Nindë Silverdolk – Del 037

15 februari 2007

Glorfindel var rasande när han kom in på mitt rum. Hans ögon var midnattssvarta och hårets gyllene toppar tycktes nästan spraka. Jag satt vid min läspulpet när han stormade in, och när han slog igen dörren bakom sig skallrade glaset i fönstren.
”Glorfindel, vad är det?”
”Den druckne, oförskämde lille hunden!”
Då förstod jag att han talade om människosoldaten som varit närgången mot mig tidigare den dagen.
”Lugna ned dig.” Det var inte förrän jag gick fram till honom och lade handen på hans arm som han slutade att flämta av vrede, och faktiskt såg på mig. ”Jag och kaptenen redde upp det hela.” Glorfindel såg på mig under några sekunder, sedan kände jag hur han slappnade av.
Det tog några minuter, med sedan var Glorfindel lugn igen, han var visserligen fast besluten att diskutera saken med hedersvaktens kapten, men jag fick honom att vänta till nästa dag.

Det var precis före middag nästa dag som det knackade på min dörr.
”Ja?”
Jag var glad att Glorfindel satt i möte när dörren öppnades och soldaten från kvällen innan kom in, klädd i full rustning, som var blankputsad tills solljuset som reflekterades i den nästan bländade mig.
”Min dam”, började han, och höll blicken stint fäst i marken.
För ett par sekunder stod han bara där, med hjälmen i handen som en pojke med sin mössa när han är kallad till byäldsten. Sedan steg han fram och föll på knä vid mina fötter, hela tiden med ansiktet vänt mot marken.
”Jag vill be om ursäkt för mitt uppträdande igår kväll, min dam Nindë.” Han snurrade nervöst hjälmen i händerna. ”Jag minns knappt vad som hände, men min kapten berättade… och jag är verkligen ledsen. Jag förväntar mig inte att ni ska förlåta mig, men jag vill att ni ska veta att jag aldrig skulle göra något sådant om jag inte varit mycket påverkad.”
Han verkade tappa bort orden, och stod bara på knä framför mig med blicken sänkt och jag såg hur han tuggade på sin underläpp.
Får några sekunder var jag bara arg på honom. Mindes hur han hade skrämt mig dagen innan, och hur jag inte kunnat hindra honom eftersom allt hänt så plötsligt.
Men så såg jag hur förlägen han verkade. Jag kunde inte riktigt se hans ansikte, för håret som föll i vägen; och händerna kramade hjälmens kant så hårt att knogarna vitnade. Han vågade inte ens se på mig, utan väntade bara på min dom; och min ilska vittnade bort som om den var en stenstod som utsattes för flera hundra tidevarv på några sekunder. Jag log en liten aning.
”Jag förlåter dig. Ingen hade räknat med att ni som människor skulle påverkas så snabbt av alviskt vin och mjöd.”
Han skrattade till ned i golvet, men hejdade sig snabbt.
”Det hade inte vi heller”, sade han, och hans röst var en nervös trevare efter något slags samförstånd. ”I Sjöstad dricker männen allt som oftast öl. Mjöd serveras bara till soldaterna vid speciella tillfällen, och då utspätt.”
”Verkligen?” Han nickade, och jag log litet bredare. ”Men då är du definitivt förlåten.”
Först då verkade han förstå att jag faktiskt förlät honom, och han såg upp på mig.
Soldaten var mycket yngre än jag trott, inte fyllda tjugo, och jag blev förvånad över att människor släppte ut så unga män i strid. Han var riktigt stilig, med urholkade kinder och framträdande käkben, och grönblå ögon som faktiskt verkade turkosa. Ett trevande leende spred sig på hans läppar, och han stack hjälmen under armen för att kunna trycka handen mot sitt bröst och buga i knästående ställning.
”Tack så mycket, min dam.” Han stod tyst en kort stund. ”Skulle ni kunna tala med er kusin, min dam?” frågade han till sist. ”Min kapten säger att lord Glorfindel har frågat om mitt namn, och hotat med att utmana mig på regelrätt envig, och faktum är att det är samma sak som att avrätta mig. Alla vet att man inte kan vinna mot den Återfödde.”
Jag blev förvånad och faktiskt riktigt arg, och soldaten verkade missuppfatta det, för han ryggade nästan tillbaka och skyndade sig att säga:
”Min dam, jag menar inte så. Om ni fortfarande är arg på mig kommer jag naturligtvis att kämpa mot er kusin.”
”Det är inte det”, jag skyndade mig att le mot honom. ”Det är bara det att jag och Glorfindel talade om det här igår kväll, och till mig sade han bara att han skulle diskutera saken med din kapten. Inte utmana dig på envig.” Jag svor och sparkade till väggen, och när jag vände mig mot soldaten igen var hans ögon uppspärrade i förvåning, och jag kunde inte låta bli att skratta.
”Det väntade du dig inte, eller hur?” Han skrattade till, och jag lade huvudet på sned. ”Vad heter du?”
”Taricondry”, han slog ned blicken, ”men de flesta kallar mig bara för Taric.”
”Gott och väl, Taric, ställ dig upp är du snäll.”
Han gjorde så, och jag tog fram Eldalin. Soldaten gjorde stora ögon.
”Min dam, det där är det finaste svärd jag någonsin sett.” Han höll fram handen. ”Får jag titta på det?”
”Javisst.”
Jag räckte honom min lätta värja, och han kände på greppet och balansen med yrkesmannens vana. Till sist lät han det vina genom luften och tappade nästan hakan när svärdet sjöng.
”Har ni något emot att berätta vem som gjort det här svärdet, min dam? Det kommer troligen att kosta mig en årslön, men jag skulle betala dubbelt upp för ett slagsvärd från hans smedja.”
Taric och jag fastnade i ett samtal om vapen och smiden och stridskonst som varade i flera timmar, och det var inte förrän gonggongen ringde för middag som det kom för oss att sluta.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *