Nindë Silverdolk – Del 047

19 juli 2007

Ni har troligen redan gissat vad jag tänkte göra. Det är visserligen naivt och inte så litet romantiserat att rymma hemifrån, men ibland är det det enda som man kan göra.
Så jag började smyga till mig mat. Inte så mycket åt gången, och inte med mål att få ihop så mycket, men tillräckligt för att kunna hålla mig utom synhåll tills jag kom några dagsritter bort från Vattnadal.
Det tog inte så lång tid att räkna ut att jag skulle behöva torkad eller saltad mat att ta med mig, så att det inte ruttnade eller möglade, och det tog sin lilla tid att få ihop. Jag kunde inte gärna gå ned till köket och be om något kilo saltat kött, utan jag smög till mig några skivor vid varje måltid, och packade in dem i ett linnetyg som jag lånade från kammaren där sängkläder förvarades.
Men allt som allt är Vattnadal ett gynnsamt land att rymma i. det finns vattendrag överallt, och gott om villebråd, så jag skulle inte behöva svälta – och skogen var tät så det skulle bli svårt att hitta mig.
Efter en vecka hade jag fått ihop så mycket proviant att jag trodde att jag skulle kunna klara mig tills jag kom utom räckhåll för sökpatruller, och jag sparade ingen tid. Glorfindel trodde att jag hade accepterat hans beslut om att jag inte fick resa till Mörkmården, så efter de första två dagarna slutad han hänga över mig som en annan gam, för att se om jag smet iväg någonstans.

Trots att jag hade allt jag behövde väntade jag ytterligare i några dagar innan jag gav mig av, mest för att månen skulle hinna gå helt i nedan. Det gör litet ont att medge det, men jag visste att jag skulle sakna Vattnadals bekvämligheter, och jag spenderade mycket tid med att bara gå omkring och inpränta allt som fanns där, utifall att jag skulle glömma det.
En kväll när vädret för natten verkade lovande för mig drog jag mig tillbaka tidigt från middagen, sade till Glorfindel att jag hade sovit dåligt så att jag skulle lägga mig tidigt. Jag hade funderat på att skylla på huvudvärk, men det skulle bara få honom att komma upp och titta till mig, och det ville jag inte.
Men jag ljög inte på riktigt. Jag gick faktiskt och lade mig så snart jag kom upp på mitt rum. Packningen var redan färdig och stod gömd i min garderob, och jag behövde bara litet sömn för att kunna vara vaken hela natten.
Som ni kanske förstår så sov jag inte särskilt mycket. Ni vet när man ser fram emot något, som kanske ska hända nästa dag? Man vet att man bör sova för att man ska upp tidigt, men man ligger ändå och spänner sig, rastlös och kan inte riktigt slappna av i benen medan man bara väntar på att natten ska gå. Det var den känslan jag hade den kvällen.
Det finns någon slags barnslig charm i att rymma hemifrån, och jag tror att jag upplevde samma sorts spänning som alla barn gör innan de springer ut i skogen för några timmar innan deras föräldrar hämtar in dem igen.
Men jag skulle inte bli tillbakahämtad, det var något jag hade tagit fasta på. Jag hade letat reda på en grov, mörkgrön mantel i de gamla förråden och gnidit in den med jord och smuts för att den inte skulle gå att se i mörkret. Jag hade letat reda på mörka, enkla kläder och packat ned det viktigaste inför resan, samt det jag trodde att jag skulle få användning för när jag kom fram. Mina vapen, silverdolken och Eldalin, låg framme, rustningen var nedpackad och jag hade mat och vatten för några dagar, ifall jag inte skulle hitta något att äta eller dricka.

Trots att jag inte kunde ha sovit i mycket mer än en timme, sammanslaget, gick jag upp någon gång mitt i natten. Visserligen fanns det inget månljus, men det var illa nog med stjärnorna, eftersom de som eventuellt skulle kunna se mig var alver.
Jag försökte vara ljudlös när jag tog på mig kläder och vapen, men inser nu, när jag är litet mer bevandrad på området, att jag troligen förde en hel massa oväsen. Till exempel var jag korkad nog att spänna på sig svärdet redan i mitt rum, och trots att jag inte bar rustning så dunkade det mot mitt ben för varje steg jag tog.
Eftersom Vattnadal officiellt sett inte låg i krig med någon – trots att vi hade allianser som krävde att vi skulle hjälpa Mörkmården – så var det inte så svårt att smita ut ur själva huset och ned på borggården. Jag visste att det stod vakter vid portarna, men att dessa i alla fall stod öppna.
Allt som allt fanns det bara ett enda problem. Problemet stod och väntade i stallet och hette Tinros. Utan häst skulle jag inte kunna ta mig till Mörkmården på mycket mindre än ett halvår om jag ville hålla mig obemärkt, men vakterna skulle utan tvekan upptäcka mig och Tinros när vi försökte ta oss ut genom porten. Ensam kanske det skulle ha gått, men inte med en bullrande, luktande häst.

Missuppfatta mig inte, trots att han luktade och bullrade älskade jag honom!

Så hur skulle jag lösa problemet med min stora klumpeduns till häst?
Svaret kommer här, och på den tiden var jag mycket stolt över att jag räknat ut det själv.
Muren som jag behövde ta mig förbi löpte visserligen runt hela Imladris, men alver tycker inte om att vara instängda. Faktum är att vi känner oss ganska illa till mods när vi har sten på alla håll. Alltså var den stora porten, med murar som var två manslängder höga, bara en formalitet. En fiende skulle inte kunna hitta Vattnadal om inte lord Elrond tillät det, utan murarna fanns bara för syns skull.
Det hade tagit mig en hel del letande, men jag hade till sist hittat en liten privat trädgård med låga murar som löpte samman med yttermuren. Det skulle inte bli så svårt att få in Tinros i trädgården, eftersom den låg i direkt anslutning till borggården, med bara en knähög vall mellan.
Och sagt och gjort, det gjorde jag. Packningen var redan fastspänd på Tinros sadel, och han behövde inte ens hoppa för att komma över den lilla vallen. Väl i trädgården satt jag upp och manade på Tinros så att han hoppade över den lilla yttermuren och ut i friheten.
Det enda som var problem med min rymning var att få hästen över borggården. Hovar mot sten klapprar, och alver har god hörsel, så de skulle med all säkerhet upptäcka mig om jag bara ledde Tinros raka vägen.
Så, för att dämpa ljudet av hovar hade jag demolerat en gammal tunika och skurit upp den i fyra ganska stora tygstycken. Dessa hade jag i sin tur fyllt med hö, och bundit fast kring Tinros hovar. Hästen protesterade såklart, men inte värre än att vakterna måste ha tagit det för litet oro i stallet och inget annat.
Dessa nyligen uppfunna ljuddämpare fungerade bättre än jag trott, och det enda som blev av Tinros steg på den stenlagda gården var ett dovt klappande, som när man slår på en trumma med dåligt spänt skinn över, inte värre än mina egna steg.
Så, förhoppningsvis utan att bli upptäckt, satt jag upp på Tinros, gav honom en liten klapp på halsen för att han hade varit så duktig, och manade på honom, över den lilla muren och ut i friheten.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *