mot alven som saluterat mig så allvarligt. Sedan satte jag bägaren till läpparna, och tömde den.
Min ”värdiga” min försvann nästan omedelbart, och jag sände ut ett strålande leende till alla i salen.
Alven längre bort vid bordet reste sig då och höjde händerna.
”Hell Nindë av den Gyllene Blomman”, sade han högt, och jag ryckte nästan till när jag hörde hans… förstår ni om jag säger glittrande? röst, och musiklika accent.
”Hell!” upprepade alverna under oss, och jag log, med blicken aningen vänd mot bordet, för att dölja min allt tilltagande rodnad.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *