Nindë Silverdolk – Del 039

12 mars 2007

Det dröjde flera timmar innan jag lugnat ned mig. Den första stunden gick jag bara omkring i min svit och sparkade på allting som jag inte trodde skulle gå sönder.

Trodde, märk väl. Det finns fortfarande en snidad fågel på ett av de inre bordsbenen på mitt skrivbord som saknar en vinge.

Till sist satte jag mig i vilket fall i en stol, och drog ett djupt andetag, försökte att inte tänka på mitt och Glorfindels gräl. Med en suck släppte jag ut luften, och reste mig för att gå och tala med livvaktens kapten innan det blev alldeles mörkt.
När jag gick igenom människosoldaternas förläggning kunde jag verkligen känna hur männen tystnade, och hur stämningen blev tryckt och en aning förlägen. Till sist kom jag i vilket fall fram till kaptenens lilla avskilda rum, och jag knackade på.
”Min dam Nindë”, utbrast han så snart han öppnat dörren, ”ni hade inte behövt komma hit. Ni kunde ha sänt en page efter mig.”
”Det är ingen fara, kapten, kan vi tala i enrum?”
”Naturligtvis.”
Han släppte in mig och lät mig sätta mig vid skrivbordet medan han sjönk ned på sängen.
Människokaptenen var en man som var nästan lika lång som alvsoldaterna, och således reslig. Han hade korpsvart hår som fått silverstänk vid tinningarna, och hans gröna ögon var dunkelt vaksamma så som de flesta krigares är.
När jag hade luftat mina farhågor suckade han och sjönk tillbaka mot väggen.
”Jag anade att något inte var riktigt rätt, så som männen har trakasserat Taric. Men jag hade faktiskt fullt upp med att hålla er kusin borta från pojken. Om ni ville göra mig en tjänst, min dam, så tala med er kusin.”
”Det har jag redan gjort, kapten”, jag försökte hitta ett finkänsligt sätt att uttrycka hur vårt samtal slutat med att vi helt enkelt stod och skrek åt varandra. Till sist sade jag bara: ”jag ska tala med honom igen, för jag tror inte att vi tolkade det hela på samma sätt.”
”Tack, min dam”, han bugade sig i sin sittande ställning.
”Men vi måste nog göra något åt soldaterna.”
”Jag vet inte det, min dam. Inte för att jag inte tror att ni kan ha rätt, men jag har sett den här sortens saker hända tidigare, och det brukar lägga sig efter någon vecka. Men om ni känner er kränkt ska jag naturligtvis tala med dem.”
Jag bet mig i läppen medan jag tänkte efter. Visserligen kändes det… ja, jag hittar inget annat ord än underligt, när alla soldaterna tystnade när jag gick förbi. Jag hade sedan tidigare flera vänner hos våra egna, alviska soldater, och jag var mer van vid att de bemötte mig som om jag vore litet av en lillasyster. Den tryckta tystnaden och de kvävda skratten gjorde ont på samma sätt som det gör ont när ens äldre bror skrattar åt något som man själv tycker var mycket intelligent.
Men samtidigt. Om kaptenen trodde att det hela skulle lägga sig så tänkte jag inte ifrågasätta hans expertis, så att jag genom att driva vidare min åsikt blåste upp det hela.
”Nej, om så är fallet låter vi det vara”, sade jag till sist, och jag tror att kaptenen andades ut trots att han försökte dölja det. Jag rätade på mig i stolen. ”Jag ska inte ta upp mer av er tid, kapten.”
”Åh, det är ingen fara, min dam”, han skyndade sig att resa sig, och att hålla fram en hand så att jag fick hjälp att göra detsamma. ”Tillåter ni att jag eskorterar er tillbaka till er svit?”
Jag log mot honom. ”Det tillåter min dam.”
Han höll upp dörren för mig, och gick med händerna knäppta på ryggen ett steg bakom mig när vi gick genom förläggningen.
Nu när jag hade kaptenen i sällskap skyndade alla soldaterna i längan på fötter och ställde sig i givakt när vi gick förbi. Den stackars kaptenen var tvungen att göra en liten honnör åt var och en av dem, medan det för mig räckte att jag nickade.
Jag tog en bakväg till min svit, som jag av erfarenhet visste var lugnare än den tvärs över borggården, men vi hann knappt halvvägs innan en pojke sprang ifatt oss och bugade sig hastigt för mig.
”Min dam”, han vände sig mot kaptenen. ”Kapten, soldaterna har råkat i slagsmål!” hävde han sedan ur sig så fort att jag knappt hörde vad han sade.
Kaptenen svor lågt på sitt eget språk.
”Pojk, eskortera lady Nindë tillbaka till hennes svit. Min dam, jag måste…”
”Gå”, avbröt jag honom.
Han vände och sprang, och efter att ha gett pagen en blick följde jag efter honom så fort min klänning tillät.
Jag fick tränga mig genom en hop av soldater och tjänare. När jag till sist kom igenom var det precis i tid för att se Lindir släpa bort den gråögde alven från en människosoldat. Människan gjorde inte mycket motstånd mot kaptenen som höll honom tillbaka, men den gråögde soldaten kämpade emot så mycket att flera andra alver skyndade till för att hjälpa till att hålla honom tillbaka.
”Lugna dig!” Det var inte förrän Lindir gav honom en regelrätt order som den gråögde soldaten slutade att slita sig, och bara stod kvar och blängde på människan med blick som skulle ha klöst ögonen ur honom om den haft händer.
Trots att han slappnade av dröjde det säkert en minut innan Lindir vågade släppa honom.
”Vad handlade det här om?” fräste rådgivaren, och hans ögon gnistrade av ilska.
”Han förolämpade lady Nindë” morrade den gråögde soldaten fram med en röst som påminde mer om en vargs än om en alvs. Hans blick var fortfarande stadigt fäst på människosoldaten, och hans händer darrade, trots att han inte gjorde något försök att ge sig på honom igen. ”Han kallade soldaten Taricondry för en horbock och lady Nindë för en sköka, och flera andra saker som är för orena att ta i munnen.”
Det som var underligt med min reaktion var att förolämpningen knappt kändes. Den registrerades bara någonstans i mitt bakhuvud, och jag fortsatte att lyssna på vad som sades.
”Är det sant?” frågade precis kaptenen. Han vände sig mot mannen som han hållit fast, och spände blicken i honom.
Soldaten gjorde en liten, obestämbar gest som sade att han plötsligt var väldigt förlägen.
”Kapten, det var inget allvarligt mena…”
Han avbröts av en hård örfil, som fick honom att ragla bakåt, precis likadant som Taric raglat fram till mig kvällen innan.
”Kapten, det är bara ett skämt, för att Taric var så…”
Han tystnade när kaptenen höjde handen igen.
”Det spelar ingen roll om det var ett skämt, Baerinad! Det spelar ingen roll om det var riktat till någon annan! Det sades om lady Nindë, och det var en kränkning!” Han drog ett djupt andetag. ”Jag har sett mellan fingrarna för era små skämt, men när ni sänker er till den här nivån tänker jag inte göra det längre. Baerinad, du får tio piskrapp på gården imorgon bitti, sedan rider du hem. Och alla som så mycket som tänker något liknande skämt får samma behandling!”
Han såg sig om bland sina soldater, och de bleknade när hans blick fästes på dem. Sedan vände sig kaptenen mot den gråögde soldaten.
”Vad gäller dig, soldat, glömmer vi allt det här. Jag hade gett mig på honom själv om jag hört samma sak.”

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *