Nindë Silverdolk – Del 055

13 maj 2008

Jag kunde inte låta bli att känna mig aningen bortglömd. När prinsen svepte iväg sin bror och folket följde efter blev jag stående kvar i vattnet, med det iskalla halsbandet i handen.
Det tog en stund för min hjärna att ta in det som hänt, och jag fann att jag några sekunder senare blinkade till och vaknade som ur chock.
När jag kom upp ur vattnet var det så kallt att min hud fick en hinna av is, och eftersom Legolas blivit praktiskt taget bortsläpad av sin bror vände jag stegen hemåt.

På mitt värdshusrum – som visserligen var ganska litet, men ändå tillräckligt hemtrevligt och billigt för att jag skulle kunna tänka mig att spendera vintern där – skyndade jag mig att få av mig de blöta kläderna och kröp ihop under täcket medan jag skärskådade rosen.
Den var likadan som innan. Lika enkel men realistisk i sin utformning, och lika vacker. Men nu verkade den om möjligt ännu mer speciell för mig.
Han var vacker. Så ofantligt, överjordiskt vacker.
Varje gång jag blundade såg jag ansiktet, stora ögon och nästan feminina drag, framför mig, som log och sedan kastade sig ned i vattnet. För mitt halsbands skull.

När jag vaknade morgonen efter fann jag att jag hade drömt om honom, och när jag gick ut i staden efter att klätt mig och ätit en enkel frukost kom jag på mig själv med att titta extra noga för att försöka få en glimt av honom någonstans. För att tacka om inte annat.
Men naturligtvis fick jag inte det. Han var en prins, det hade jag räknat ut, och troligen hölls han hemma i slottet eller godset eller var han nu bodde för tillfället.

Fast jag var ju förstås inte säker på att man kunde ge prinsar utegångsförbud. Kan man det, Mela nîn?

I vilket fall såg jag honom inte på flera veckor. Vid ett tillfälle trodde jag att jag gjorde det, men fann att det var en annan man, som visserligen var mycket lik Legolas, men som inte riktigt ägde hans underliga kombination av i det närmaste feminin skönhet, tillsammans med en styrka och en stil som var omisskännligt maskulin, och till sist den där glimten i hans ögon av vad som en gång måste varit arrogans, men som han nu växt ifrån.
Nej, även om mannen jag såg, klädd i en kungligt blå mantel och ridande på en bronsglänsande häst med juveler i remtygen, hade precis samma färger i huden och liknande drag över pannan och näsan, så fanns inte samma intensitet i hans blekblonda hår som i Legolas, och inte heller i hans ögon, som fick det blå att bli lapis lazuli.
Den här mannen var snarare linblond, och hans ögon hade en blekblå färg som man kan vänta sig av is som hålls mot himlen. Han hade ett vekare drag runt käken, och såg på det hela taget kvinnligare ut än Legolas gjort. Det hjälpte inte heller att han hela tiden gjorde en mängd gester, visserligen mjuka och graciösa, men ändock såg det ut som om han hela tiden smyckade sitt tal med rörelser.
Men trots att han uppenbart inte var prinsen jag letade efter blev jag nyfiken och kilade närmare.
Vid det här laget hade jag fått arbete som springbud och gatuförsäljare till ett bageri. De hade egentligen velat ha ett bagarbiträde, men eftersom jag inte kunde någonting om bröd eller bullar var jag på den punkten värdelös. Men mannen var snäll, och anledningen till ett han behövde ett biträde var att man handlade så mycket av honom att han inte hann med själv; så han hade råd att anställa mig i alla fall, och när jag sålde hans bröd på gatorna och sprang med bud åt familjer som inte hade tid själva, så fick han mer tid i bageriet.
Så när jag tog mig fram mot mannen på hästen var jag klädd i en knälång tunika över min egen, som var fläckad med mjöl och litet vaniljkräm som runnit ur en bakelse utan att jag märkte det; och jag bar en bricka med höga kanter om halsen, överlastad med kakor, bullar, bakelser, bröd och kex.
Det tog mig ett ögonblick att inse, när jag väl trängt mig fram mellan alverna och människorna som stod samlade ovanligt tätt, att rörelserna han gjorde inte var för att understryka hans tal, de var hans tal.
Bredvid mannen med det kvinnliga utseendet satt en annan man på en grå skimmel. Hans remtyg var inte lika rikligt utsmyckade, och hans kläder definitivt mindre pråliga, men han tycktes ändå vara en viktig person. Mannen satt med blicken fäst på sin herre, och följde hela tiden rörelserna med ögonen, samtidigt som han talade till en tredje man som stod på marken. När mannen på marken svarade, övergick tjänaren till att göra samma form av underliga tecken som herren tidigare gjort.
”..min prins tackar er”, uppfattade jag när jag kommit tillräckligt nära, ”han skall framföra meddelandet till sin hustru.”
Ännu en prins! Detta började kännas underligt. Detta skulle vara den tredje kungligheten som vistades i Sjöstad, och det började övergå mitt förstånd. Det skulle inte vara så många prinsar här om inte en hel kunglig familj var på besök, och jag började undra hur mycket de fått veta om mig, och Legolas våghalsiga tilltag.
Medan jag undrade över detta svepte den tredje prinsen med blicken över folksamlingen, och han stannade till på mig. Dock märkte jag det inte förrän tjänaren med ganska skarp röst sade:
”Flicka!” det var tydligt att han sagt något innan, som jag inte uppfattat.
”J-Ja, min herre?” Jag tittade upp och kände av någon anledning hur jag blev varm om kinderna. Blicken for mellan tjänaren och hans herre, och jag fann att det var svårt att möta den otroligt vänliga min som prinsen bar, så jag tittade på tjänaren istället; men vände kvickt blicken mot marken när han vinkade fram mig.
”Min prins undrar vad det är ni har där”, översatte han de snabba och i mina ögon fullkomligt obegripliga rörelserna.
Nu fann jag att jag måste titta på herren istället, annars skulle det vara fruktansvärt oartigt.
”Vaniljbakelser, ers nåd”, sade jag och pekade med en hand som jag snabbt torkat av på baksidan av låret. ”Sockrade mördegspinnar, släta bullar, kornbröd, kattungor, marmeladrutor..”
”Det räcker”, avbröt han mig, men med ett vänligt leende. ”’Ge mig en vaniljbakelse, är du snäll, flicka’”, översatte han igen med blicken fäst på prinsen som plockade fram några småmynt ur fickan.
När han räckte fram dem som svar på bakelsen som jag sträckte upp till honom försökte jag protestera, men fick mynten tryckta i handen på mig med ett småleende från hans sida.
Det kändes.. underligt när de red iväg. Att stå där med ett par varma mynt i handen vars värde säkert var mer än bakelsen kostat, och se på när prinsen red iväg, med sin tolk i släptåg och en droppe vaniljkräm långsamt rinnande nedför pekfingret.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *