Nindë Silverdolk – Del 057

27 juni 2008

”Nästa!”
Mannen längst fram i kön, vars svarta, flätade hår och rundade öron avslöjade att han var människa gick fram mot det andra bordet från högra gavelväggen sett, och jag kanske inbillade mig, men jag tror att golvet darrade när han gick.
Jag stod i samma kö som jag stått i sedan tre timmar efter gryningen, och nu när solen närmade sig sin högsta punkt hade jag kommit fram till den fjärde platsen.
Efter att långsamt ha fått komma in i det låga hus som var Sjöstads garnison stod jag i det långsträckta rekryteringsrummet med fem bord uppställda med en meters mellanrum längs den inre väggen.
”Nästa!”
En blond, smärt man kom fram mot bordet närmast den vänstra väggen och satte sig längst ut på stolens sits, som om han ville vara beredd att flyga upp om någon hoppade på honom.
Jag såg framåt på de tre personerna framför mig, och bakåt på den långa kön som fortfarande var kvar. Det var den första rekryteringsdagen för året, och det var tydligen fler än jag som ansett att man kanske gjorde ett gott intryck om man kom dit idag.
Kön utgjordes av unga män, äldre herrar varav några skulle avvisas för att de var för gamla, och alver från landsbygden kring Alvhem, samt en och annan yrkeskrigare. Jag var utan tvekan den kortaste där, och med största sannolikhet den spinkigaste, och de drag kvinnliga drag som syntes nu när jag var hel och ren hade gett mig en del undrande blickar, men det var faktiskt ingen som hade frågat vad jag gjorde där.
”Nästa!”
En människa med halmblont hår och vänligt men sammanbitet utseende ersattes av en man i fyrtioårsåldern med grånande mustascher vid bordet i mitten, och kort efter ropade skrivaren vid bordet närmast högra gavelväggen, och jag hamnade längst fram i kön när ännu en alv med högtidlig hållning gick fram mot bordet.
Det dröjde sedan ett par minuter, och sedan reste sig karlen med den svarta flätan från stolen, och skrivaren ropade: ”Nästa!”
Jag kom fram utan att han såg upp från pappret han skrev under och sedan stämplade för att placera i en hög med likadana formulär.
”Namn?” frågade skrivaren och strök undan en blågrå hårslinga medan han försedde sig med ett nytt blad.
”Nin-Nindë Caranîr”, det kändes väldigt underligt att sitta där och plötsligt inse vilken sorts frågor som jag skulle få svara på.
Skrivaren gav mig en undrande blick, och jag upprepade, med starkare, litet stadigare röst. ”Nindë Caranîr.”
Han såg vänlig ut, han påminde litet om Elicorn, Lóriens skattmästare med sina fina drag och fingrar som till och med för en alv var ovanligt långa. Men trots det hade han en hårdhet över sig som Elicorn inte hade. Skattmästaren i Lothlórien såg ut som om han spenderade mesta delen av sin tid inomhus, och som om han på något sätt var litet skör, och först i efterhand fått lära sig att hantera ett svärd för att kunna försvara sig. Den här skrivaren, å andra sidan, såg ut som om han lärt sig svärdsyrket först, och skrivaryrket sedan. Han var en förfinad krigare, blev min slutsats, och medan jag satt där och jämförde honom med Elicorn mindes jag plötsligt var jag sett Legolas bror tidigare. I väntrummet utanför skattmästarens kontor.
När jag mindes detta kunde jag till och med känna hur mina ögon glittrade till, och jag log när jag väntade på att skrivaren skulle höja blicken från pappret, på vilket han skrev ned mitt namn.
”Någon titel?” undrade han, och jag såg hur han höjde ögonbrynen vid mitt svar, trots att han inte tog ögonen från pennspetsen.
”Lady av den Gyllene Blomman.”
”..Gyllene Blom.. man..” mumlade han medan han skrev, och såg sedan på mig med en aningen granskande blick. ”Ålder?”
”Tjugo.”
Nu såg han noga på mig. Jag kanske inte har nämnt det innan, men den officiella åldern för när en alvflicka räknas som en kvinna, och en pojke räknas som en man är tre gånger hundra år, och skrivaren undrade nog nu om jag drev med honom.
Det gjorde jag inte, som du vet, men alver som inte var mer än tjugo år gamla räknades knappt som mer än ett litet barn i alvkretsar, så jag fick förklara.
”Jag är inte helt och hållet alv. Min mor var älva, så jag åldras inte som alver gör.”

Så är det. Alver åldras visserligen inte så långsamt som man kan tänka sig, men långsammare än människor. Grovt räknat kan man säga att en alv på tio år ser till kroppsbyggnaden och storleken ut som ett människobarn på två eller tre år. En alvs kropp må vara mer eller mindre färdigvuxen vid trettiofem, fyrtio års ålder, men eftersom alver lever i evighet om inte sjukdom eller krig tar dem, så behöver man samla erfarenheter i tre hundra år innan man räknas som en vuxen.

Skrivaren såg på mig i ytterligare en sekund med de där genomträngande grå ögonen, och sade sedan ”Ah”, och skrev ned både min ålder och något mer på pappret.
”Familj?”
”Min mor hette Enica och min far Vëryan Nandaro, men de är båda döda. Min närmaste släkting i livet är Glorfindel av Vattnadal och av Gondolin.”
Än en gång såg han på mig, in i mina ögon som för att se om jag var allvarlig eller inte, för att sedan nicka och skriva ned Glorfindels namn i en tom ruta, och sedan markera ”avliden” på både min mor och far.

Efter det fick jag svara på en mängd andra frågor, som vilka vapen jag hanterade, om jag ägde vapen eller rustning, om jag hade någon häst med mig, och så vidare. Efter att skrivaren i ungefär tio minuter frågat ut mig lade han ned pennan och flätade samman de långa fingrarna, för att titta på mig med odelad uppmärksamhet för första gången sedan jag satte mig på stolen.
”Nu är det så att vi brukar föredra att inte ta in kvinnor”, en mängd svar kom vällande upp inom mig, och jag var på väg att öppna munnen för att argumentera emot, men skrivaren förekom mig, ”och särskilt inte så unga kvinnor som du.”
Jag kände hur hjärtat sjönk. Hade jag genomgått allt detta, för att komma hit och sedan bli avvisad?
”Men läget är pressat, och jag kan faktiskt inte säga nej till någon som kan hantera ett svärd eller en båge.”
Och så flög mitt hjärta upp till sin rätta plats igen, och jag kände hur det bultade rakt genom bröstbenet.
”Tills vårstriderna börjar kommer du att träna tillsammans med de nya rekryterna. Sedan, beroende på hur skicklig du är, så kommer du att skickas i fält för en period, eller få stanna kvar i träningslägret med reservtrupperna tills nästa prövning, eller om vi skulle vara i desperat behov av trupper. Träningsperioden börjar i nästa vecka, men jag föreslår att du beger dig till garnisonen redan imorgon för att bekanta dig med omgivningarna.”
”Ja”, jag nickade, ”det ska jag.”
”Bra.” Skrivaren plockade upp ett hoprullat papper med ett enkelt tygband om från en hög med likadana papper, och räckte över det till mig. ”Visa upp den här när du kommer till garnisonen, så kommer någon att hjälpa dig att hitta rätt.”
”Tack..” jag gjorde en litet frågande min och undrade om jag borde lägga till någon titel eller liknande.
”Sergeant”, fyllde mannen i, medan han markerade något på pappret, och så log han mot mig för första gången, och jag upptäckte att han faktiskt såg riktigt trevlig ut.
”Sergeant”, upprepade jag med en liten nick, och fick en nick tillbaka.
”Det var allt”, hans tonfall sade mig tydligt, men vänligt, att jag borde gå därifrån, och medan jag reste mig från stolen höjde han rösten och ropade; ”Nästa!”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *