Nindë Silverdolk – Del 049

22 augusti 2007

Men, trots mina tvekanden red jag vidare. Jag kanske inte skulle kunna leda alverna till seger egenhändigt, men jag kanske åtminstone skulle kunna bidra med en klinga och en arm som kunde svinga den.
Så, med denna mycket mer realistiska världsuppfattning red jag vidare. Något som var litet av en kalldusch för mig var att jag inte skulle nå fram till Alvhem för att ta del i årets stridigheter. Som jag redan nämnt gick året mot vinter, och ingen befälhavare med något annat än ben i skallen – varken alver eller orcher – driver ut sina män att slåss i snö.
Sommaren är tid för strider, och vintern är tid för återhämtning och omplanering.
Jag beräknade grovt att jag skulle nå fram till Alvhem, som ligger i den östra utkanten av Mörkmården, precis innan snön började falla. Efter vad Elicorn, skattmästaren i Lórien sagt mig så hade jag pengar som väntade där, så jag borde kunna hitta en plats att bo under vintern, och ta värvning nästa vår.
Kanske, kanske, om jag hade tur, skulle jag komma i tid till att anmäla mig redan i höst, och då skulle jag kunna träna att slåss i grupp under vintern. Men det var bara om jag hade tur.

Jag nådde hur som haver fram till vad man kan kalla huvudstaden i Mörkmården bara några dagar innan vintern föll på. Vädret hade blivit kallt och ruggigt, och jag var blöt in på bara skinnet när jag red in i staden.
Det var en stad som inte liknade någon annan som jag någonsin varit i. Det är allmänt känt att alver inte mår bra om de är instängda i sten, men ungefär halva staden låg infattad i berget. Visserligen hade stenen huggits ut till paviljonger och skira väggar, men jag måste medge att det gav Alvhem ett ganska kallt utseende.
Efter att ha brytt mitt stackars huvud en stund för att försöka lista ut varför man hade infattat byggnaderna till så stor del i sten, kom jag på att jag många gånger hört historier om jättespindlar och orcher som levde i de mörkare delarna av skogen. Naturligtvis – tyckte jag när jag väl räknat ut det – var stenen som staden var byggd av helt och hållet av försvarsmässiga skäl.
Men – för att återgå till det väsentliga – jag red in genom stadsportarna på en inte så litet smutsig Tinros, och att döma av hur folket som jag red förbi tittade på mig, så var nog inte jag heller särskilt ren. Det var när jag red förbi en allmän brunn som jag fick den första glimten av mig själv sedan vattnet i floder och åar blivit för kallt för att bada i. Och jag måste tillstå att jag fick en smärre chock.
Det svarta håret, som när jag lämnade Vattnadal hade böljat nedför min rygg på ett så smickrande sätt var nu tovigt och vildvuxet. Man kunde knappt urskilja mina ansiktsdrag för lagret med smuts och vägdamm som täckte det, och mina kläder var styva av detsamma.
Men, trots att kvinnan i mig ville ta över och omedelbart söka upp ett värdshus där jag kunde bada och skaffa mig litet rena kläder, jag bestämde mig för att omedelbart söka reda på en soldat och se efter om de tog in kvinnor i Mörkmårdens armé.
Det verkade visserligen otroligt, eftersom jag på gatorna såg många fler kvinnor och små barn, än män – så jag drog redan innan jag frågade slutsatsen att nej, det gjorde de inte.
I några minuter red jag bara fram på gatorna, och letade efter en soldat av något slag, innan jag kom mig för att lyssna.
Efter bara någon sekund hörde jag på några meters håll en mansröst, som talade med den sortens bestämda auktoritet som bara en officer kan göra.
”… upp till palatset och säg det till löjtnanten. Med språng!”
”Ja, kapten!” Den andra rösten var yngre, och lät ungefär som Aidien gjort när jag frågade honom vad han hette. Van att göra som han blev tillsagd, och ivrig att svara kvickt så att han kunde uträtta sina order.
Det tog mig inte mer än en mycket kort stund att vända Tinros, och jag gjorde detta precis i tid för att se en man skynda iväg från en annan. Båda var klädda i grå uniformer, men han som stod kvar var också prydd med en röd mantel med silverspänne.
Jag red fram mot honom och lät Tinros bana väg mellan alverna som skyndade hit och dit.
”Ursäkta mig, kapten?”
Han hoppade till när han inte såg vem det var som talade, men fäste sedan blicken på mig, där jag fortfarande satt i hästsadeln. Det tog mig en liten stund att inse att det var förfärligt oartigt av mig att sitta kvar på hästen, och tvinga honom att böja nacken så långt bakåt, och jag skyndade mig att sitta av.
”Ja, pojk, vad är det?”
Jag måste ha ryckt till, men han såg det inte eftersom jag satt av Tinros i samma rörelse. Efter några korta sekunder gick det upp för mig, under den tid som jag drog tyglarna över min hästs huvud för att kunna hålla honom medan jag talade med officeren.
Kaptenen trodde att jag var en pojke! Det krävde en liten stund att vänja sig vid tanken, och under tiden stod jag och fingrade på Tinros tyglar, som om jag inte visste riktigt vad jag skulle säga.
”Jo, kapten”, sade jag medan jag strök håret ur ansiktet och insåg att smutslagret var för tjockt för att den stackars mannen på något vis skulle kunna se mina anletsdrag, ”jag undrar en sak om armén.”
Han mönstrade mig uppifrån och ned, och sade sedan, med lite vänligare röst än innan.
”Ja, jag undrade just varför du inte blivit inkallad ännu, du ser ut att vara i rätt ålder. Men det kanske jag har fel i?”
Det var en vänlig fråga, och jag bestämde mig för att inte nämna att jag rymt hemifrån.
”Jag förstår det, kapten, jag har varit på resande fot länge.” Och det var ju i och för sig sant.
Kaptenen nickade som om han tänkte efter, och kastade sedan en kort blick mot himlen.
”Nå, du är för sent hemma för att kunna ta del i årets strider. Vintern för med sig en paus som vi, vid Yvannas stjärnor, verkligen behöver. Kan du slåss, pojk?”
”Ja.”
”Jag menar mer än att du har övat med dina yngre bröder hemma på gården. Tror du att du kan klara ett verkligt slag?”
”Jag vet inte, kapten”, svarade jag sanningsenligt, ”jag har bara övat mig på man mot man strider hittills, men jag borde kunna lära mig.”
Han nickade långsamt och grågröna ögon mönstrade mig igen.
”Har du tränats av någon, pojk? Du rör dig som en svärdskämpe, även om du är ganska liten till växten.”
Jag nickade.
”Ja, kapten. Av löjtnant Aidien och kapten Haldir i Lóriens garde.”
Om han blev förvånad så dolde han det bra. Med ännu en långsam nick betraktade han mitt ansikte som om han försökte skilja ut mina drag, och sade sedan.
”Nå, vi har flyttat vår huvudgarnison norrut, till Sjöstad. Du kan nog ta dig dit, till och med under vintern, för det finns vägar nu. Ungefär till islossningen är bra om du anmäler dig. Då kommer du att få lära dig lite om gruppstrid, och sedan, när provianteringen är färdig, så kommer du att delas in i den grupp du kommer att tillhöra. Förstår du, pojk?”
”Ja, kapten. Tack. Så Sjöstads garnison vid islossningstid?”
”Det är rätt. Nu om du ursäktar mig, pojk, så har jag en del att stå i.”
”Naturligtvis, kapten. Jag hade bara en fråga till.”
Han hade gjort en ansats att gå, men stannade till och såg på mig med en blick som var bara till hälften irriterad.
”Ja, skynda på, då.”
”Tar ni in kvinnor?”
Han verkade väga på orden, och såg ned i marken när han gjorde det.
”Ja. Som det är nu så gör vi det. Förra året, när läget inte var lika illa som det är nu, så skulle vi inte ha gjort det. Men som det nu är, ja. Enligt vissa villkor. Dessa kvinnor skall inte ha någon släkt eller någon familj som är beroende av dem. Hon får inte heller vara mor eller – naturligtvis – havande. Och helst skall hon också vara ofruktsam, men det kan löjtnanten i Sjöstad förklara för dig när du anmäler dig. Nu måste jag gå.”
Och innan jag hann ställa fler frågor, skyndade han iväg.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *