Nindë Silverdolk – Del 042

23 april 2007

Samma kväll flöt frågan återigen upp till mitt medvetandes yta, som en fisk då och då glider upp till vattenytan utan synbar ansträngning. Jag satt på min balkong och såg på medan tjänarna tände lyktorna på gården, men utan att riktigt se dem.
Istället såg jag Aidien. Han var klädd i en enkel tunika, men bar svärdsbältet spänt över höfterna. Omgivningarna var suddiga, men jag kunde känna den rena doft som bara fanns i Lórien. En doft som påminde om en frostglittrande och riktigt klar vintermorgon – men utan att vara kall. Inte så mycket en lukt som en nyans i luften.
Med en svepande rörelse drog Aidien svärdet ur skidan och gjorde en serie rörelser i det han ryckte fram mot ett träd. Nu, fem år efter att det hänt var rörelserna långsamma och tydliga för min blick, men jag mindes känslan av att vara femton år och hänförd över hans skicklighet.
”Kan du lära mig att slåss på det sättet?”
Det var en flickas röst som talade. Utan den auktoritet och självsäkerhet som jag numera hade.
”Det kan jag, och kapten Haldir kan säkert lära dig ännu mer. Vill du det?”
Han hade inte frågat varför. Jag visste inte själv varför, bara att jag var så ofattbart imponerad, och att jag ville kunna göra samma sak.
Nu kunde jag det. Men till vilken nytta?
En annan bild flöt upp för min blick. Jag höll på att klä på mig bakom en skärm i mitt rum. Det var inte så mycket minnet som känslan som återvände. Känslan av att jag på något sätt skulle behöva mina stridskunskaper senare i livet. Varför visste jag inte. När visste jag inte. Men de skulle behövas.
Och sedan flöt ett sista minne fram. Klarare än någonsin, och så verkligt att jag plötsligt var på helspänn, beredd att dödas utan möjlighet att försvara mig.
”Flyg nu, min drottning, flyg och fly från denna död, och återta din rätta plats.”
Jag kastade mig upp i luften, genom dunster av rök och metalliskt luktande blod och mina vingar lyfte mig för första gången från marken. På avstånd hörde jag skrik av smärta, panik och sorg, tillsammans med vrålen som orcher ger upp när de hugger ned någon fullkomligt oskyldig.
Rädsla kramade mitt hjärta, gjorde det svårt att andas, och blandades med den häpnadsväckande känslan av att för första gången i sitt liv lyfta högt från marken av egen kraft.
”Fly nu, mitt barn.”
Mitt inre slets itu. Det var som om en kall reva öppnats tvärs över mitt bröst, och efterlämnade en saknad som påminde om kallt stål som långsamt sjönk, gled, rann in mellan mina revben. Min mor var död.
Jag såg ett ansikte. Inte i månen som tidigare, utan framför mig. Hennes hår lockade sig som en bågsträng som längre legat hoprullad och sedan släpptes. I kvällningen verkade det kastanjebrunt, men i solsken skulle det utan tvekan vara guldfärgat. Hon hade bruna ögon, vars form påminde om mina. Eller så var det mina ögon som påminde om hennes. Hon lyfte en liten aning på hakan, och jag kunde se hennes ansikte. Finskuret som om det mejslats ut av en skulptör, en liten, liten bit i taget. Läpparna var krökta i ett vänligt leende, och kinderna var rosiga på det viset som vissa högborna kvinnor sminkar sig för att bli. Som om mina ögon brutits loss från mitt medvetande hörde jag mig själv tänka att jag hade ärvt min mors ögonbryn – fint tecknade och med en sorgsen nyans – och hennes läppar.
Så rufsade en lekfull vind om mitt hår och strök mig över kinden som en halvverklig hand, och löste upp bilden för min blick. Håret var det sista som försvann, och det verkade förena sig med vindens virvlar och flyta bort.
Balkongen var plötsligt påtaglig igen. Jag satt på golvet med stolen vält bredvid mig, och plötsligt var vinden kall.
Med en darrande hand rörde jag vid kinden som vinden smekt, och upptäckte att den var fuktig. Jag slöt ögonen och fann att jag grät.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *