Nindë Silverdolk – Del 056

24 juni 2008

Ja, vad finns det mer att säga? Tiden gick i Sjöstad, och trots att jag höll ögonen öppna fick jag inte syn på Legolas eller hans stumme bror – för det var i alla fall vad jag gissade att han var – igen. Jag såg Legolas andre bror vid ett tillfälle, och kände plötsligt igen honom från någon annan gång, men kunde inte sätta fingret på det.
Under tiden som gick arbetade jag hos bagaren, och jag kom att bli ganska god vän med dennes son, som var gift med en mjölnares dotter några mil utanför staden. Han kom in till Sjöstad en gång i månaden för att leverera mjöl till sin far och till stadens andra bagare och kockar, och efter att min chef varit ute ett par gånger kom vi två att prata då och då.
Han berättade för mig att kriget till och med spritt sin svarta mantel över den landsbygd som jag trodde fortfarande var fridsam. Visserligen hade inte striderna nått dit ännu, men man hade kallat in många män till arméerna, och hans hustru hade förlorat både sin far och sina två bröder till slagfältet när de gått med frivilligt för att inte tvångsrekryteras senare.

När våren närmade sig började jag betrakta de små bäckarna som rann in från skogen, för att kunna avgöra när islossningen skulle bli, och vårfloderna skulle börja.

Det var när man kunde se vattnet forsa fram under en tunn isskorpa som jag talade med bagaren, och berättade att tiden hade kommit för att jag skulle vara tvungen att ge mig av igen. Jag hade tidigare informerat honom om att det bara var ett tillfälligt arbete, och att jag skulle vara tvungen att sluta till islossningen, för att gå med i frivilligarméerna, men ändå kunde han inte låta bli att fråga, och jag förvånades inte av det.
”Det är gott och väl att du ska sluta, Nindë”, han stod och spritsade nötkräm på en tårta medan han sade det, ”det visste jag att du skulle. Men för att gå med i armén? Tar de verkligen emot flickor som du?”
”Ja”, jag borstade av mina mjöliga händer och vände mig mot honom medan jag lindade in en liten kula av margarin i smördeg, ”jag talade med en officer när jag kom hit, och fick veta att de tar emot flickor.”
”Mhm”, han verkade inte riktigt nöjd med svaret, och torkade av spritsen på sitt förkläde, som hängde rakt ned över magen och fick honom att se ännu tjockare ut än han var. ”Men varför? Jag skulle kunna ge dig ett fast arbete här – till och med ta dig som lärling – och du skulle kunna ordna med ett fast boende.” Den rundlagde bagaren gjorde en grimas. ”Och så får jag väl erkänna att jag blivit fäst vid dig, och inte vill att du ska skadas. Det är synd och skam att kriget har pågått så länge att man till och med tar in halvvuxna flickor för att slåss.”
Jag log, men var tvungen att tänka efter på riktigt. Det var faktiskt ett lockande erbjudande. Jag hade under tiden jag arbetat på bageriet blivit fäst vid bagaren, det var ett lugnt arbete och han var generös med min lön. Jag skulle också kunna informera Glorfindel och Haldir och Aidien om var jag var, så att de fick slippa oroa sig, och så skulle jag kanske till och med kunna bo här, i den trivsamma och omväxlande staden.
”Jag..” jag tänkte efter. ”Jag ville gå med för att hämnas min familj.” Medan orden långsamt lämnade mina läppar såg jag ned och golvet och rullade den lilla deg- och smörklumpen mellan händerna. ”Ni förstår, jag var femton år när orcherna invaderade vår by och mördade min mor, tillsammans med mina syskon om jag hade några. Min far hade redan omkommit i kriget..” Men jag kände dem inte. De var av mitt kött och blod – eller, snarare: jag var av deras – men jag kände dem inte, och det var ju faktiskt dumt att riskera livet för personer som man aldrig känt. Speciellt när man kommit att hitta ett liv igen.
Fast samtidigt var det så vettigt det kunde bli. Jag tror att bagaren såg på mig vilka tankegångar som rörde sig i mitt huvud, för han väntade tyst istället för att fråga om något mer, och lät mig tänka vidare.
”Men samtidigt”, fortsatte jag, och luftade mina tankar, ”så är det väl också så att jag gör det för alla som dött i de här striderna.” Det var nog sant. ”För alla döttrar som är som jag, och aldrig fått lära känna sina fäder.” Det var sant, och jag var plötsligt beslutsam igen. ”Jag minns inte min mor eller mina syskon. Jag var visserligen femton år gammal, men jag minns dem inte. Läkarna i Lórien säger att chocken brände bort alla minnen ur mig, och om det är sant eller inte struntar jag faktiskt i. Men det här kriget har berövat mig av allt jag hade, och tvingat mig att bygga upp ett nytt liv under de senaste fem åren. Och nu, när jag har lärt mig att strida så vill jag återvända. För min familjs skull, och för alla som är som jag.”
Det var inte förrän orden blivit uttalade som jag faktiskt tänkte på det jag sagt. Men samtidigt kändes det som om varenda stavelse var sann, och det var den nog.
Bagaren nickade långsamt.
”Då är det väl som det ska vara.” Han log sammanbitet åt mig. ”Du vill hämnas din familj och samtidigt slåss för alla som har förlorat sina nära och kära”, de gröna ögonen slöts och han nickade. ”Det är gott och väl, och jag ska låta dig gå.”
Det var det. Efter att ha levt med min kusin var jag van vid att de som brydde sig om mig och som hade auktoritet över mig protesterade, men bagaren menade faktiskt det han sade, och tänkte låta mig gå bara så där. Samtidigt som det förvånade mig så var jag tacksam. Tacksam för att jag inte skulle behöva argumentera för min sak, så att min beslutsamhet sattes på prov på ett sätt som den kanske inte skulle klara.
”Jag skulle tro att isen börjar spricka upp inom en vecka”, sade han istället för att ifrågasätta mig mera, och nickade åt mig. ”Det är väl passande att du får gå i slutet av den här veckan, så att du har några dagar på dig att ta kontakt med garnisonen och kanske putsa upp färdigheterna med svärdet, om du har några sådana.”
Jag skrattade, men det var sorgligt på samma gång, att vi skulle skiljas åt.
”Åh, det har jag, var inte orolig för det. Och om jag överlever min första tid på slagfältet ska jag komma hit när jag har permission och hjälpa dig igen, tills jag blir inkallad.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *