Nindë Silverdolk – Del 062

26 november 2008

Jag hjälpte honom på fötter och log brett. Detta var en av de få gånger jag lyckades överrumpla människan ordentligt. Som till hälften alv och till hälften älva var mina reflexer snabbare, min syn bättre och min hörsel skarpare, men detta kompenserade han med mängder och åter mängder av erfarenhet.
Jag svepte med blicken omkring mig, och ryckte till när jag fick syn på Legolas, bara några meter bort. Han stod med en annan rekryts svärd i händerna och betraktade det med yrkesmannens hela vana, medan de bytte några ord. Rekryten, en adelsman långt bortifrån, tycktes svälla av stolthet när vinden förde med sig prinsens röst, som just konstaterade; ”Det är ett fantastiskt fint arbete.” Han svängde klingan genom luften ett par gånger och rynkade pannan. ”Men jag förstår mig inte på vad det här ska vara bra till”, i ögonvrån såg jag hur han pekade på något nära hjaltet, ”det ökar luftmotståndet onödigt mycket, och gör vapnet otympligt.”
Jag slutade tjuvlyssna när Isturion petade mig i sidan.
”Glöm det, Nindë”, han skakade på huvudet och sneglade på Legolas. ”Det ska mycket till för att det ska ske.”
Jag kände hur jag blev röd om kinderna.
”Du pratar strunt”, svarade jag, kanske litet mer ilsket än menat, ”vad har jag för intresse i honom?”
Han log en aning. ”Du har haft blicken klistrad på honom sedan han talade första gången, och när du hörde hans namn i barackerna i morse blev ditt ansikte likblekt.”
Så han hade märkt det. Fördömda karl och hans skarpsynthet!
Mina kinder hettade till än en gång, och så skakade jag på huvudet
”Du pratar strunt”, upprepade jag och knuffade till honom, ett tecken på att jag ville släppa samtalsämnet.
”Säger du det, så.” Isturion backade tills vi kom på några meters håll igen, klara att fortsätta träningen innan Vinlen kom på oss med att stå och prata.
Men just som den outtalade signalen på att det hela börjat syntes i min motståndares ögon, så hördes den där rösten, som var lugn, men med en underton av sprittande energi, och en skugga av gammal arrogans.
”Förlåt att jag avbryter”, jag vände mig åt röstens håll och det kändes som om hjärtat stannade i mitt bröst när jag upptäckte att den gyllenhårade, lapis lazuliögde prinsen bara stod fem, sex fot från mig.
”Inte alls, ers höghet”, svarade Isturion, när han upptäckte att jag inte alls hade återfått fattningen kvickt nog för att kunna få det att verka normalt.
”Jag kunde inte undgå att se er innan”, han hade fäst blicken på Isturion istället, men stod fortfarande olidligt nära mig. ”Jag undrar, om jag får stjäla damen här en liten stund.”
Om jag var röd innan så blev jag vit i ansiktet nu, men gjorde mitt bästa för att le.
”Inte mig emot, ers höghet”, svarade Isturion med ett litet leende, ”så länge jag får tillbaka henne i ett stycke. Jag har börjat bli fäst vid flickebarnet.”
Flickebarnet? Åh, det skulle han få för senare. Men jag blev förvånad över min kamrats svar. Inte för att det var skämtsamt, för det var typiskt honom, men för att han hade märkt att Legolas var så lagd till sinnet att han skulle skratta till med en knyck på nacken och nicka med ett brett leende.
”Oroa dig inte..” han gjorde en paus och såg litet frågande ut.
”Isturion.”
”..Istuion. Jag planerar inte att göra något dumt.” Han vände sig mot mig och var helt uppenbart på väg att säga något, när våra blickar möttes och han kom av sig och rynkade pannan.
”Ers höghet?” Min mun var alldeles torr, men jag lyckades i alla fall låta någorlunda lugn.
”Jag ber om ursäkt, fröken. Du påminner om någon.” Prinsen skakade på huvudet med slutna ögon. ”Men det är strunt samma. Jag såg er för en liten stund sedan”, han nickade åt Isturions håll, ”och jag kunde inte undgå din fäktningsstil. Den är ganska unik.” Han log, och jag lyckades le tillbaka, trots att kinderna hettade till igen, och det kändes som om jag skiftat mellan rött och vitt väldigt snabbt de senaste minuterna. ”Jag undrar om du har något emot att möta mig en runda?”
Jag öppnade munnen för att fråga honom om han menade här och nu, och i strid, men så drog han undan manteln från ena sidan och avslöjade ett dolkskaft och en lång skida, och jag nickade. ”Gärna, ers höghet.”
Hans tänder glittrade till när han log, och utan att bry sig om det uppenbart dyrbara tyget släppte han ned manteln på marken.
Isturion flyttade sig åt sidan till, och Legolas tog hans plats. Nu var hans ansikte allvarligt, bortsett ett litet leende som lekte i hans mungipa, och blicken han fäste på mig var intensiv.
”Jo, ers höghet..” började jag, när jag insåg att han inte hade någon rustning eller ringbrynja, men han verkade ha räknat ut det och skakade på huvudet.
”Jag använder dem aldrig, tycker de är i vägen. Oroa dig inte för att skada mig allvarligt”, han nöp sig i ena ärmen och avslöjade ett betydligt tjockare lager kläder än vad han såg ut att bära, och jag konstaterade att han hade dubbla tunikor på sig; den andra troligen betydligt tåligare än den första.
Han log litet kvickt igen när jag nickade och drog Eldalin. Prinsen hukade sig i stridsställning, och lade handen på dolkfästet, men utan att dra den, och i hans ögon syntes tecknet på att vad som helst nu kunde ske.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *