Nindë Silverdolk – Del 059

20 oktober 2008

”Vakna, era hösäckar!” röt Vinlen så snart han kom in i förläggningen, och genast fylldes det långsträckta rummet av skrammel och sömniga mumlanden när män tumlade ur sina sängar, generat rätade upp sig och gjorde honnör för korpralen i bara underkläderna, och sedan började rota efter olika plagg, när denne fräste, ”Klä på er.”
När jag knöt fast sista läderbandet om en fläta hade de flesta fått på sig sina kläder, och Vinlen slutade upp med sitt irriterande stegande fram och tillbaka.
”Hör upp nu!” röt han, och vi radade allihop upp oss vid våra sängar medan han gjorde en liten paus i väntan på att det skull bli helt tyst. ”Jag fick precis veta att kronprinsen är på väg hit. Han anländer med sin yngre bror någon timme innan middagen. Tyst!” röt han sedan, med den röst han använde när vi hade exercis, för flera av de nya rekryterna hade börjat prata.

Jag måste tillstå; Vinlen har nog den starkaste stämma jag någonsin träffat på. Han skulle kunna stå på en bergstopp och skrika till en person på en annan bergstopp, och göra sig förstådd. Vrålet han nu använde för att beordra tystnad ekade i förläggningsbyggnaden och fick faktiskt brädväggarna att skaka.

”Daralanteriels syfte här är att inspektera trupperna. Han kommer att stanna över till imorgon bitti, när han och hans bror reser. Jag vill att ni visar er från er finaste sida.” Vinlen suckade, och hans irriterade korpralattityd rann av. Sedan talade han lugnare. ”Det är visserligen fult att snygga upp sina trupper innan en kunglighet kommer på besök, men vad gör man? Ni artar er bra, det kan jag inte ta ifrån er, men i eftermiddag vill jag se blankpolerade rustningar, raka honnörer och allt sånt där. Och förbered er på att underliga order kan ges. Daralanteriel är i stort en byråkrat – inte för att det är något dåligt. Han är visserligen en fantastisk kämpe, men han hör hemma bakom ett skrivbord, och han kommer att genomföra inspektionen enligt reglerna. Hans bror, däremot, Legolas, är nyckfull. Han kan mycket väl tänkas beblanda sig med er, och jag vill att ni ska vara redo på det.”
Jag kände ett ryck inom mig. Legolas. Han hade försvunnit ur mitt minne under de veckor jag varit på garnisonen, men nu återkom bilden av hans ansikte med förnyad kraft.
Han skulle komma hit. Efter vad som kändes som evigheter sedan han på en nyck kastat sig i en iskall sjö för att hämta upp ett smycke som för en kunglighet som han säkerligen bara var ett nipper. Skulle han känna igen mig? Minnas mig? Skulle..?
Caranîr!” Samtliga rekryter hoppade till, och jag kände en pinsam hetta över kinderna.
”Ja, korpral!” När Vinlen kom fram till mig sträckte jag ytterligare på mig, och gjorde mitt bästa för att stirra rakt ut i luften, trots att befälhavaren lutade sig fram och ned mot mig och hamnade obehagligt nära.
”Lyssna!” väste han med en röst som plötsligt var låg och kall och giftig. Det ryckte i en muskel i Vinlens kind, och jag insåg att han var fruktansvärt nervös för skärskådningen som skulle komma.
”Ja, korpral. Jag ber om ursäkt, korpral.”
”Det är bra”, han suckade och verkade slappna av. Så vände han sig till oss allihop. ”Vi går enligt vanliga rutiner fram till middagstid. Sedan vill jag att ni ställer upp på stora stenbanan. Raka led, alla i sina grupper och plutoner, i marschordning.”
Stora Stenbanan var den största av de fyra träningsbanor vi hade som var belagda med enorma, slätslitna vita stenar.
Vinlen fortsatte. ”Visa er från er bästa sida. Frågar kronprinsen om något, så besvara frågan. Snabbt men genomtänkt. Likadant med den yngre prins Legolas. Efter uppställningsinspektionen kommer prinsarna att övervara en svärdexercis. Det är då ni får vara beredda på att den yngre prinsen kan komma med förslag som tycks föga kungliga.” Han tystnade. ”Jag upprepar bara kaptens ord”, tillade korpralen sedan, som om han ville ursäkta sig för detta aningen respektlösa uttalande. ”Kronprinsen kommer främst att tala med personer som utmärker sig. Handledaren för exercisen, vakthavande befäl och så vidare, så ni behöver troligen inte oroa er då.”
Det följde en tystnad, under vilken Vinlen lät sina ord sjunka in, och sedan frågade han, med betydligt vänligare röst gentemot tidigare. ”Allt förstått?”
”Ja, korpral”, svarade rekryterna enstämmigt, och jag kunde se i ögonvrån hur Vinlen flinade.
Något har jag gjort rätt i alla fall”, sade han, som till sig själv, ”seså, pallra er iväg och ät frukost nu. Jag vill se er klara för marschexercis inom en halvtimme.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *