Nindë Silverdolk – Del 038

27 februari 2007

För att visa för både människokrigarna och alverna som fanns i stora salen att allt från föregående kväll var glömt och förlåtet lät jag Taric ledsaga mig till min plats vid honnörsbordet, och vinkade sedan till honom med ett leende när han gick och satte sig hos resten av hedersvakten.
Jag kunde inte höra vad de sade vid krigarnas bord, men så snart Taric kom och satte sig började det skrattas och skämtas, och han vände ned ansiktet i sin tallrik. När Lindir gick förbi på våg till de högborna tjänarnas bord hejdade jag honom och vinkade honom närmare.
”Delegatens hedersvakt”, han nickade, ”jag har känslan av att de retas med soldaten som heter Taricondry för vad som hände igår.”
”Hm”, Lindir slog ned blicken och funderade. ”Du kan ha rätt, och det är inte bra om de gör det”, han log mot mig, ett tillgivet men litet ansträngt leende. ”Du är omtyckt bland våra alviska pojkar, Nindë, om de hör en massa oanständiga skämt med dig inblandad så kan de bli problem.” Han gjorde en liten paus. ”Jag går förbi krigarnas bord på väg till mitt. Jag kan ju se om jag hör något.”
Lindir gick, och jag följde honom nervöst med blicken medan han banade sig väg mellan soldater och serveringsflickor, förbi hedersvaktens bord och bort till de högborna tjänarnas. När han satt sig fångade han min blick, gjorde en grimas och nickade.
Jag bestämde mig för att tala med hedersvaktens kapten om saken, mest för att undvika olyckliga incidenter.

En liten stund senare kom Glorfindel och satte sig, och redan innan han hann säga något tog jag honom hårt i armen och gav honom en lång, ilsken blick.
”Jag vill tala med dig efter maten. I min svit.”
Utan att ge honom tid nog att svara återgick jag till min mat och sade inte ett ord till honom under hela middagen.

Ni tycker kanske att jag var ganska elak mot Glorfindel, som bara blivit arg på Taric för att han brydde sig om mig. Men om man tänker på allt som kunde gå i stöpet om han gjorde en stor sak av det hela kan jag nog ursäkta mitt beteende.

Så snart jag var färdig gick jag från bordet, utan att vänta på min kusin, och gick rakt genom salen på väg ut. Bara för att se efter såg jag till att gå förbi hedersvaktens bord, och mycket riktigt tystnade alla när jag gick förbi. När jag väl passerat dem med några meter hörde jag halvkvävda skratt och ännu fler pikar.
Jag skulle definitivt tala med kaptenen.
Strax var jag uppe i min svit, och började gå fram och tillbaka bara för att arbeta upp ilskan som Galadriel för något år sedan lärt mig att undantrycka.
Som väntat dröjde det inte länge förrän min kusin knackade på dörren och slank in.
Innan jag vände mig mot Glorfindel anlade jag en kall, litet högmodig min.
”Nindë? Du ville tala med mig?”
”Sitt ned, Glorfindel.” Det var en order, och jag visste precis hur han såg ut, trots att jag inte tittade på honom. Den undrande rynkan mellan ögonbrynen och den förbryllade minen kunde jag se framför mig.
I samma sekund som jag vände mig mot honom öppnade han munnen för att säga något, men jag hejdade honom med en höjd hand.
”Hur kan du göra något sådant bakom min rygg!” När han försökte svara – eller kanske fråga vad jag menade – slog jag handen i bordet. ”Jag diskuterade hela saken med kaptenen igår! Taricondry har kommit till mig personligen och bett om ursäkt! Hela saken är ur världen! Och så kommer du inklampande med din sårade stolthet och hotar män som kanske måste stanna här i veckor innan något beslut fattats!”
Det var först nu som jag insåg att jag faktiskt var arg på Glorfindel. Han hade inte tänkt sig för innan han gått och fiskat efter Tarics namn, inte funderat över konsekvenserna om agg väcktes mellan våra soldater och människornas. Inte bara kunde detta få konsekvenser i förläggningen och i stora salen, efter någon månad skulle man ha glömt vad det hela handlade om, och det enda soldaterna skulle komma att veta var att alver borde hata människor och tvärtom. Dessutom hade Glorfindel inte nämnt något om det här för mig, han hade inte sagt något om att han kämpade för min ära eller dygd eller något i den vägen – för då hade alla soldaterna kunnat förstå honom. Nej, min skarpsinnige kusin fick bara för sig att promenera upp till förläggningen en dag och hota med att utmana en av soldaterna på envig, vilket var – som Taric redan påpekat – en regelrätt avrättning. Och det för något som soldaternas kapten sagt var glömt och förlåtet.
All denna insikt, hur arg jag faktiskt var på Glorfindel, rasade över mig som en lavin rasar fram över hjälplösa dalar. Ilskan var som en eld i mina ådror, som skållade mina lungor och min hals och fick mig att skrika ut mitt raseri. Jag tyckte i den sekunden att Glorfindel var en korkhövdad, genomdum åsneskalle; och det var jag inte sen att låta honom få veta.
När jag till sist drog ett djupt andetag och lugnade ned mig – för jag hade funnit att jag stegade fram och tillbaka i rummet, skrikande och gestikulerande – öppnade Glorfindel återigen munnen för att svara, och jag hejdade honom bara nog för att jag skulle hinna sätta mig.
”Nindë…” han gjorde en litet vilsekommen gest och verkade försöka finna ord. ”Nåväl, jag hade för avsikt att promenera fram till den här Taricondry och hugga honom i strimlor. Vad är det med det? Det hela handlar om vad han gjorde mot dig.”
”Nej! Nej, Glorfindel, det gör det inte!” Jag stod utan att minnas hur jag flugit upp från stolen. ”Det kommer att sprida sig, som eld i ett oljefat! Om vi lär våra soldater att den Återfödde hatar människor – för det är så man kommer att uppfatta det – så kommer det bli ett godkänt beteende. Och i gengäld kommer människor att börja hata alver. Och till sist kommer det inte längre att handla om vad soldaten Taricondry gjorde mot Nindë Caranîr i Vattnadal, det kommer att vara spritt över hela världen, utan att någon vet varifrån det kommer. Precis som alvers hat mot orcher om det vill sig illa.”
Ungefär på samma sätt fortsatte harangen, och till sist bestod den bara av att jag förklarade för Glorfindel vilken idiot jag tyckte att han var.

Ni får inte döma mig av denna min första debatt, mina vänner. Jag var ung och oprövad, visste vad som kunde ske, men kunde inte förklara det på ett särskilt bra sätt.
Och jag älskar dig i alla fall, Glorfindel.

Till sist överröstade min kusin mig, och han hade också rest sig.
”Jag tycker att du är fördömt otacksam, Nindë! De flesta unga damer hade varit smickrade av att någon ens lyfte ett finger för att försvara deras heder!”
”Men det handlar inte bara om det! För det första kan konsekvenserna bli så hemska att min heder är det sista vi behöver bekymra oss om. För det andra har du inte sagt ett ord till Taric eller hans kapten om att det är min heder du försvarar! För det tredje behöver jag inte försvaras!”
”Inte?” Glorfindel skrattade till, Gällt och sarkastiskt. Nu när jag tänker efter var det uppenbart att han glömt vad vi grälade om från början. ”Du är en artonårig flicka, Nindë! Ingen krigare! Om något skulle hända dig skulle du inte ha något att sätta emot! Inte ett dugg! Du skulle vara hjälplös som det barn du är!”
Min första ingivelse var att ta Aidiens silverdolk som låg på min byrå, kasta den mot honom och bevisa att han hade fel, men – som tur var – fick jag istället tag i en tom silverbägare och slungade den mot hans huvud.
”Ut!” Glorfindel duckade och bägaren slog i väggen. När den tillbucklad föll till golvet skrek jag igen. ”Ut!”
Som den fördömde krigare han är var Glorfindel tvungen att lämna sviten med värdighet. Därför rätade han på sig, gav mig en lågande blick och stegade ut ur rummet med huvudet lyft på ett så överlägset sätt att jag såg mig om efter mitt svärd.

Ta det inte fel, jag älskar dig fortfarande, kusin. Men just i den stunden ville jag väldigt gärna hugga huvudet av dig.
Ja, eller armen i alla fall.

Så snart Glorfindel stängt dörren efter sig – med en ilsken smäll – stampade jag i golvet så hårt jag kunde och skrek ut min ilska.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *