Nindë Silverdolk – Del 048

11 augusti 2007

Det där första dygnet kom jag faktiskt ganska långt. Jag hade ju redan sovit föregående kväll och eftermiddag, så jag kunde rida hela natten, och hela dagen efter det. Jag åt sittande på hästryggen och den enda gånger jag stannade var för att låta Tinros dricka och beta.
Även om det inte hände så mycket på min väg till Mörkmården måste jag medge att känslan av frihet var helt berusande.
Senaste gången som jag uppfattade världen omkring mig så klart som jag gjorde då måste ha varit den gången när jag och min lilla eskort red från Lórien till Vattnadal, även om det var annorlunda nu.
Den gången, när jag red från Lórien, hade luften varit som gasformig kristall, och alla färger hade varit så klara att jag nästan gick och petade på alla blommor och träd för att se om de var verkliga eller gjorda av ädelstenar. Den här gången var det litet annorlunda. Visserligen verkade alla färger helt onaturligt klara, men i månljuset den där första natten verkade hela världen liksom platt, så som månljus ibland kan förvandla landskapet. Silverfärgat, nästan glittrande ljus vällde ned från himlen över en väntande skog och en inte så litet förtrollad tjugoårig halvalv som med vitt uppspärrade ögon stirrade omkring sig och önskade att hon hade ögon runt hela huvudet så att hon kunde se allt på samma gång.
Och gryningen. Hur ska jag kunna beskriva gryningen?
Visserligen blev det ljusare medan solen närmade sig horisonten, men ljuset som svepte in världen i en mjuk chiffongslöja var fortfarande silverfärgat. Jag hade precis tagit mig ut ur skogen när solen gick upp, och när jag såg de första stålarna som letade sig över horisonten kunde jag inte låta bli att mana på Tinros upp på en liten höjd så att jag kunde se ut över landskapet.
Det där ögonblicket skulle jag nog aldrig glömma. När solens första lilla skära kom över horisonten, och gyllene ljus jagade över världen mot mig på samma sätt som en våg kommer svallande över sjöar och vatten. Det silverfärgade, Lórienaktiga ljuset försvann när en våg av guld dränkte in det kalla landskapet i värme som om en osynlig men varm filt plötsligt lades över mina axlar och mitt ansikte.
I flera sekunder, troligen minuter stod jag bara och stirrade. Det var ett fantastiskt landskap som bredde ut sig under mig. Bergen, som jag skulle passera över och sedan fortsätta förbi, avtecknade sig i skarp relief mot solljuset. Det var samma berg som jag hade tagit mig över när jag var på väg till Vattnadal, och jag skulle tillbaka, österut, in i soluppgången.
Tanken att rida in i soluppgången tilltalade mig på ett barnsligt sätt. Bakom bergen skulle jag finna Mörkmården, rakt österut från Vattnadal räknat. Mitt hem låg på andra sidan bergen, och kedjan av klippor och dalar blev under dagarna som jag red mot och genom dem som en gräns jag var tvungen att ta mig förbi. Efter att jag passerat bergen, intalade jag mig, skulle inte Glorfindel kunna hitta mig och tvinga mig att komma tillbaka. Där, på andra sidan bergen, väntade mitt nya liv, som en del i Mörkmårdens armé.
Till en början intalade jag mig att det skulle bli lätt. Jag var en så god kämpe att jag utan problem skulle klättra snabbt i rankerna. Jag skulle bli general eller överbefälhavare eller vad det nu kunde heta, och leda mina män norrut, krossa de orcher som slitit sönder det liv av vilket jag inget mindes.
Dessa fantasier, som jag hade de första dagarna (speciellt när jag såg in i soluppgången) fyllde mitt sinne så till den milda grad att jag började drömma om det. Jag stod, som den där första morgonen, på en kulle. Men jag var utan min häst, och jag hade soluppgången till höger om mig, ansiktet vänt mot norr. Halva mitt ansikte badade i det gyllene gryningsljuset, och halva låg i skugga när jag lyfte högra handen med Eldalin och gav upp ett stridsvrål som besvarades av osynliga horder bakom mig. Jag bar Cuthelinens rustning, och den glimmade på samma sätt som dagen jag fick den, återspeglade ljuset och lyste upp hela min skepnad så att jag påminde om en krigargudinna med gyllne aura där jag höjde mitt svärd och ledde mina trupper mot orchernas undergång.

Men, som alla drömmar, tog mina fantasier slut.

Det var inget särskilt som fick mig att tänka till. Faktiskt tror jag bara att jag vande mig vid känslan av frihet, och således trubbades min blodtörst och ärelystnad av.
Ja, jag medger att jag inte var särskilt blodtörstig, och inte heller hungrade jag efter berömmelse, men i brist på bättre ord.
Jag började inse att jag skulle vara tvungen att strida i grupp, mot många fiender. Något som jag aldrig gjort förr. Jag kom också på, en eftermiddag när hösten nått det stadie då den är kall och blöt, inte varm och gyllene, att strategi skulle vara en stor del av mitt liv om jag någonsin nådde till posten där jag skulle få leda en armé. Jag hade inte lärt mig något alls om militär taktik, inte mer än Glorfindel och Aidien och Haldir berättat under våra vänskapliga samtal i alla fall, och således försvann den drömmen.
Men det var en sista tanke som jagade bort viljan att med hurrande män bakom mig förgöra orcher. Min familj – hur den nu varit.
Om jag ledde Mörkmårdens armé, och vid något tillfälle ledde den fel, så skulle inte bara männen under mig att dö, utan kanske skulle även byar som den jag bott i att förgöras. Måhända att jag efter många år skulle vinna det långvariga kriget mot orcherna, men vad gjorde mig bättre än alla generaler och överbefälhavare som redan försökt. Alla de officerare som redan dött i dessa strider – vad sade att jag skulle klara att leda trupperna bättre än de? Vad hade jag som de saknade? Trots att jag ibland ville tro på mina drömmar så kunde jag inte komma på en enda anledning till att jag skulle klara att leda dessa arméer bättre än de som redan försökt. Inte en enda sak som jag hade som de saknade. Kvinnlig intuition, kanske, men det var ingen garanti för att jag någonsin skulle stå på det där klippkrönet med Eldalin i handen och ett vågsvall av stridsvrål bakom mig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *