Nindë Silverdolk – Del 061

6 november 2008

Bortsett från kläderna såg Legolas ut som innan. Då hade han burit en blå mantel, men diskret bruna och gröna kläder. Idag var hans tunika grå och tycktes ha silvertrådar vävda i tyget så att det glittrade när han rörde sig. Byxorna var mörka och manteln, fortfarande kungsblå, hölls ihop med ett silversmycke, och hade två tvinnade, repliknande band som satt fast vid axeln, hängde ned litet, och var fästa under manteln på andra sidan.
Men klädförändringen till trots var hans hår lika gyllene, och till och med på det här avståndet skimrade ögonen av det klaraste blått jag någonsin sett. Ansiktet, alltjämt vackert och finmejslat, betraktade oss med ett uppskattande litet leende, och blicken var intensiv när den gled över mig.
Jag vet inte om jag inbillade mig. Såg något som inte var så, bara för att jag ville se det, men jag tyckte att Legolas blick stannade till på mig, och att han rynkade pannan en aning, innan den neutralt for vidare, men jag vet att jag såg ett litet leende som krusade hans läppar.
”De ser bra ut”, fortsatte han, när ingen annan fyllde tystnaden, och så skrattade han oväntat – ett skratt som genljöd av uppsluppenhet och glädje, men med en underlig underton som jag undrade om någon annan hörde. En underton som vittnade om smärta och ett stillsamt självförebrående. Men ingen annan verkade reagera. ”I alla fall bättre än vad vi gjorde efter tre veckors träning.”
Det hördes ett ogillande ljud inifrån skuggorna, och Daralanteriel valde tydligen att bortse från den kommentaren.
”Uppställning och samordning ser bra ut, överste. Jag vill se dem i stridsövningar näst, och tänkte gå ned till dem och tala med underbefälen under tiden.”
”Ja, ers höghet.”
Sekunderna efter dånade Vinlens röst igen. ”Stridsövning! Rader med udda nummer; vänster om!” Det hördes två samordnade smällar när varannan rad vände. ”Rader med jämna nummer; höger om!” Två smällar till. ”Parvis utspridning och förberedning för stridsövning!”
Med en väl inövad ordning, när paren ledvis marscherade bort till bortre änden av Stenbanan och spred ut sig med jämna mellanrum, för att sedan följas av nästa rad, så spred vi ut oss, och jag log kvickt not Isturion som jag blivit parad med.
”De är effektiva”, hörde jag Legolas röst säga medan det klickade när de gick ned till marknivå.
”Ja”, svarade hans bror lugnt. ”Låt oss se om stridsträningen är lika bra.”
”Mhm.” Legolas lät frånvarande. ”Jag tänker smita nu, Dar. Kika runt och prata litet med soldaterna själva.”
”Legolas..” Kronprinsen stönade.
”Du stör dig bara på mig i alla fall. Dessutom kan jag få in litet mer åsikter på det viset.”
Jag hann inte höra vad Daralanteriel svarade, för då ropade Vinlen igen, och jag tyckte att tänderna skallrade i munnen på mig vid hans röst.
”Börja!”

~

Med ett skratt duckade jag under Isturions klinga, rullade två varv på stenläggningen för att sedan komma på fötter igen, i en hukande, låg ställning, och kasta mig mot hans ben.
Han dansade undan, och jag slog i marken med en smärtsam hastighet för att precis hinna rulla undan igen innan hans svärd slog gnistor mot stenen där jag just legat.
Än en gång kom jag på fötter, och försökte mig nu på ett högt anfall, startade från höger, men dansade runt honom, under hans arm, och armbågade honom i sidan mot revbenen. Det gör inte mycket skada när man har rustning, men känslan av att motståndaren rört vid en brukar få krigare att tappa koncepterna litet.
Så smet jag runt honom, hoppade för att undgå ett ben som han svepte ut för att fälla mig, och lyckades sedan få in ett hugg mot hans axel, som fick honom att vackla litet.
Han vred sig, var på väg att anfalla mig, men jag gled undan igen, och attackerade den här gången från andra sidan.
Jag tyckte om att öva mot Isturion. Det var stimulerande att slåss mot en man som skulle kunna knäcka mig på mitten över knäet, och därför behöva utnyttja hela sin repertoar av snabbhet, smidighet och elaka lister. Samtidigt övade sig Isturion på att slåss mot människor och alver som var snabbare och smidigare än han själv.
Väjande åt sidan igen tog jag ett skutt och lyckades knäa honom i magen, men samtidigt hörde jag det skärande ljud som sade att Isturions svärd träffat min rustning.
”Repa den inte”, ropade jag och fick ett skratt till svar när vi drog oss ifrån varandra för att cirkulera, leta efter luckor och svagheter, och det första lilla tecknet på att den andre skulle anfalla. ”Den är en present.”
”En ganska underlig kärleksgåva”, svarade han, och tog ett kvickt steg åt vänster, som jag omedelbart balanserade med ett åt samma håll, så vi bara cirkulerade, och han inte kom närmare någon av mina sidor.
”Ja”, svarade jag medan jag gjorde ett prövande utfall. ”Men Cuthelinen är en ganska underlig man.” Jag flinade åt honom. Cuthelinen var ju inte på långa vägar någon älskare, men vi skämtade om det i barackerna, och jag såg hur Isturions ögon glittrade till.
Så gjorde han ett utfall igen, med en hastighet som förvånade mig, men det var inte svårt att anpassa sig till hastigheten, när man väl sett anfallet komma. Jag hoppade åt sidan, och satte sedan foten på Isturions lår och sköt ifrån. För en sekund eller två flög jag genom luften, inte på vingar, utan av farten jag fått, och så svingade jag Eldalin med all min styrka mot hans rygg, och trots att Isturion var mycket starkare än jag, fick slaget honom att vackla till.
Sedan var det inte svårt. Jag föll framåt och tog emot mig på händerna när jag nådde marken. Efter armhävningarna värkte det till litet av ansträngningen, men inte farligt, och så svepte jag in med benen under min motståndare.
Isturion gjorde ett försök att rulla undan, men jag var som bekant snabbare än han, och med två steg under vilka jag inte ens besvärade mig med att räta på mig, så satt jag sedan grensle över hans midja med Eldalins spets mot hans panna och armarna höjda till en dödsbringande stöt som skulle krossa hans skallben.
Isturion skrattade och dunkade handflatan i marken, snabbt två gånger efter varandra.
”Du fick mig”, erkände han medan jag reste mig upp och återbördade Eldalin till sin skida. ”Det där var jag inte alls beredd på.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *