Nindë Silverdolk – Del 052

6 april 2008

Sjöstad är en ganska speciell plats. Staden ligger till stor del ute i vattnet i en stor sjö, och därav namnet. Mycket stöttas upp av bryggor och broar, och det gör att man ofta vandrar över trägolv med vackert ornamenterade räcken, som hindrade befolkningen från att falla i vattnet under hektiska tillfällen.
Medan jag vandrade omkring, strosade förbi för att lära mig hitta någorlunda, så hittade jag förläggningen där alverna höll till, och det var också där jag gissade att jag skulle skriva in mig när den tiden kom. Jag hittade arkaden, och spenderade några timmar med att driva omkring där, fast utan att riktigt tycka att det var roligt, och till sist vandrade jag bara bort till en bro som verkade vara något av en huvudgata och lutade mig mot räcket. Jag undrade, fast jag visste, varför jag blivit så nedstämd. Att återvända till mina rötter på det här sättet fick mig att undra hur mitt liv hade varit om min mor – för det var henne jag mindes – hade varit i livet.
Att se mödrar med sina barn, skrattade, fäder som bar döttrar på axlarna medan kvinnorna gick vid sidan om med korgar fyllda med matvaror – det fick mig att känna mig avlägsen. Ensam.
När jag bott i Lórien och Vattnadal hade jag inte haft så mycket tid att tänka på det, eftersom Haldir, Aidien och Glorfindel tagit upp så mycket av min tid. Där hade jag haft en familj. I Lórien mina bröder, och i Imladris min kusin.
Här hade jag ingen.
Sanningen att säga började jag undra om det inte varit ett misstag att resa till Mörkmården. I alla fall utan sällskap. Hade jag talat med Glorfindel hade han säkert tagit med mig hit, för att låta mig genomgå träning i skytte med pil och båge. Det hade jag ju nämnt att jag ville, och han skulle säkert inte sett någon anledning till att hålla mig från det.
Men att vara här utan mina bröder eller min kusin – det fick mig att inse hur ensam jag egentligen var. Visserligen var Glorfindel på sätt och vis min kusin, och jag älskade honom, men han var inte i närheten. Och Haldir och Aidien var mina bröder till allt utom blodet och namnet – men de var inte här.

Jag antar att jag klagar, och vecklar in mig i mina känslor, men jag mådde verkligen dåligt den eftermiddagen.

Stirrande ned i vattnet, men utan att riktigt se det, så övervägde jag än en gång mitt beslut att ta mig hit. Om det hade varit ett misstag.
”Kan du inte hjälpa mig, mor..?”
Jag talade faktiskt högt. Ni kanske tycker att jag verkar litet tokig, eftersom det var fullt med folk omkring mig, som kunde höra och undra, men det bekom mig litet eller inte alls i det ögonblicket. Med en rörelse drog jag av mig halsbandet med rosen och höll det i händerna, lutad med armbågarna på räcket. I det kalla vinterljuset gnistrade den mer än någonsin, men smycket kunde inte hjälpa mig. Det hade vilat mot min varna hud, men svalnade snabbt i kylan, och jag kramade det i handen för att värma det, när inte ens älvornas närhet kunde ge mig tröst.
Konturerna skar in i min hand och lämnade mörka märken i huden, som bleknat i kylan. Jag var inte orolig för att rosen skulle gå sönder, det behövdes inte, men när det började göra ont så släppte jag på greppet. Den vilade i min handflata. Varm av min kroppsvärme och lika realistisk som en verklig ros, så detaljerad att jag trots att jag sett den många gånger inbillade mig att jag kände dess doft.
Och när jag stod där, förlorad i mina tankar, märkte jag inte att folket omkring mig drog sig ut åt sidorna, mot räckena, för att släppa fram ett par av alviska män, som kom gående över bron. Jag såg dem inte, drömmande om den släkt jag kanske hade, och därför var jag helt oförberedd på den stöt jag fick i ryggen. Troligen hade personen i fråga inte menat det, men det tänkte jag inte på. Ärligt talat tänkte jag inte alls. Knuffen, trots att den inte var hård, hade fått mig att skaka till, och innan jag hann reagera och knyta handen föll halsbandet från mina fingrar, gnistrade till i det kalla vinterljuset och slukades av det mörka vattnet nedanför.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *