Nindë Silverdolk – Del 031

15 januari 2007

Glorfindel betraktade mig när jag kom ut på träningsområdet med Eldalin i handen och rustningen på. Han log och blottade tänderna i en krigares flin.
”Det syns att du har tränat tidigare”, sade han där han stod och vägde med handen på sitt eget svärdsfäste, ”du håller inte i svärdet som en amatör.”
Jag log mot honom, men svarade inte. Som Haldir lärt mig lät jag svärdsspetsen peka lojt mot marken, trots att Glorfindel drog sitt eget svärd, och utan förvarning störtade mot mig. Han stannade med eggen någon decimeter från min arm, och såg på mig med rynkad panna.
”Varför försvarar du dig inte?”
Det var roande att se den store krigaren så förbryllad.
”Tänkte du döda mig?” svarade jag lugnt.
”Naturligtvis inte.”
”Då så.”
Han sänkte sitt svärd och jag tillät mig ett leende.

Inombords skrattade jag högt. Det där hade Haldir gjort mot mig en gång, och nu förstod jag varför han ylade som en gast av skratt den gången.

”Nåväl, lilla fröken, om det ska vara på det viset”, han höjde svärdet i samma gard som tidigare, ”nu håller jag inte igen.”
”Bra.”
Jag rörde mig inte ur fläcken när han störtade fram, lät svärdet hänga tills jag märkte åt vilket håll han var på väg.
Både Haldir och Aidien hade bankat i mig vikten av att jag drog nytta av min överlägsna snabbhet, eftersom min kropp helt enkelt inte tillät att jag blev lika stark som en man. Så när jag såg att Glorfindel denna gång lyfte armen kunde jag med lätthet höja Eldalin och parera.
Hans styrka förvånade mig. Jag stapplade åt sidan av blotta kraften i den legendariske krigarens anfall, och rullade över ena axeln för att komma upp med balansen i behåll.
Då kom nästan sak som gjorde mig högeligen förbluffad. Så snart jag kommit på fötter igen upptäckte jag att Glorfindel var på väg mot mig. Han var flera gånger snabbare än någon jag stridit mot innan. Han fintade, och bytte svärdsriktning lika fort som jag, och jag blev tvungen att backa flera steg för att undvika den dödliga halvcirkeln som hans klinga svepte i.
I en halvtimme tvingade min kusin mig att retirera. Jag stapplade, drog mig undan och rullade på marken tills jag visste att jag skulle ha träningsvärk imorgon bara av min reträtt.
Tänk, upprepade jag inom mig. Han måste ha någon svaghet.
Till sist såg jag det.
Glorfindel var den Återfödde. Hans fäktningsstil var gammaldags, med stötar, finter och parader. Attack eller reträtt.
Han hade stridit mot orcher, människor och alver, men inte mot någon älva.
Till sist så är Glorfindel ganska storvuxen. Han är lång och har breda axlar; är visserligen snabb och stark, men inte smidigare än någon alv.
Med en idé groende i huvudet började jag snubbla. Jag gjorde misstag och lät honom snudda vid mig flera gånger. Eftersom det i Glorfindels fäktningsvärld bara fanns attack eller reträtt, så trodde han att mina krafter var på upphällningen.
När min kusin med ett triumferande leende störtade framåt för att göra den parad som han tänkte ”döda” mig med föreställde jag mig ett par flortunna, vitglittrande vingar på min rygg, lät dem framträda, och kastade mig upp i luften.
Jag slog en volt ovanför Glorfindels huvud, och han hann precis få upp ena underarmen, som var klädd med en armskena, för att parera mitt hugg mot hans rygg.
Då vred jag på svärdet och Eldalins hjalt träffade honom hårt i ryggen.
Redan långt framsträckt av vad han trodde skulle vara den sista stöten föll Glorfindel framstupa samtidigt som luften gick ur honom. Jag vände mig så att jag flög med fötterna ovanför huvudet och placerade klingan mot hans nacke.
”Död!”
Jag flämtade som aldrig förr, och sjönk strax ned på knä av utmattning. Så började Glorfindel skratta. Han vände sig om så att han låg på rygg, och skrattade högt med munnen öppen och tänderna glittrande.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *