Nindë Silverdolk – Del 035

2 februari 2007

Men hur det än var med det där magiska talet, så rann livet vidare i Vattnadal. Jag hade säkert tappat tidsuppfattningen, om jag inte börjat märka vissa saker, både på mig själv och i min omgivning – främst min omgivning.
Sedan jag insåg hur jag faktiskt såg ut så hade jag blivit ganska mån om mitt utseende. Inte till överdrift tycker jag, och inte Arwen heller, men Glorfindel tyckte att jag var otroligt fånig som till exempel ville byta kläder innan jag gick ned till middagen, eller att jag badade varje dag och borstade håret minst tre gånger om dagen.
Speciellt löjligt fann han mitt plötsliga intresse för kläder. Jag hade lämnat nästan hela min garderob i Lórien, så jag hade inget annat val än att införskaffa en ny, och Arwen och jag spenderade många trevliga timmar med skräddarna, diskuterande mönster, material och funktion.
Glorfindel tyckte att jag var fåfäng, men Arwen försäkrade mig om att alla unga kvinnor bryr sig om sitt utseende. Och så var det inte mer med den saken.

Eller jo, en sak till var det nog. Mitt intresse för kläder och smycken och sådant fick mig att klä mig med mer stil och således se bättre ut – kan ni tänka er?
I Lórien hade jag varit en ung kvinna utan bakgrund eller intresse för skönhet, men i Vattnadal var jag en dam av den Gyllene Blomman, och jag började känna andras blickar på mig när jag gick över borggården eller satt i den stora salen. Inga av de unga män utan en adelsbakgrund gjorde några närmanden, men jag fann att de satt och såg på mig medan jag åt eller när jag helt enkelt var på väg till min svit. Det kan faktiskt vara ganska ansträngande och faktiskt irriterande om man bryr sig om sitt yttre, att hela tiden ha blickar på sig. Resultatet av dessa unga mäns beundran gjorde att jag hela tiden måste tänka på vad jag sade och gjorde, så att ingen tog detta som en inbjudan, en uppmuntran eller en utmaning.
Än värre än soldaterna och hantverkarna var ädlingarna. Eftersom de faktiskt kom från en adlig familj såg de mig som någon slags köttben, över vilket de slogs som hundar – men höviskt förstås.
Inte nog med att de försökte charma köttbenet, de ställde sig också in hos slaktaren som ägde benet – vill säga Glorfindel.

Som Aidien berättade för mig när jag var femton, går ju de flesta giften världen över ut på ett gott parti. Hantverkare och soldater och så kunde ju visserligen tillåta sig litet kärlek, men inte så mycket, och ädlingarna ser alla vackra, unga, adliga kvinnor som ett tänkbart byte.

I vilket fall försökte de flesta män som såg mig som tänkbart hustrumaterial ställa sig in hos Glorfindel. De första avvisade han vänligt, meddelade att jag var alldeles för ung för att ens få tänka på giftermål från hans sida. Men när de unga männen uppvaktade mig allt intensivare, för att få mig att övertala min kusin, så tappade han tålamodet.
Jag kom faktiskt på Glorfindel en gång tillsammans med en silverhårig alv som lagt an på mig särskilt tydligt.
De var i stora entréhallen, och den var just då fylld med folk. Glorfindel är ganska bredaxlad, och inte så litet högväxt, och han böjde sig över den stackars ädlingen som en orm böjer sig över en mus.
”Jag kommer inte att tillåta Nindës giftermål förrän hon är myndig, och du ska sluta ansätta min kusin. Om du gör henne illa så slår jag ihjäl dig.”
Allt detta framsade han med det mest älskvärda leende, och ingen runtomkring som inte letade efter just honom kunde uppfatta att det som lorden av den Gyllene Blomman sade faktiskt var ett hot.
Glorfindel släppte den silverhårige alven, som tog ett par förskräckta steg bakåt och sedan skyndade iväg.
När min kusin vände sig om såg jag hur hans ögon var svarta av ilska, och jag bestämde mig för att jag kunde tala med honom en annan gång – när han hade lugnat ned sig.
Så istället gick jag till min svit, och ut i min privata rosenträdgård.
Dessa trädgårdar som finns litet varstans i Vattnadal är fristäder från livets vanliga… ja, liv. Man slipper allt som är högljutt och stökigt, för så kan det bli även i denna undanskymda del av alvernas riken, och kan vandra omkring bland blommor och träd utan en själ i närheten.
Min trädgård var en av de få platser där jag kunde slippa de adliga alver som ständigt följde efter mig, och jag sjönk ned på en ornamenterad stenbänk tillsammans med en bok som Elrond ville att jag skulle ha läst ut vid veckans slut.
Jag hade knappt suttit i tio minuter förrän en mjuk pojkröst sade mitt namn.
”Ursäkta? Min dam Nindë?”
Jag såg upp ur boken. Pagen som stod framför mig såg ut som människopojkar gör vid sju års ålder, men med alver är det litet svårare att fastställa åldern på det viset. I handen höll han ett skrin, lika långt som min underarm – handen borträknad – och ungefär lika bred.
”Jag ber om ursäkt för att jag stör, min dam”, sade han och skrapade litet nervöst med foten i marken, ”och mitt ärende kan väl egentligen vänta tills ni har tid, så…”
Han gjorde en ansats att gå, blossande röd i ansiktet, och jag lade ned boken.
”Det är ingen fara, vännen”, han såg på mig med förvånad blick, ”vad var det du ville?”
”Jo, min dam, en av ryttarna i förläggningen bad mig att ge er det här”, han räckte fram skrinet.
”En av ryttarna?” jag tog emot den lilla asken av trä och vände den försiktigt i händerna. ”Vet du vad han heter?”
Pojken skakade på huvudet.
”Nej, min dam, jag är ledsen. Men om min dam vill så kan jag leta reda på honom och fråga.”
Jag log mot honom.
”Nej, det är ingen vits. Imladris är stort, och han kan vara var som helst. Var det något med?”
”Nej, min dam”, han bugade sig.
”Då kan du gå, tack för det här”, jag höjde asken litet, och nickade åt honom när han försvann ut ur trädgården.
Lådan var enkel, med bara en ornamenterad bård kring kanten, och ett slingermönster på locket. Den var ombunden med ett sidenband i ljust lila.
Litet tvekande knöt jag upp rosetten, och lade bandet åt sidan. Det var en underlig, pirrande känsla att sitta med en gåva som jag inte visste vem den kom från. Smickrande samtidigt som det var omåttligt spännande.

Jag låter väl som en förälskad barnunge, men så var det!

Jag lyfte locket av asken, och fann att den innehöll en enda blodröd ros. Med ett leende växande på mina läppar lyfte jag upp blomman och fann att den blivit plockad för bara en liten stund sedan. Jag behövde inte ens snitta om stjälken för att rosen skulle kunna suga vatten när jag placerade den i en smal vas på mitt nattygsbord.
Asken lade jag på min byrå, och återvände till rosenträdgården med det ljuslila bandet i handen. Sidentyget gled mellan mina fingrar, flyktigt som vatten, och när mitt samvete till sist fick mig att ta upp min bok igen flätade jag håret och knöt bandet i flätans ände.
Den dagen läste jag flera kapitel, men när Elrond förhörde mig på boken i veckans slut, kom jag knappt ihåg hälften.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *