Nindë Silverdolk – Del 040

26 mars 2007

Nästa morgon väcktes jag av att en skarp smäll genljöd i Imladris. Sömndrucken hade jag precis kommit fram till att jag måste ha drömt, då ljudet hördes igen.
Till hälften skräckslagen, till hälften spänd kom jag upp ur sängen och fick fatt i en morgonrock. Medan jag svepte den om mig skyndade jag ut på balkongen.
En stor folkmassa hade samlats på andra sidan borggården, vid stora porten. I dess mitt fanns en ring dit ingen vågade stiga, och där såg jag soldaten Baerinad hänga, fastbunden kring handlederna, från vakttornets taknock. Hans hud var solbränd och glimmade av svett i morgonsolen, och bredvid honom stod två sammanbitna vakter. Bakom, med piskan i hand, stod kaptenen. Efter fem slag överlämnade kaptenen piskan till en man från folkmassan, och rappen fortsatte.
Efter ytterligare sju slag skrek Baerinad för första gången. Skriket trängde fram mellan hans tänder, och klipptes snabbt av. Blod glimmade på hans rygg, och började droppa ned på marken.
Efter ytterligare tre slag började jag undra, för kaptenen hade sagt att Baerinad skulle få tio rapp, men femton hade utdelats. Kanske hade han ändrat på straffet, men det föreföll mig märkligt.
När soldaten skrek för varje rapp kunde jag inte titta längre. Jag stod på balkongen med ryggen mot bestraffningsplatsen, och hörde hur slag efter slag utdelades, och hur Baerinad slutligen grät av smärta.
Det låter som en klyscha, men efter vad som kändes som en evighet slutade slagen, och efter ytterligare någon minut av tryckt tystnad vände jag mig försiktigt om. Men hade precis hissat ned Baerinad från taknocken, och gett honom en skjorta som han inte kunde förmå sig att ta på. Kaptenen för vaktstyrkan stod framför soldaten, med tyglarna till en sadlad och lastad stridshäst i handen. Folkmassan var kvar, men den var fullkomligt tyst, och därför kunde jag höra vad kaptenen sade.
”Rid tillbaka till Sjöstad, Baerinad. Sedan kommer ditt misstag att vara glömt.” Han gjorde en liten paus. ”Men gör aldrig, aldrig om det.”
Baerinad tog hästens tyglar, men kunde inte förmå sig att gå. Han stod kvar och stirrade på samma fläck på marken i nästan en minut, och när kaptenen sträckte fram handen blinkade soldaten till som om han somnat, och rätade på sig.
Jag lämnade balkongen och gick in i min svit igen. Genom fönstret kunde jag höra hur Baerinad lämnade borggården, och hur hästens hovslag tonade bort. Jag försökte borsta håret, skjuta undan tankarna på vad som nyss skett, men fann att mina händer darrade så häftigt att jag inte kunde hålla i borsten.

Jag vet att det var mot allt logiskt tänkande, men skulden gnagde i mig, som om möss försökte äta upp mitt skelett inifrån. Det var mitt fel – eller åtminstone kändes det så – och det skulle vara mitt fel om Baerinad dog på vägen till Sjöstad.

Jag kunde bara sitta där vid toalettbordet och darra, tills det knackade på min dörr, och jag väcktes ur mitt vältrande i skuldkänslor.
”Kom in.”
Dörren öppnades, liksom försiktigt, och Glorfindel kom in. Det var någonting i hanns hållning som var helt annorlunda från igår. Han hade blicken sänkt mot golvet, axlarna var en aning hopsjunkna. På det hela taget såg han ödmjuk ut, inte alls som den arroganta krigare han varit dagen innan.
”Glorfindel…” Jag kunde inte vara arg på honom. Det var någonting med vad jag och hela Vattnadal bevittnat den morgonen som tagit luften ur min ilska, och alla andra starka känslor som jag känt innan det. Det var som om jag skärmats av från världen, stängts in i en stor glaskupol, oförmögen att tala med andra, och oförmögen att känna något över vad som hände där ute. Till och med min blick kändes suddig, som när man tittar genom en böjd glasyta. När Glorfindel kom in kunde jag inte urskilja hans ansiktsdrag, inte hans min eller de fina nyanser i en människas ansikte som säger hur de mår, och vad de tänker.
Min kusin tvekade en kort stund, men kom sedan in och stängde dörren efter sig. Ljudet av trä mot trä fick mig att blinka till, och jag fann det var tårar och inte glas som grumlade min blick.
Glorfindel gick fram till mig, och trots att han är över två meter lång, och bredaxlad, såg han ut som en ung page som står inför kammarherren. Han tog en pall, ställde den någon meter från mig och satte sig.
Tårarna rann över, och målade två fina linjer på mina kinder. När Glorfindel räckte fram en näsduk hade känslan av glas framför mina ögon försvunnit, och världen var istället övernaturligt klar.
Fibrerna i näsdukens silke tycktes tydliga och oregelbundna som kullersten, och jag kunde se hårstrån som lossnat ur Glorfindels enkla fläta, när han dragit händerna över huvudet, tydliga som spindeltrådar i solljus.
”Det var den hemskaste bestraffning jag någonsin sett”, Glorfindel var vit i ansiktet. ”De spände upp honom”, fortsatte han stilla, ”och så gick kaptenen runt med piskan och frågade vilka som ville slå karlen. Med tio rapp menade han högst tio per person. Det måste ha slutat med trettio eller fyrtio slag.” Glorfindel såg ned i knäet. ”Och nu måste han rida hela vägen till Sjöstad. Det skulle inte förvåna mig om resten av hedersvakten hittade honom död längs vägen när de rider hem.”
Då brast det för mig. Jag snyftade plötsligt högt, och skakade så häftigt att jag gled av pallen och ned på golvet.
”Det är mitt fel”, fick jag fram, ”Om jag bara hade…”
Glorfindel grep tag i mina handleder, och drog mig till sig. ”Du kunde inte göra någonting”, mumlade han medan han strök mig över håret. ”Jag har aldrig sett kaptenen så arg, och jag tror att han hade insisterat, vad du än sagt.”
Jag brydde mig inte om att svara, utan fortsatte bara att gråta, som om han ingenting sagt. Någonstans, utanför glaskupan, hörde jag Glorfindel viska, ”såja, såja”, men det gjorde ingen skillnad. När mina tårar till sist tagit slut, och jag kände mig tömd på såväl gråt som ilska rätade jag på mig; torkade jag mig i ansiktet, och sköt undan håret ur ansiktet.
Glorfindel såg på mig med huvudet på sned och tog emot näsduken när jag gav tillbaka den utan att släppa mig med blicken.
”Är du fortfarande arg på mig?” frågade han till sist.
Det hade varit på sin plats att omedelbart svara nej, men jag tyckte att frågan krävde övervägande. Jag satt tyst en stund och kände efter, såg ned i golvet utan att riktigt notera det jag såg.
”Jag tror inte det”, svarade jag till sist. Jag såg upp på honom, och han tittade fortfarande på mig på samma sätt. ”Nej, det är jag nog inte. Men gå inte bakom ryggen på mig igen.”
”Bra”, sade han och log litet grann; inte så att det syntes på läpparna, utan det var bara en liten nyans kring ögonen. ”Det ska jag inte. Jag tror att jag har underskattat dig, Nindë. Du ser så ung och oerfaren ut. Skör, om du förstår vad jag menar. Men du har stål inom dig. Som en klinga infattad i glas, så att svärdet blir osynlig.” Nu log Glorfindel med munnen också. ”Sådan är du, Nindë. Som en glasklinga.”

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *