Nindë Silverdolk – Del 058

1 september 2008

Med en lätt suck dumpade jag mina tillhörigheter på den brits som utpekats som min i den långsträckta förläggningen där de nya rekryterna blandades med gamla veteraner, och på min väg genom gången i mitten fick jag höra och se allt från väluppfostrade bondpojkar som flög upp från sina britsar för att buga sig för mig, till ärrade män med den självsäkra hållningen hos en svärdsmästare som fnös åt tanken på att en liten flicka som jag skulle kunna göra någon nytta i det långdragna kriget.
”Och det är nog allt du behöver veta”, sade korpralen som visat mig in. ”Reveljen blåses en halvtimme efter soluppgången, då ska du vara färdig och omedelbart ställa upp på träningsområdet för rekryterna. Där får ni vidare order. Frukost serveras två timmar efter reveljen, lunch mitt på dagen och kvällsmat två timmar före solnedgången. När det är mörkt ska det vara tyst och släckt. Är det något du undrar över kan du komma till mig, men gör det inte i onödan.”
Jag nickade. Han hade redan sammanfattat de flesta regler som jag skulle vara tvungen att leva efter den närmsta tiden, och det kändes inte som om jag behövde något mer.
”Det var allt.”
Jag nickade igen, och efter att ha fått en frågande blick från mannen framför mig gjorde jag generat en honnör.
”Ja, korpral. Tack.”
Mannens väderbitna ansikte mjuknade plötsligt i det första leende jag sett hos honom, och han tog min handled och rätade ut den, lade tummen vid sidan om handen istället för i handflatan.
”Så ska det se ut”, sade han vänligt, och klappade mig på axeln. ”Bara gör som du blir tillsagd så kommer allt att gå bra.”
”Ja, korpral.”
”Det är bra.”
Det tog en sekund för mig att inse att det betydde att jag kunde slappna av och sänka armen, men när jag gjorde det nickade min överordnade gillande, och försvann sedan bort genom förläggningen.

Det första som hände följande dag när reveljen blåsts var att samme korpral som från dagen innan inspekterade oss noga, visade oss hur vi skulle stå och föra oss. Han presenterade sig som korpral Vinlen, och verkade uppvisa någon underlig blandning av vänlighet och barskhet när han tillrättavisade mig och mina kamrater.
Han informerade oss i korthet om hur våra kommande veckor skulle se ut. Övningar och garnisonsliv i en månad, och sedan skulle agnarna sållas från vetet, och de som var tillräckligt skickliga skulle skickas ut i fält omedelbart, till olika poster eller läger som behövde försträkningar. För de som fick stanna skulle ännu en månad av träning följa, och sedan skulle samma procedur genomgås igen.
Efter denna information utrustades vi alla med vapen och rustningar. De som redan hade utrustning fick den inspekterad, och blev sedan tillsagda att byta ut delar av den, lägga undan den eller något liknande.
Vapenmästaren, en alv som var underligt kortväxt, men mycket muskulös, blev synbart imponerad av min utrustning, och med vana fingrar undersökte han Eldalin och min rustning, samt silverdolken.
”Hmm.. Cuthelinen i Lórien, inte sant? Han är skicklig. Jag skulle ha gjort benskenorna litet kortare där fram, men.. aha, han har ledat den. Det förklarar saken.”
På samma sätt lät det medan han gick igenom hela rustningen, men så nickade han.
”Ett mycket gott hantverk, och jag tycker att du ska använda det. Du kommer att sticka ut litet i mängden, men det gör inte så mycket. Det här är bättre än vad rekryterna brukar få.”
Jag nickade och kunde känna hur jag sträckte litet stolt på mig.

Sedan fylldes mina dagar av ett evigt marscherande fram och tillbaka över den hårdstampade jorden som utgjorde träningsområdet, fäktningslektioner hos veteraner som blev imponerade av vad jag kunde och frågade mig vem som varit min lärare. När jag berättade om Aidien och Haldir, och till sist Glorfindel nickade de förstående och fortsatte att sparra mot mig med ett litet leende på läpparna.
Till en början tyckte jag att livet på garnisonen var arbetsamt och tråkigt. Enformiga dagar och stränga befäl, men så började jag se utmaningen i det hela. Att kunna kämpa för att överglänsa sina lärare på samma sätt som Aidien berättat för mig för länge sedan, och de uppmuntrande dunkarna i ryggen som utdelades av vänner eller instruktörer.
Tre veckor verkade rinna förbi i en väldig fart, och jag började se fram emot utsållningen, när det skulle visa sig om jag var duktig nog att få beblanda mig med de verkliga soldaterna, eller skulle få stanna kvar en månad till med rekryterna.
Under dessa tre veckor hade jag lärt känna mina medrekryter och blivit vän med några av dem. Vi hade dragits till varandra på det sätt som man gör när man är några få oerfarna personer bland en massa veteraner, och snart hade jag lärt mig vilka jag tyckte om och vilka jag ogillade.
Två dagar in i den sista veckan innan utsållningen ruskades min axel om innan solen gått upp, när himlen bara blivit ljusare, men ännu inte antagit sin ljusblå färg.
” Nindë, vakna!” viskade en röst som jag kände igen som Ainions, och jag slog upp ögonen.
Ainion var en yngre son till en obetydlig adelsman, vars äldre bror omkommit i kriget för ett år sedan. Han var en smärt yngling, knappt äldre än jag, och såg verkligen ut som den ängel som hans namn antydde. Hans ögon var stora som en flickas och klart himmelsblå, håret var solgult och hans hud var blek som marmor.
Nu, när jag satte mig upp och började klä på mig vände Ainion ryggen till och började förklara sig.
”Vinlen är på väg”, han vägde litet fram och tillbaka på fötterna, ”han verkar stressad, och det kändes bäst att verka klar.”
”Hur fick du veta det?”
“Isturion.”
”Ah.”
Isturion var en människa i tidiga medelåldern. Han var väderbiten och ärrad, men hade visat sig ha det mest vidsträckta sinne för humor som jag någonsin stött på. Hans hår var korpsvart med järngrå strimmor trots att han egentligen inte var gammal, och hans ögon verkade nästan lika svarta som hans hår.
”Sover den människan aldrig?” undrade jag medan jag snörade på mig skorna. ”Du kan titta nu, förresten.”
Ainion vände sig om och log mot mig. Han var i allt en mycket väluppfostrad ung man, och flera gånger hade Vinlen varit på honom för att han hållit igen mot mig och Nesseldë, den enda kvinnliga rekryten förutom jag.
”Jag tror inte det”, svarade han, och räckte mig mitt bälte. ”Han har i alla fall inte gjort det så att jag har sett det.”
Jag skrattade, men stelnade till när dörren till garnisonen öppnades. Någon av de andra rekryterna, en bondpojke som jag bara kände till namnet, satte sig upp och blinkade sömnigt.
Isturions silhuett gjorde sig synlig i dörren, och strax blev det mörkt igen.
”Är du inte påklädd än?” var det första han sade till mig, och jag slog förnärmat ut med armarna innan jag spände på mig bältet och drog upp Eldalin ur skidan några centimeter bara för att se att allt var som det skulle. ”Kvinnor”, hörde jag Isturion sucka, och i mörkret glittrade Ainions leende till.
”Vinlen kommer om några sekunder”, sade sedan människan och såg mot dörren som om han väntade sig att den skulle slås upp omedelbart. ”Han verkar inte arg, i alla fall inte på oss, men något tynger honom.”
Ainion nickade och jag meddelade med en blick att jag hade förstått. Sedan hördes korpralens bestämda steg utanför dörren, och de båda männen återvände kvickt till sina sängar och när dörren slogs upp ansträngde de sig för att se upptagna ut, medan jag satte igång att borsta och fläta håret.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *