Nindë Silverdolk – Del 054

15 april 2008

Sedan splittrades stillheten. Vatten slog upp som en kaskad av ljus när Legolas bröt igenom vattenytan, höjde sig till midjan innan han sjönk ned igen. Gyllene hår kastades genom luften i en graciös båge, och hans läppar var särade när han drog ett ekande andetag efter luft.
Sekunderna efter hördes en rad flämtningar från land, medan alven, olidligt långsamt, simmade in den sista biten fram till stranden.
Jag betraktade honom, som på avstånd, tills jag upptäckte att han såg rakt på mig – lapis lazulifärgade ögon mötte mina och glittrade av sådant liv att jag inte kunde göra annat än att stirra.
Så tycktes han finna fast mark under fötterna, för han höjde sig till bröstet och gick sedan den sista biten fram. I den kalla luften frös omedelbart vattnet i hans hår och på hans ansikte, gav hans kinder en hinna av rimfrost.
Så log han mot mig, och jag insåg plötsligt hur vacker han var. Jag hade sett många alver som prisades för sin skönhet. I Lórien fanns den Galadriel, den Vita Drottningen, Damen av ljus. I Vattnadal fanns Arwen, Aftonstjärnan, den tusenåriga skönheten vars hår var som en flod om natten. Men ändå, alven som stod framför mig lämnade alla andra jag sett i skugga.
Jag hade aldrig sett sådana ögon. De var blåare än safirer, blåare än himlen, och såg oavvänt på mig medan han gick framåt. Håret som var täckt med is bröt ljuset så att det såg ut som blekt guld och huden var blek av köld. Ändå log han.
I kontrast till det ljusa håret hade han mörka ögonbryn som gjorde att han såg sorgsen ut, och mörka ögonfransar, och medan han höjde sig ur vattnet avslöjade han en muskulös men slank kropp, ovanligt välproportionerad. Och trots att han snubblade till och hostade upp mer vatten än vad som kunde rymmas i hans mun så förde han sig som en krigare.
Allt detta kom störtande mot mig så häftigt att jag glömde att le tillbaka, att hälsa eller ens andas. När han kom fram till mig upptäckte jag att han var en bra bit längre än mig, och han krökte på nacken för att kunna se mig i ögonen, alltjämt tyst leende.
Bakom mig hördes ett plötsligt plaskande, och jag misstänkte att soldaterna släppt ut Legolas bror, prinsen, i vattnet.
Vita tänder gnistrade till när leendet blev bredare och läpparna särades. Av någon anledning såg han litet stolt ut; och så höjde han ena handen.
In i min pressade han ett halssmycke. En ros förfärdigad av rubin och smaragd, utan skarvar, så att det såg ut som om ädelstenarna bildats tillsammans. Kedjan var på väg att glida ur, och ena änden hängde ned längre än den andra, glittrade i det kalla solljuset, och hela smycket hade en tunn hinna av is.
Jag stirrade. Det var ofattbart, otroligt att någon, en vilt främmande person, kastat sig i sjön och närapå drunknat för att rädda mitt halsband. Han kände mig inte och jag var inget speciellt. I det ögonblicket var jag ingen. Ingen dam eller älva, utan bara den enkla bondflicka som mina tidigaste minnen påminde mig om att jag var. En bondflicka som stirrade med läpparna en aning särade på främlingen som var så trolskt vacker och som gjort något så ofattbart.
”Legolas!” Nu kom hans bror äntligen fram, och innan jag ens hann finna min röst för att tacka högg han tag i alvens arm och släpade honom med sig. En röst som var skarp och klingande på samma gång hävde ur sig en harang som var så ilsken och jordnära att en del av förtrollningen som låg över mig bröts, och jag kunde vända mig efter dem. ”Vad i Ilúvatars namn tänkte du på? Du är galen! Galen! Varför – varför, vid Mordors eldar – skulle du göra något sådant?”
Rösten som svarade var lugn, mjuk och ganska låg. Trots det skälvde den, inte oväntat, av köld.
”Hon tappade sitt halsband.”
Prinsens röst var förvånad när han svarade.
”Vem?”
Han hade inte ens sett mig bara att bli än mer förundrad över att Legolas faktiskt sett mig tappa smycket.
”Flickan där borta”, det blonda huvudet nickade åt mitt håll, ”den alviska flickan.”
Nu vände sig prinsen också om, och ett minne rörde sig i mitt huvud utan att komma upp till ytan. Hans ansikte påminde mig om någon, men jag kunde inte komma på vem.
”Den mörkhåriga?”
”Ja.”
Han blev irriterad och jag förstod honom. Först nu gick det upp för mig att om han var en prins och de var bröder, så var också Legolas en prins. Det var inte konstigt att han blev utskälld av sin bror för att han riskerade livet för något så obetydligt som en bondflickas halsband.
”Men det var bara ett halsband! Ett smycke! Om du ville imponera på henne kunde du ha tagit med henne till slottet och gett henne ett annat!”
”Det verkade betyda mycket för henne”, svarade han bara enkelt.
”Det verkade..! Legolas, du kunde ha dött! Har du någon aning om..” Medan hans bror fortsatte såg sig Legolas över axeln, gav mig en halvt road min som jag besvarade med ett leende.
Medan han fortfarande såg på mig höjde jag rosen till munnen och kysste den, alltjämt leende mot honom, mimade sedan ”hantale” och fick en nickning till svar.
Sedan försvann de ur sikte.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *