Nindë Silverdolk – Del 050

10 mars 2008

Så det var alltså läget. Medan jag ledde Tinros längs gatorna i jakten på ett värdshus bearbetade jag vad kaptenen berättat för mig, och jag insåg att årets strider måste gått dåligt, eftersom de tog in kvinnor. Men desto bättre för mig. Visserligen låter det kanske kallhjärtat att tycka att det var bra att striderna gått dåligt, men jag hade under min färd ruvat på tanken på hämnd för min familj, att det var det första jag associerade till.
En annan sak var också att kaptenen trott att jag var en pojke. Det hade varit naturligt för mig att anmäla mig som frivilligsoldat under mitt riktiga namn. Eftersom alla talat om det i Vattnadal och i Lórien tog jag det för givet att ingen skulle släppa in mig under ett falskt namn; men nu började idéerna röra på sig. Glorfindel skulle troligen komma efter mig – med all säkerhet vid närmare eftertanke, och han visste att jag talat om hämnd för min familj, och det skulle inte vara svårt för honom om jag gick med under mitt verkliga namn.
Men kaptenen hade inte sett att jag var en flicka. Och jag hade inte ens ansträngt mig för att dölja det. Visserligen har jag klagat över mitt platta bröst i femtonårsålder, men det var ju inte illa nu, och han hade ändå inte sett det. Möjligheterna kom farande – tänk vad jag skulle kunna göra om jag lindade bröstet med tyg, och klippte håret. Jag brukade redan nu bära det i en ung krigares uppsättning, mycket för att det höll bort håret ur ansiktet, men det skulle jag också kunna dra nytta av.
Jag väcktes ur mina funderingar av en pojkröst som skrek åt mig.
”Herrn! Herrn!” En liten figur kom springande mellan alverna som vandrade på gatorna, och jag noterade med ett leende att han också trodde jag var en man. Men jag gick bet, när han kom närmare så började han omedelbart prata, som en försäljare, och det visade det sig också att han var. ”Söker ni härbärge för natten, herr.. förlåt, fröken?” Han hade kikat upp i mitt ansikte med stora, grå ögon som nu vidgades. ”Förlåt mig, fröken, jag trodde ni var en man! Med att det vägdammet i ansiktet!” Han bugade sig på ett kvickt sätt som fick mig att skratta till, och pojken såg upp igen när han hörde mitt skratt. ”Oj, fröken!” han fnittrade. ”Hur gjorde ni det där?” Innan jag hann svara fortsatte han. ”Jag ber om ursäkt för det där med ’herre’, men ni har så mycket damm i ansiktet att jag inte såg, fröken. Vill ni inte tvätta bort det?”
Jag höjde på ena ögonbrynet. Pojken såg inte ut att vara mer än sju med människors mått mätt, men han pratade då för två. Med en liten nickning höll jag med om det han sade, jo, visst skulle det vara skönt att tvätta bort smutsen.
”Vad är det du erbjuder mig?”
”Min mamma har värdshuset tvärs över gatan”, pojken pekade, ”vill ni inte stanna där? Jag ska ta hand om hästen åt er och tvätta honom. Rummen kostar bara två silvermynt, och för ett tredje ordnar mamma med ett bad och tvättar era kläder och skaffar er tvål och sånt som flickor använder.”
”Sånt som flickor använder?” upprepade jag med ett litet leende och nickade åt honom. Jag hade i princip inte spenderat några pengar alls under resan, och även om det verkade som om jag var tvungen att spendera vintern antingen här eller i Sjöstad, så skulle jag ha råd med det, även om jag kostade på mig både bad och mat och ”sånt som flickor använder”.
Med huvudet på sned satte jag mig på huk framför pojken. Trots att håret var ostyrigt så var han ren, och kläderna var hela, förutom på en armbåge där en prydlig lapp hade sytts in. Dessutom var han inte mager, fast han verkade liten och snabb för sin ålder, och när han log så visade han upp en vit tandrad, så jag gissade att om hans mor kunde ta så väl hand om sin son, så skulle inte värdshuset vara helt fel heller.
”Vad kostar det om jag vill ha middag och frukost också”?
”Åh frukost ingår i priset, fröken!” svarade pojken omedelbart och log mot mig. ”Och eftersom ni bor hos oss så får ni middagen för halva priset. Det kostar femton kopparmynt.”
Det var ett bra pris, och jag nickade åt honom.
”Då säger vi så. Vad vill du ha för stallplats och foder åt hästen?”
”För de som bara dricker här kostar det fem kopparmynt med stallplats och tio till med fodret, men de som bor här behöver bara betala för fodret.”
Fortfarande ett bra pris, och trots att det inte så sent, så längtade jag efter ett bad och en mjuk säng..
”Då säger vi så..” jag hejdade mig när jag skulle sträcka fram handen till pojken. ”Vad heter du?”
”Isirond, fröken”, han bugade sig igen och sträckte fram handen mot mig, för att jag skulle ge honom Tinros tyglar.
”Nå, Isirond, det verkar som om vi har ett avtal.”
Pojken sken mot mig när jag gav honom tyglarna och klappade Tinros vid manken för att visa att allt var som det skulle, och han började omedelbart leda mig bort genom vimlet av folk.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *