Nindë Silverdolk – Del 036

7 februari 2007

Det gick en vecka eller så, och när rosen på min byrå började sloka hängde jag den upp och ned i en gardinstång för att torka.
Det var ganska sent på eftermiddagen och jag hade precis badat efter ett arbetsamt – för att inte säga smärtsamt – träningspass med Glorfindel. Jag hade på mig en enkel, gräddvit klänning av den modell jag brukade bära, och satt som vanligt på balkongen och borstade håret medan jag såg livet flyta förbi. Arwen kom gående i rask takt, vinkade åt mig och försvann in genom huvudentrén, Lindir gav mig ett stort flin när han gick ut för att lösa av vakten, och det var i stort sett en ganska vanlig kväll.
Jag kan inte riktigt förstå varför den har fastnat i mitt huvud, men jag tror att det var för att jag kände mig betraktad där jag satt på balkongen, och det hade jag aldrig gjort tidigare. Det var inte den obehagliga känslan av någon som hänger över ens axel eller står och stirrar på en några meter bort, utan en känsla av att någon vakade över mig på respektfullt avstånd.
Jag försökte strunta i känslan och såg istället på när Lindor gjorde en nästan rituellt stram givakt framför vakten, som gjorde honnör. Med stela taktsteg bytte de plats, och Lindir skyldrade den värja som vakten traditionellt bar.
När den avbytta vakten gjort sin sista honnör mot Lindir slappnade han av en aning och började gå mot huvudentrén, troligen för att äta kvällsvard. Det var något med det mörka Vattnadalshåret och de grå ögonen som klingade till i mig, men det var inte förrän han flyktigt såg upp på mig och rodnade som jag kände igen den unge soldaten från Stora Salen några dagar tidigare.
För en sekund var jag villrådig, och när jag slutligen bestämt mig för att vinka åt honom hade han redan försvunnit in genom dörren. Jag bet mig i läppen, men lade ned hårborsten och skyndade nedför trapporna och mot Stora Salen.
När jag kom fram var han naturligtvis borta – och det borde jag ha kunnat räkna ut. Jag hann inte heller fråga vakten eftersom Glorfindel vinkade in mig i salen, och innan jag visste varken ut eller in hade jag hamnat vid huvudbordet och var i full färd med att äta kvällsmat.

Några dagar efter den händelsen kom jag ned till Glorfindels svit, bara på ett rent infall, och fann honom i full färd med att ta på en stärkt tunika i ljusgrönt, med vita banddekorationer.
”Vadan detta, Glorfindel? Ska du gifta dig?”
Han vände sig mot mig, och jag gick fram för att rätta till kragen på tunikan.
”Inte alls”, han tog sig för halsen och kände att allt satt rätt. ”Tack. Nej, det kommer en delegation från Sjöstad idag. Angående kriget i Mörkmården. Det har inte hänt något avgörande ännu, och kung Thranduil vill sätta in en skenattack, kraftig nog för att vara övertygande, från sydost medan Vattnadal och Lórien anfaller i sydväst och väster. Jag tvivlar på att det kommer att fungera – yrch förökar sig som vanskapta kaniner, och de kan mycket väl ha en lika stor styrka till någonstans uppe i bergen.”
”Hm”, jag nickade och tvingade bort tungmodet som kom över mig varenda gång någon nämnde kriget i Mörkmården. Det hade hållit på i över tjugo år nu, och visade inga tecken på att sluta.
Eftersom jag inte hade något annat för mig följde jag med Glorfindel ned i salen för att ta emot gästerna. Om inte annat kunde jag få nyheter om hur kriget gick.
När vi kom ned till Stora Salen stod den gråögde alven utanför på vakt, och han gav mig en blick som kändes som en varm vattenstråle över ryggen innan han rätade på sig och stirrade tomt ut i luften. Jag skulle just fråga Glorfindel vad han hette när min kusin skyndade på mig, för pagen som förebådade delegationens intåg kom skyndande.
Jag blev förvånad över att ingenting beslutades på mötet som följde, och när jag frågade Glorfindel skrattade han.
”Ingenting brukar beslutas på sådana här möten, Nindë. Det kommer nog att dröja åtminstone en vecka innan vi har fått några resultat.” Han måste ha sett hur min blick mulnade, för han tillade: ”Men om du vill kan jag ge dig rapporter, så att du slipper vara med på alla mötena.”
Det hade jag inget alls emot. Mötet hade varit utomordentligt tråkigt, fyllt med formella artigheter och invecklade tal, och ingenting mer än ”välkommen” och ”tack” hade egentligen sagts.

De följande tre dagarna satt Glorfindel i möte, tillsammans med Elrond, Arwen och flera andra högt stående alver. Detta betydde att jag fick roa mig bäst jag kunde. Ibland fick jag sällskap av Lindir, men det var bara när han kunde komma ifrån sina soldatplikter.
Flera gånger kom jag på mig själv med att spana efter den gråögde soldaten, som jag vant mig vid att tänka på honom som.
Det var först en kväll i Stora Salen som jag faktiskt fick syn på honom igen – nästan fyra dagar efter att delegationen anlänt – och då fick vi ingen chans att tala.
Glorfindel, Elrond och delegaten satt i ett inofficiellt möte, och jag satt mest vid honnörsbordet och kände mig ensam. Delegaten hade haft med sig en hedersvakt på tio man, tillsammans med en kapten, och de satt vid soldaternas bord och drack mjöd tillsammans med soldater från Vattnadal som de lärt känna på sista tiden.
Då fick jag äntligen syn på honom igen. Han satt litet avskilt med ett stop i handen, och stolen vänd så att han kunde se upp mot honnörsbordet utan att vrida för mycket på huvudet.
Jag tömde mitt vattenglas i ett svep och reste mig för att gå fram till honom.
Tyvärr hade jag – och tydligen ingen annan heller – räknat med att människor påverkas mycket fortare av alkohol än alver, och jag hann knappt ned till ryttarnas område innan jag stoppades av en mänsklig soldat ur delegatens hedersvakt.
Mannen, en aning vindögd och starkt luktande av sprit, grep tag i min arm nästan smärtsamt hårt, och drog mig till sig innan jag ens visste vad han höll på med.
”Lilla fröken”, sluddrade han, och hans andedräkt vittnade om att han hade fått alldeles för mycket att dricka. ”Varför har jag inte schett dig förut? En schå vacker kvinna kan väl inte ha gömt sig? Kom och schätt dig med mig, scå att jag får dricka upp. Schen schka vi gå upp till förläggningen och…”
Han hann inte längre innan delegationens kapten var framme hos oss. Innan jag varken hann säga eller göra något hade officeren gripit tag i den druckne soldatens arm, tryckt på hans handled tills han släppte mig och gett honom en örfil som rungade i hela salen.
Omedelbart var två av människornas andra soldater på fötter och framme vid oss. Kaptenen räckte över deras kamrat, vars kind redan höll på att svullna upp.
”Tag med er vän ut och se till att han nyktrar till”, beordrade underofficeren.
”Kapten”, de båda soldaterna – ingen av dem påverkad – gjorde klacksteg som smällde nästan lika högt som örfilen och tog sin vän i armarna. ”Min dam.”
De gjorde båda honnör mot mig och drog sedan ut den alltjämt raglande soldaten ur salen.
”Jag ber om ursäkt, min dam”, kaptenen bugade sig. ”Ingen av mina osnutna valpar kommer att besvära er mera. Sade han något så opassande att han borde få en värre bestraffning än att komma upp och se er i ögonen så snart han har nyktrat till?”
Jag var på vippen att svara ja, när jag insåg att varenda soldat, såväl icke adliga som högborna, var på fötter, och den gråögde soldaten hade svärdet till hälften draget. Om jag sade ja skulle stämningen mellan soldaterna aldrig att bli som den varit innan, och det hela kunde svälla till ofantliga proportioner.
”Han gjorde några oanständiga anspelningar, kapten, men inget som behöver bestraffas i större utsträckning. Gör som ni tycker är bäst.”
Han bugade sig igen.
”Det ska jag, min dam. Tack för det.”
Det sista sade han så lågt att bara jag hörde, och sedan gjorde han en stram honnör och gick tillbaka till sina män – gestikulerande och ropande åt dem att återgå till sitt mjöd.
Bland de sista som satte sig ned var den gråögde alven, som långsamt stack tillbaka sitt svärd i skidan, och hans ögon lågade av ilska. Innan jag hann gå fram till honom grep en adelskvinnas smala hand lätt tag i min arm, och jag vände mig om för att möta Arwens blick.
”Bra svarat – på kaptenens fråga”, sade hon och började leda mig tillbaka mot honnörsbordet. ”Det skulle vara ännu bättre om du kunde stanna kvar en stund och visa att det inte finns någon ovänskap kvar.”
”Naturligtvis.”
När jag hade suttit kvar i ungefär en kvart och reste mig för att dra mig tillbaka till min svit till hade soldaten redan gått.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *