Nindë Silverdolk – Del 046

27 maj 2007

Så det var med lätt hjärta som jag, i min idioti, sprang för att söka upp Glorfindel.
Jag fann honom inte oväntat i Stora Salen, sittande vid krigarnas bord, nu när han inte behövde vara formell, tillsammans med Lindir; båda med varsitt mjödstop och skrattande åt något skämt.
Jag kom att tänka på en annan anledning till att jag ville iväg när jag gick genom Stora Salen. Visserligen kan det vara riktigt smickrande att vara högboren, att män bugar sig när man går förbi och att man blir tilltalad med många vackra ord; men när jag passerade krigarnas bord när jag var på väg till Glorfindel och Lindir, och samtliga soldater flög upp från sina bänkar för att buga för mig så kände jag mig bara utsatt. Jag mindes plötsligt att jag inte kunnat bete mig som jag ville sedan den dagen då jag kom in i Stora Salen i Vattnadal iklädd av svart klänning och skred kungligt nedför mittgången mot honnörsbordet.
Den dagen hade jag bestämt vilken personlighet jag skulle förväntas ha i Vattnadal och, utan att tänka på det, antagit en mask som jag inte förrän nu upptäckt att jag bar.
Medan jag nickade nådigt åt soldaterna insåg jag att jag inte agerade som mig själv längre. Att jag, när jag kom till Lórien, aldrig skulle ha givit alverna en lätt nick och sedan gått vidare. Nej, jag skulle ha talat med alla, skämtat och skrattat tills de såg mig som en av dem, inte en dam vars ställning inte gick att uppnå.
Jag drog mig till minnes incidenten med människosoldaterna Taricondry och Baerinad, mindes hur jag talat med deras kapten och upptäckte att jag inte var mig själv längre.
Alla dessa tankar, och insikterna som i mångt och mycket chockerade mig, måste ha synts i mitt ansikte; för när jag kom fram till Glorfindel och Lindir reste sig min kusin upp, tätt följd av rådgivaren.
”Nindë, är allt väl?” Lindir talade medan Glorfindel grep tag i mina axlar som om han var rädd att jag skulle svimma.
Innan jag hann svara hade Glorfindel lyft mig över bänken och sett till att jag satte mig ned. Han var orolig, det syntes tydligt, och Lindir hade en bekymrad rynka mellan ögonbrynen.
”Har det hänt något, Hylmacil?”
Han sade smeknamnet med en tillgivenhet som plötsligt gjorde det svårt för mig att säga att jag ville resa ifrån dem allihop. Men vad som måste ut måste ut, och jag drog ett djupt andetag som fick Lindir på min andra sida att hålla fram armen för att fånga den, i den händelse att jag skulle falla eller förlora medvetandet.
”Glorfindel, jag har kommit fram till en sak”, jag slog ned blicken för att slippa se hans besvikna ansikte. ”Varken du eller Elrond kan lära mig så mycket mer nu, så jag vill resa.”
Glorfindels ögonbryn åkte upp till hårfästet, och han strök en gyllene slinga ur ansiktet och nickade åt mig att fortsätta.
”Jag vill resa till Mörkmården, och… Minns du vad vi talade om igår? Om jag var en krigare, och varför jag tränade till att bli en?” Glorfindel nickade. ”Och jag har kommit fram till varför jag tränar. Jag vill resa till Mörkmården, Glorfindel, för att ta del av stridigheterna som dödade min familj.”
”Kommer inte på fråga.” Glorfindels röst var kall, och Lindir harklade sig bakom mig. När jag vände mig om hade han precis rest sig från bänken och gjorde en ursäktande rörelse.
”Jag ska gå, så att ni kan tala ostört.”
Glorfindel nickade långsamt åt honom, men tog inte blicken från mig. Så snart Lindir hade gått öppnade min kusin munnen för att säga något, men jag förekom honom.
”Nej, Glorfindel, lyssna på mig. Jag är ingen adelsdam, hur mycket du och jag än är släkt, och jag beter mig inte som Nindë Caranîr när jag tvingas att vara en adelsdam. Nindë av den Gyllene Blomman är en mask som jag har tagit på mig utan att veta det själv. Och – nej, avbryt mig inte – jag säger inte att det är fel på den Gyllene Blomman, men jag kan inte vara en dam av det här huset. Inte förrän jag har kommit till ro med mig själv. Och för att jag ska kunna göra det kan jag inte sitta på min bak i Vattnadal och Lóriens silverne salar medan min familj ligger ohämmad och inte ens hågkommen i grunda massgravar. Glorfindel, jag kan bara inte!”
Men min kusin hade redan bestämt sig.
”Men att gå med i armén, Nindë! Det tillåter jag bara inte! Du är en flicka, för Valars skull!”
Jag kände hur jag blev vit i ansiktet av ilska.
”Jaha, så det hade varit annorlunda om jag hade varit en pojke?”
Naturligtvis!” Glorfindel suckade. ”Nindë, jag förstår att du vill ha din familj hämnad, men en flicka i Mörkmårdens armé? Kan du helt enkelt inte låta männen sköta dödandet, och se din familj hämnad när de har vunnit kriget?”

Nu kanske ni förstår vad jag menar med att Glorfindel är gammaldags. Han anser att en kvinna visserligen kan lära sig att slåss, men när det kommer till att slåss i praktiken, så är det helt otänkbart. Jag förstår mig inte på honom ibland.
Tyvärr är han en krigare också, så när han hade bestämt sig för något så kan inte ens Manwë själv övertala honom.

Som ni kanske förstår så kom vi inte så långt i den här diskussionen. Jag och Glorfindel munhöggs en stund, och sedan marscherade jag – mycket upprörd – därifrån och till mitt rum, men redan på vägen upp började en idé forma sig i mitt huvud.
Kunde jag inte ta mig från Vattnadal på det ena sättet, fick det bli på det andra.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *