Nindë Silverdolk – Del 044

7 maj 2007

Det tog en hel del funderande nästa dag att ens minnas vad jag kommit fram till föregående natt. Till sist mindes jag mitt beslut att förändra mitt liv – att besöka stjärnorna – och minnesbilden av min mor.
Sinnesbilden av min mor var stark som en illusion, och den flöt upp på samma gång som jag mindes känslan av hennes död. På mitt skrivbord låg ett dokument som Glorfindel visat mig. Det var ett mycket officiellt brev som berättade att ännu en by hade utplånats när orcherna trängde sig längre ned i Mörkmården. Alverna hade återerövrat byn någon vecka senare, men förlusterna som skett var förödande. Många flyktingar hade sökt sig till bosättningen, och man kunde räkan till ett hundra tjugotre döda män, ett hundra och trettio döda kvinnor och nästan ett hundra och femtio barn. Flyktingar visste man inget om.
Ilskan som bubblade upp i mig var nästan skrämmande. Det var en ilska mot orcherna, mot döden själv och mot ledarna av de båda folkslagen som aldrig träffade en punkt där det fanns en vinnare och en förlorare, så att kriget var slut. Och mest av allt var det en ilska mot mig själv.
Om jag hade varit där, inte suttit säkert på min bak i Vattnadal, vem vet hur många som kunde ha gått att rädda? Hur många jag hade kunnat rädda. Mörkmården var fortfarande det av alvernas riken som jag kom ifrån, och vars träd och natur sjöng för mig närt jag vandrade där. Men jag hade inte varit i Mörkmården på fem år. För en alv är fem år bara som en rökslinga i vinden, men man måste minnas att jag var ung på den tiden, nästan tjugo år gammal, och att jag var till hälften älva. Tiden sedan jag såg Mörkmårdens lummiga skogar kändes som en evighet och ett ögonblick på samma gång.
Ett glimmande fångade min blick, och jag fann att gardinen till balkongen hade blåst åt sidan så att solen glittrade i glasdörrarna till mitt vapenskåp. Solstrimman var klar som ett varsel.
Jag gick fram till skåpet och tog ut Eldalin. Trots att jag fortfarande var iklädd nattlinne tog jag ett par steg över golvet med svärdet i anfallsposition, och fann att mina muskler och min kropp hade vant sig vid träningsstrid och ansträngning. Med sammanbitna tänder lät jag Eldalin glida ned i skidan igen och tog upp min hjälm. Jag hade bara använt den en enda gång, när jag stred mot Aidien – för länge, länge sedan tycktes det. Efter det hade jag använt en tyngre och billigare träningsrustning som Cuthelinen hade ändrat om så att den skulle passa mig.
Det var som om smeden gjutit in ett meddelande i rustningen när han skapade den åt mig. Varför smida en sådan rustning, så vacker, så praktisk och så lätt, om den inte skulle användas? Och var skulle en rustning användas om inte i strid?
När jag väl kommit igång med denna tankebana var det lätt att fortsätta. Naturligtvis kunde jag inte vara del i en stor armé, eftersom jag aldrig förr stridit i grupp, eller mot en grupp. Därför var det omöjligt att helt enkelt resa till Mörkmården och ta min plats i leden vid fronten.

Nej, jag fick lov att komma på något annat.

Medan jag klädde på mig – en enkel linneklänning med ett stärkt band som skärp – funderade jag på detta, och till sist mindes jag något som Elrond visat mig för evigheter sedan.
Kungen av Mörkmården hade placerat ut små grupper av alver i skogarna där inga arméer skulle kunna livnäras.
Av samma logistiska anledning hade inte heller orcherna några arméer att tala om där ute i vildmarken, men dessa strövtrupper stötte då och då på varandra, och då var både alvernas och orchernas order att förgöra den andra. Om jag började där skulle jag efter något år ha tillräckligt med stridserfarenhet för att kunna bli en del av en större armé. Antingen skulle jag, om jag gjorde tillräckligt bra ifrån mig, helt enkelt förflyttas till fronten – och det var det som var mitt mål – eller så skulle jag få ta mig dit med hjälp av charm, list eller min adliga titel.
Äntligen visste jag vad jag ville. Jag visste inte hur jag skulle bära mig åt för att komma dit, men till stjärnorna skulle jag.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *