Nindë Silverdolk – Del 053

10 april 2008

Jag andades inte, och det tycktes gå så långsamt. Så otroligt långsamt att jag egentligen borde ha hunnit veckla ut vingarna, kasta mig ned och fånga rosen innan den slog i vattnet, i tid för att ta mig upp igen.
Men nej. I chock stod jag som fastfrusen, och jag kände hur ett andetag smet ut mellan mina läppar i en flämtning som jag inte hade kontroll över.
Ett hjärtslag gick. Två. Min förlamning släppte inte förrän en alvisk röst höjde sig över de andra, med tydlig undran och ett ganska skarpt tonfall.
”Onóro, vad i..?” alven drog ett häftigt andetag i samma sekund som jag vände mig mot honom. Det var inte talaren jag såg först – det hade inte du heller gjort om du var i mitt ställe – utan personen som han talade till.
En alv, klädd i gröna och bruna kläder lät en mörkt kungsblå mantel falla till marken vid fötterna på en annan, som tydligen var hans bror.
”Onó.. Legolas, är du galen?” protesterade brodern, som sträckte sig fram för att ta tag i alvens arm, i samma sekund som han hävde sig upp på räcket.
Jag såg aldrig riktigt hur han såg ut, för vinden piskade hans hår fram i hans ansikte, men för en enda sekund vände han sig mot mig och ett lapis lazulifärgat öga fångade mitt, blinkade och bakom hårgardinen såg jag en skymt av ett leende, innan han dök med huvudet före ned i vattnet.
Jag visste inte vad jag skulle tro. Sanningen att säga kändes det som om jag inte visste någonting alls, utan bara kastades från en händelse till en annan utan att kunna säga emot eller kontrollera något själv.
”Legolas!” ropet följdes av flera andra skrik från människorna och alverna på bron. I likhet med den av alvherrarna som blivit kvar kastade jag mig mot räcket och stirrade ned i vattnet, och snart följde andra vårt exempel.
En minut dröjde det, kanske två, innan vattenytan bröts igen. En kaskad av glittrande vatten som måste vara iskallt höjde sig i luften när alven som hette Legolas drog häftigt efter andan. Så förtvivlat som han sparkade och kämpade för att hålla sig över vattenytan insåg jag – och av de förskräckta ropen att döma, även folket omkring mig – att vattnet måste vara så kallt att hans leder stelnade.
När han, efter några frustande andetag höjde sig en bit ur vattnet, och sedan vände sig ned igen drog många efter andan – och ibland dem hans bror. En stövelbeklädd fot var för en sekund synlig när Legolas simmade nedåt, och samtidigt som han gjorde det knuffade jag mig loss från folkmassan runtomkring mig, satte av mot brons slut och stranden.
Bakom mig hördes ett klapprande av hårda klackar, och när jag svängde ned på fast mark kunde jag se alvens bror komma springande efter mig, och efter honom både soldater och en mängd människor som helt enkelt inte hade något bättre för sig.

Har ni någonsin känt er som om ni bara varit förmögna att observera? Som om ni inte kan röra er medan allt runtomkring händer, och ni bara kan se på?
Så kände jag mig i alla fall nu.

Medan jag störtade ned mot vattenbrynet hörde jag hur soldaterna bakom mig hunnit upp Legolas bror. En kvick blick över axeln bekräftade att de höll honom tillbaka och hindrade hans försök att själv kasta sig i vattnet efter alven som nyligen dykt, och som tog oroväckande lång tid på sig att komma upp.
Han skrek åt dem. Svor. Men de släppte inte taget. Efter mig kom ett rop från en av soldaterna drivande – men jag förstod inte dess innebörd då.
”Nej, min prins!”

Jag hade hört uttrycket ”bitande kallt” innan, men aldrig upplevt det. Förrän nu. När jag satte foten i vattnet kändes det verkligen som om tusen små munnar bet mig i fotleden, och senare också längre ned, när vattnet sipprade in i min stövel.
Efter att huttrande ha vadat ut till knäna skakade jag så häftigt av ingenting annat än min egen andhämtning, att jag inte kunde gå längre.
Ingenting hände.
Jag tog ytterligare ett steg, väste till när det kalla vattnet kramade åt om mitt lår, och bakom mig blev alvherrens skrik alltmer gälla. Mer desperata.
Ingenting hände.
Jag vet inte hur lång tid som gick. Hur många minuter som jag stod där med vatten som till sist räckte mig halvvägs upp på låren, medan folk började leta, från bron och från land. Kikade ned i sjön utan att kunna se något. Mitt hjärta slog fortare och fortare, kramades av den hemska vetskapen att någon, en person jag inte ens visste namnet på hade kastat sig i vattnet på det viset, och inte dök upp igen. Bakom mig hade broderns skrik nästan förvandlats till flämtande snyftningar när han fortfarande kämpade mot soldaternas grepp.
Och alltjämt förblev vattenytan stilla.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *