Nindë Silverdolk – Del 033

25 januari 2007

Nästa morgon vaknade jag med en hemsk träningsvärk i ryggen, omkring skuldrorna. Med ett stön satte jag mig upp i sängen, men sjönk omedelbart ned igen. Nu insåg jag att de av mina muskler som jag försummat som mest under de år jag bott i Lórien var musklerna som vingarna var fästa i.
Efter att ha beklagat mig i min tysthet i ungefär fem minuter bestämde jag mig för att ta mig upp, och kravlade ur sängen.
Istället för att klä på mig fick jag fatt i en morgonrock och gick ut på balkongen efter att jag svept den om mig.
Trots att solen bara varit upp i någon timme var redan borggården full av liv, och jag betraktade roat hästar och alver i leksaksstorlek medan jag med långsamma, försiktiga övningar tänjde ut min ömmande rygg.
Jag fick bland annat en skymt av lord Elrond, som tillsammans med sin dotter gick tvärsöver borggården för att försvinna in i en av de privata trädgårdarna, i sällskap med några rådsherrar som jag kände igen sedan tidigare.
När jag till sist kunde röra mig någorlunda obehindrat klädde jag på mig och vaskade av ansiktet. Glorfindel hade föregående dag påpekat att jag betraktade, och jag insåg nu att han hade rätt. Jag fann mycket mer nöje i att sitta i den stora salen och äta frukost medan jag kunde se krigare som skrattade och spelade tärning, tillsammans med hovdamer och lärda män; än att sitta på mitt rum i tystnad med mitt ensamma morgonmål.
När jag kom ned vinkade Glorfindel till mig från honnörsbordet, där han satt med ett stop som visade sig innehålla vatten. Jag gjorde honom sällskap, och serverades omedelbart bröd och smör och liknande livsmedel.
”Du är stel”, påpekade han när jag istället för att helt enkelt vrida på nacken vände stolen så att jag satt med ansiktet mot honom.
”Ja”, jag tog en tugga bröd och svalde den, ”jag hade helt glömt bort att träna de fördömda vingarna.”
”Hm”, han log, ”det får vi åtgärda.”
Med ens visste jag att jag skulle få genomlida många mornar som den här innan mina ryggmuskler var tillräckligt vältränade för att orka bära mig.
Efter detta korta meningsutbyte satt vi tysta en stund, och jag svepte med blicken över salen.
En av krigarna, en alv med Vattnadals mörka hår och grå ögon, fångade min uppmärksamhet, och jag drog mig till minnes att jag flera gånger kommit på honom med att titta på mig. Som om han kände mina ögon såg han upp och mötte min blick; och omedelbart visade sig en linje av rosa rodnad tvärs över hans kinder och näsa, innan han såg ned i sin mat igen.
Jag kände ett leende spricka upp på mina läppar, och återgick till min frukost.
”Vad ler du åt?” undrade Glorfindel nyfiket.
”Ingenting.”
Nästa gång jag såg upp satt krigaren och såg på mig. Hans ögonbryn hade en liten krök uppåt närmast näsan som gav hans ansikte ett längtande uttryck, och hans blyga leende var skört på ett sätt så att jag inte visste om han var glad eller skulle börja gråta.
Jag kastade en snabb blick på Glorfindel – av någon anledning visste jag att han inte skulle uppskatta om jag tog kontakt med någon av krigarna – och höjde sedan handen litet åt den gråögde alvens håll. Hans nervösa leende blev litet bredare, och så såg han omedelbart ned i sin tallrik igen.
Av någon anledning kände jag mig oerhört smickrad.
Jag hade tänkt gå ned och tala med krigaren efter att jag avslutat min frukost – han såg sympatisk och ganska känslig ut, och jag hade inget emot tanken på en ny vän. Men innan jag ens ätit färdigt min brödbit reste han sig och lämnade salen i sällskap med några andra som jag sett på vakt vid någon av borggårdens ingångar. När han lämnade rummet gav han mig en sista, skygg blick, och när han upptäckte att jag såg på honom skyndade han sig ut.
För en liten stund funderade jag på om jag skulle nämna krigaren för Glorfindel, men tanken slog mig återigen att min kusin inte skulle uppskatta en kontakt mellan mig och någon av soldaterna. Efter en kort stunds tvekan lät jag bli, och under resten av dagen lät jag bli att tänka på den gråögde alven.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *