Nindë Silverdolk – Del 032

15 januari 2007

Så snart min kusin kunde tala igen flämtade han fram:
”Bra, Nindë. Mycket bättre än jag räknat med”, jag tog bort Eldalin från Glorfindels hals och lät honom sätta sig upp. ”Du behöver träna styrka, snabbhet och uthållighet, men du är mycket smidigare än jag väntat mig, och är dessutom påhittig”, han torkade sig i ansiktet med en del av tunikans ärm som stack fram under hans armskena. Jag log åt berömmet. ”Du kanske inte är fullärd tekniskt sett, har fortfarande en del onödiga rörelser som du kan låta bli, men du observerar och ser dina motståndares svagheter väldigt fort”, han gjorde en gest åt min rygg, ”och de där vingarna är förstås väldigt användbara. Ska vi se om vi kan utveckla dem?”
Jag nickade ivrigt. Samma glöd som jag känt när Aidien visade mig den korrigerade paraden för vad som nu verkade evigheter sedan, samma glöd började pyra i mig igen . Att se någon vara så stark, men samtidigt röra sig så fort! Och hans parader sedan! På Glorfindels rörelser kunde man bara vid ett fåtal tillfällen se åt vilket håll han var på väg.
Min kusin måste ha sett glöden i mina ögon, för han log åt mig och rörde vid min kind.
”Aldrig förr har jag sett en flicka med sådan smak för vapenkonst som du”, han rufsade om mig i håret, hjälmen hade han slagit av för nästan en kvart sedan.
Så reste han sig och hjälpte mig upp.
”Det räcker för idag”, sade han bestämt, redan inne i rollen som min mästare, ”jag har fått en uppfattning om vad du går för.”
Vi gjorde de övningar som varit de första som Aidien lärt mig för att sträcka ut musklerna efter ett träningspass, och jag blev glad över att Glorfindel gjorde precis samma rörelser som jag. När vi sedan gick mot baden för att tvätta oss dunkade han mig i ryggen som om jag vore en krigarvän, och ingen flickkusin.
”Du är duktig, Nindë. Finns det några andra vapen du behärskar?”
”Jag är ganska duktig med pil och båge. Bättre med långbåge av det slag som Galadrim använder än med kort jaktbåge. Jag har övat med större svärd några gånger, men inte mycket, eftersom jag fortfarande inte behärskade ett lätt svärd som Eldalin helt. Det var mera som styrketräning”, jag log mot honom med en liten flickas förväntansfullhet. ”Efter min vistelse här hoppas jag att jag kan åka till Mörkmården och Alvhem för att träna mer med långbågen och jaktbågen. Och så har jag hört att alverna där är duktiga på att strida med två dolkar.”
”Två eller en, de gör både och”, rättade Glorfindel. ”Sedan då? Efter Alvhem?”
”Jag vet inte”, jag ryckte på axlarna, ”Galadriel berättade om ett land i nordväst som bebos av halvlingar, som är mycket duktiga på att använda stenslunga. Dit kanske. Eller till någon som kan lära mig att kasta kniv.”
Glorfindel skrattade till.
”Då får du åka till Harad, det är haradîm som har knivkastning som specialitet. Men det är inget land jag rekommenderar. Alver är inte välkomna där, och kvinnor är inte vatten värda. Dessutom är kungen – eller ’kejsaren’ som han kallar sig – litet maktgalen och ser intriger där det inte finns några.”
Jag skrattade åt kommentaren om Harads ”kejsare”, och Glorfindel stämde in. Sedan skildes vi åt för att gå till kvinnornas, respektive männens badsalar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *