Nindë Silverdolk – Del 063

2 december 2008

Han var snabb!
Jag spottade ut damm som jag fått i munnen när jag rullade över den hårda stenläggningen, och tog mig upp på fötter. Så var han över mig igen. Med den lätta dolken kunde prinsen låta slag och stick regna över mig medan jag backade och parerade, kände hur sulorna på mina läderskor gled över dammet som täckte Stora Stenbanan.
Han testade mig, det var jag säker på, för medan han långsamt avancerade och ansatte mig med utfall som utan tvekan var mycket skickliga och fantastiskt genomförda, så var det ingenting särskilt med hans stridssätt. Han var snabb och stark i en lagom balans, och han hade ett sätt att betrakta sin motståndare så att det kändes som om han klädde av en med blicken. Inte bara kläderna utan skinn och muskler och ben, så att han såg ens tankar och kunde förutsäga var svärdet skulle vara i nästa sekund. Men trots det så var det inget märkvärdigt med honom, eller med stegen han tog, sättet hans arm rörde sig.
Det förvånade mig, det måste jag erkänna. Till en början var jag fullkomligt förvirrad när han tvingade mig bakåt, men inte gjorde något utfall som jag inte med lätthet kunde parera.
Men så såg jag leendet på hans läppar. Munnen som till en början varit sammanpressad i koncentration hade nu böjts till en sned båge när han drog upp ena mungipan i ett gillande, nästan roat leende.
Det förargade mig, får jag lov att säga. Att han log medan han bara prövade mina kunskaper och undersökte mitt sätt att fäkta. Och som ni kanske minns från när jag var i femtonårsåldern, så gör jag en del överilade saker när jag blir förargad.
Nu försöker jag inte säga att en röd dimma lade sig över min blick och jag gick bärsärk, nej. Men jag insåg hur Legolas såg på det hela. Han hade skalat bort träning och regler, och nu var det mellan oss, och ingen annan kunde lägga sig i. Det var en strid på riktigt, med enda undantaget att vi inte skulle döda varandra.
Och jag var med på noterna från den sekunden och framåt. När jag tänker tillbaka nu förstår jag varför Vinlen och Ainion såg på mig med chock respektive förvåning blandat med litet rädsla.
Jag såg och kände mycket mer, saker omkring mig blev tydligare. Den torra luften vi andades kändes pappersaktig i min hals, och det kände som om den lade sig som en hinna på insidan av min näsa. I Legolas ansikte kunde jag plötsligt utläsa alla små tecken som visade vad han skulle göra, och jag insåg att jag såg på honom på samma sätt som han såg på mig. Ett litet avsmalnande av ögonen visade att han gjorde sig redo, blicken åt höger när han kastade sig åt vänster visade att det var ett trick, och jag gled under hans dolk med lätthet, allt på bråkdelen av en sekund.
Ett hårstrå kittlade mig i ögat och min armskena hade glidit litet snett. Hårstrået kunde jag bortse från, och armskenan rättade jag till med en vridning på handen.
Så var han där igen. Den här gången gick han rakt på, och jag kastade mig bakåt, bytte grepp på Eldalin och satte ned händerna i marken – vänstra handflatan och högra handens knogar – över huvudet. Med en spark som fick lårmusklerna att skrika slog jag runt, och lyckades sparka min motståndare på axeln.
För ett ögonblick var världen uppochnedvänd, och sedan kände jag mark under fötterna igen. Långt framåtlutad och med vänsterhanden fortfarande mot den dammiga stenläggningen gjorde jag mitt första utfall. Lågt och snabbt, som fick stoftet att virvla kring min högra fot, som jag satte i och tog spjärn mot.
Inte oväntat slog Legolas dolk undan Eldalin, och han vred sig åt sidan, snurrade runt så att han stod bakom mig och hukade sedan, svepte med benet mot mina fötter.
Med underarmen mot hans rygg rullade jag över honom, och kände på samma gång värmen från hans kropp nu när han började slåss på riktigt. När vi båda rätade på oss så log han så att vita tänder glittrade, och jag kände hur jag av mig själv återgäldade leendet.
Det var en dans, mer än en strid. Akrobatiska övningar när två snabba och smidiga personer vred sig och krökte sig i omöjliga vinklar för att hitta en lucka hos den andre, eller för att undvika ett slag eller en spark. Och vi slogs lika mycket med knän och fötter och armbågar som med hans dolk och min Alvsång. Hjalten på vapnen dundrade mot varann, och vid något tillfälle duckade jag precist under hans klinga, och tackade någon jag inte minns att jag inte hade hjälmen på mig under träningar.
Så dansade vi. Runt, runt, i ett virrvarr av armar och ben, och slag och sparkar, och utfall och pareringar. Jag minns hur han kastade sig bakåt för att undvika Eldalins klinga, och hur gyllene hårstrån föll till marken. Prinsens leende glittrade till, och strax hade han gett igen med en rispa smal som ett grässtrå över min kind, där den allra yttersta spetsen av hans dolk rört vid mig.
Jag kände Eldalin får motstånd och ett frasande av avskurna trådar hördes när jag skar upp bröstet på hans tunika, men så drog jag mig undan, för kallt silver studsade mot min arm och fick den att värka in till benet. Blå ögon smalnade när han kastade sig framåt, hans dolks egg skrek mot mitt harnesk när den sånär gled in i öppningen vid sidan, men missade. Hade han träffat hade han skurit sönder mina njurar och dödat mig. På underarmarna slog han en kullerbytta framåt och virvlade sedan runt mot mig igen.
Våra blickar möttes. Bådas pannor rynkade, djupt, djupt koncentrerade och letade efter minsta muskelryckning, minsta ögonkast som skulle avslöja något.
Och så mjuknade Legolas ansikte, och han log mot mig. På ett tyst kommando var striden över, och hans axlar sänktes, jag kunde känna att jag gjorde detsamma.
Så började han skratta. Ett silverklart ljud som ekade över Stenbanan, och jag log tillbaka, skrattade mjukt själv.
Då såg han på mig, och leendet falnade för en sekund. Han såg nästan förundrad ut, men bara för en sekund innan han kastade huvudet tillbaka och lät skrattet ljuda över garnisonen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *