Nindë Silverdolk – Del 041

17 april 2007

Efter allt det som jag nyss berättat om hänt, var det väldigt få händelser som var dramatiska i samband med delegationen från Mörkmården. Elrond gick efter förhandlingar med på att sända ytterligare två hundra bågskyttar till den manöver som planerades, och till dem extra pilar, bågar och ett hundra svärdskämpar. Dessutom skulle Vattnadal bidra med proviant för sina egna soldater och två hundra extra för tre månader framåt – efter att soldaterna kommit till Mörkmården. Förhandlingarna avslutades och delegationen reste.
För första gången i mitt liv fick jag se ett större krigsfölje mönstra, och jag kom på mig själv med att sitta på min balkong i timmar och se på medan soldater och tjänare sprang fram och tillbaka över borggården för att hitta allt som krävdes för att tre hundra soldater allt som allt skulle klara sig till Mörkmården.
Och inte bara skulle soldaterna och förråden dit – utan det krävdes trossvagnar, hästar till vagnarna, kuskar till hästarna, tjänare som kunde hålla ordning på provianten, vapenutbildade som höll ordning bland alla de extrabågar, extrapilar och extrasvärd som följet tog med sig.
Allt som allt sjöd borggården av aktivitet, och jag kunde sitta och titta på det här i timmar. Och på så vis fick jag också en grundläggande uppfattning om hur man mönstrade en här.

Till sist gav sig trupperna av, och livet återgick till sin vanliga rytm. Bara några få av de soldater som jag kände hade tagits ut för att följa med styrkorna till Mörkmården, så jag märkte knappt någon skillnad från innan delegationen anlände.
Det kom en tid när Glorfindel plötsligt kungjorde att han inte kunde lära mig mera. Jag tror att det var samma höst som jag skulle fylla tjugo.
När jag kom ut på träningsområdet som den dagen var ganska folktomt fann jag att han inte hade övningsrustningen på sig, och innan jag hann fråga honom dunkade han mig i ryggen med ett litet skratt.
”Det tjänar ingenting till, Hylmacil”, sade han med ett leende. ”Det finns ingenting mer jag kan lära dig.”
Av det här uttalandet förstod jag ingenting. Med Aidien och Haldir hade jag förstått vad de menade, för de hade båda slutat att undervisa mig en tid efter att jag slagit dem båda. Men Glorfindel hade fortfarande ett stort övertag över mig när vi sparrade. Såväl med regler som utan. Jag höjde på ena ögonbrynet och satte handen till höften i en misstroende gest. Det hade funnits de tillfällen när han försökte göra mig förvirrad genom att tala innan och under det första anfallet, så jag förväntade mig något sådant. Men Glorfindel var inte ens beväpnad, och vi hade aldrig prövat att ge mig ett övertag när vi tränade.
”Jag menar det, Nindë”, sade han med ett litet skratt när han såg min tvivlande min. ”Jag kan inte lära dig något mer.”
”Men…” jag tog av mig hjälmen och knyckte på nacken. ”Men, jag har ju alltid förlorat. Varje gång.”
Han rufsade om mig i håret.
”Det är bara erfarenhet. Om du någonsin har oturen att du måste ägna hela ditt liv till krig och strid, så kommer du också att utveckla sådan erfarenhet. Men be för att det inte ska hända.”
Det var första gången som jag faktiskt tänkte tanken – Varför tränar jag? Varför övar jag mig på att slåss när mitt liv troligen kommer att bestå av samma sak som de senaste fem åren gjort – hovliv, fester och lugna dagar?
Glorfindel uppfattade min sinnesstämning och lade huvudet på sned.
”Vad är det, Hylmacil?”
”Jag… jag bara tänkte…”
Han lade handen på min axel.
”Det ska en krigare akta sig för.”
Det var ett gammalt skämt. Mer som ett ordspråk än som en vits, men jag lyckades att dra på munnen åt det. Jag såg upp på honom.
”Är jag verkligen en krigare, Glorfindel? Håller jag på att bli en? Varför har jag annars gjort allt det här?”
En annan person än Glorfindel hade kanske gett mig ett omedelbart svar, som ”det är klart att du är”, bara för att stilla mitt sinne, men min kusin tänkte verkligen efter. Och jag var glad att han tog mina funderingar på så stort allvar att han faktiskt ville ge dem ett genomtänkt svar.
”Det är nog en fråga som bara du kan svara på, Nindë”, sade han till sist. ”Slåss kan du, bättre än de flesta jag träffat, men en krigare är du inte. Inte än. Med den här träningen har du öppnat ännu en livsmöjlighet, men du måste göra valet själv. Om du vill spendera halva ditt liv i en lerig löpgrav, på helspänn, ovetande om du kommer att leva eller dö – ja, då är du en krigare. Du kanske har en annan anledning till det här, en som jag inte känner till, men då vet bara du.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *