Nindë Silverdolk – Del 060

27 oktober 2008

Förmiddagen tycktes släpa sig förbi, tråkigare än någon annan dag. Vändorna fram och tillbaka på ett av de mindre exercisfälten för att vi skulle lära oss att marschera i takt tycktes fler än vanligt, och värmen tycktes starkare.
När vi släpptes iväg för middag påstod vårt befäl att det var en halvtimme tidigare än vanligt, för att vi skulle hinna äta, men ni skall veta att det kändes som om vi hållit på hela dagen.
Och jag måste erkänna att jag gjorde en del fel under den tiden. Tanken på att prinsen, den mystiske och alltigenom fantastiske prinsen som fångat min uppmärksamhet på ett så otroligt sätt under den föregående vintern skulle komma hit och inspektera oss fick min koncentration att svikta, och det slutade med att jag låg på mage och gjorde armhävningar i en kvart efter att de andra gått, och fick kasta i mig en bristfällig middag innan jag var tvungen att springa för att hinna med de andra i min grupp.
”Klantigt, Nindë”, sade Isturion lågt medan vi letade reda på våra platser innan Vinlen kom till stora stenbanan. ”Om du gör något sådant när prinsarna är här kommer korpralen att skinnflå dig.”
”Håll tyst”, fräste jag till svar, irriterad över att han lade sig i något som han inte visste något om. Isturion knuffade till mig i sidan, och när jag höjde handen för att handgripligen visa honom vad jag tyckte om hans åsikter så jag skämtet i hans ögon, och skrattade hjälplöst.
”Uppställning!”
Jag kan slå vad om att det gick en vind över fältet när Vinlens röst plötsligt vrålade ut ordet, och ett hundratal rekryter sträckte upp sig mer än vanligt.
”Fyra steg framåt, marsch!” Medan vi lydde ordern var jag förbryllad. Var det inte meningen att vi skulle visas upp för prinsarna, inte genomgå en marschexercis till? ”Halt!” Vinlens röst fick mig att stelna till halvvägs in i ett steg, stampa ned foten och knycka en liten aning på nacken, i likhet med alla andra rekryter.
”Höger om!”
Det var hypnotiskt att se, till och med från insidan. Hur samtliga rekryter med nästan perfekt samordning snärtade huvudet åt höger, satte den högra foten precis bakom den västra, vred sig runt på tårna och sedan, med ännu en smäll, satte tillbaka den högra foten, så att de stod kvar på samma ställe.
”Helt om!”
Vi vände om på samma sätt, och jag rynkade pannan en aning, men slätade sedan kvickt ut ansiktsdragen när jag såg förbi nackarna på rekryterna framför mig.
Det var strålande solsken den dagen, och för att skydda åskådarna från det starka ljuset hade man draperat ett enormt, kungsblått tygstycke över den upphöjda ställningen där generaler och överbefälhavare vanligtvis höll tal till trupperna. I skuggan där innanför kunde man se flera gestalter, varav en jag kände igen som garnisonschefen – överste Orifidon – och en sergeant jag inte kunde namnet på. Men ansikten eller ens hårfärger eller kläder gick inte att urskilja i det täta mörkret, trots att jag antog att prinsarna var där.
”Giv akt!” ekade sedan Vinlens röst, och vi sträckte samtliga upp oss, stampade än en gång högerfoten i stenläggningen och dunkade en knuten näve i bröstharneskens vänstra sida, för att sedan ta ned armen med en snärtande rörelse en aning ut åt sidan.
”Imponerande..” jag kände vagt igen rösten, som en som skrikit efter sin yngre bror när denne hoppat ned i det iskalla vattnet i Sjöstad. ”Efter..?” han gjorde en paus för att låta någon som visste fylla i tiden vi tränat.
”Litet mer än tre veckor, ers höghet.”
Mycket imponerande.”
Rösterna, Daralanteriels och överstens, ekade över den stora, tysta ytan, som var till hälften täckt av väldisciplinerade men inte särskilt erfarna soldater. Det var behärskade röster, stillsamma och lugna, även om jag visste att båda två kunde skrika och gapa något väldigt om de ville.
”Och det här är..?”
”Lokala rekryter, ers höghet. Eller, kanske inte alla. Det är senaste omgången från inskrivningen i Sjöstad.”
”Ah.” Det var ett litet uppehåll, som om han skrev ned något, och så återupptog han vad han talat om. ”Och rekryterna kommer ifrån..?”
”Litet varstans, ers höghet. Eftersom striderna pågått så länge har städerna blivit mer eller mindre tömda på vapenföra män. De här är folk som varit på längre resor, eller yngre söner till yngre söner och liknande. Även en del kvinnor som förlorat allt annat, eller som har andra skäl.”
”Kvinnor, säger du? Jag hoppas att ni har kontrollerat samtliga skäl?”
”Ja, ers höghet, det är bara två i den här omgången.”
Så hördes en annan röst, en som fick mig att höja huvudet en liten, liten aning.
”Var inte en sådan paragrafryttare, Dar.” Den var lugn, men med en ton som lät som om talaren egentligen ville bort, bort härifrån, för att springa och jaga och strida. Det var en hypnotisk röst – tyckte jag i alla fall – som inte var utan en gammal underton av arrogans.
Med klickandet av stövelklackar mot trä framträdde en av skepnaderna tydligare och tydligare, tills han kom ut i solljuset.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *