Nindë Silverdolk – Del 064

30 december 2008

”Var har du lärt dig det där? Tack.” Legolas tog emot sin mantel från Isturion, som såg imponerad ut, men smålog med ögonen.
”Den som lärde mig grunderna var sergeant Aidien från Lórien, ers höghet. Och efter hono..”
”Legolas, snälla”, han lät nästan trött när han avbröt mig. ”Jag är så trött på höghetandet hit och dit att jag kan strypa nästa person som kallar mig det.” Han grimaserade medan han rättade till manteln. ”Förlåt, fortsätt.”
”Ingen fara, ers.. Legolas”, han flinade åt mig när jag hejdade mig. ”Jag har också gått i lära hos min kusin, Glorfindel av den Gyllene Blomman, och innan honom men efter Aidien lärde mig Haldir från..”
”Ha!” Prinsen log brett och såg nästan triumferande ut. ”Jag visste väl att det var något bekant med det!”
”Känner ni honom?” Jag kände hur jag gjorde stora ögon medan jag frånvarande slätade till håret.
”Han är min gudfar”, i ögonvrån såg jag Isturion tappa hakan. Legolas gjorde en spefull liten min. ”Där ser ni hur högt den ärade kungen av Mörkmården skattar sin tredje son, som gör honom till gudson till en soldat.” Han höjde omedelbart händerna för att hindra mig från att svara. ”Inget ont om Haldir, nej.” Han log. ”Det är en av mina verkliga vänner.”
Jag kom helt ärligt inte på något att svara – eller fråga. Att Haldir var gudfar till en prins! Och att han inte sagt något!
När Legolas insåg att jag inte tänkte säga något rynkade han pannan.
”Men det är underligt att han inte nämnt något om dig..”
Det tyckte jag också var konstigt. Om man fick tro Legolas var i alla fall deras relation god, och om Haldir inte nämnt något om mig som han ändå kallade sin syster så undrade jag hur mycket jag egentligen betydde för honom.
”Jag har bott i Lórien i fem år.. och jag bodde mycket hos honom och han kallade mig sin syster”, sade jag långsamt. Det var väl egentligen inte meningen att berätta något sådant för Legolas, men det bara for ur mig.
”Fem.. jaha.” Han måste ha hört min sårade ton, för nu när han log var leendet milt, och en hand kramade min axel. ”Men då är det inte så konstigt. Jag har varit fast här de senaste sju åren – på olika slagfält hit och dit. Enda gången jag sett Haldir sen dess var för sex år sedan, och då hade vi knappt tid att hälsa. Men jag hörde att han blivit allvarligt sårad för ungefär fem år sedan, och någon räddade honom – var det du?”
Jag nickade.
Legolas blick mönstrade mig uppifrån och ned. ”..kanske en opassande fråga”, jag hade aldrig känt mig så obekväm under någons blick, ”hur gammal var du då? Jag kan inte riktigt..” han vickade med handen i luften, ”placera dig.”
”Femton, er.. Legolas.” Jag svalde. ”Jag åldras inte som alver, eftersom min mor var älva.”
Han nickade och log, ett leende som kändes så underligt äkta. ”Jaha.. då förstår jag. Du vet att det sägs att..”
Legolas!”
Prinsens axlar sjönk, och han verkade sucka tyst.
”Daralanteriel.”
När jag kikade bakom Legolas såg jag hans bror komma gående. Kronprinsen Daralanteriel såg irriterad, nästan arg, ut, och två respektfulla steg bakom honom skyndade överste Orifidon fram, och ännu ett steg längre bak, Vinlen. Den äldre av de två bröderna verkade spänd, som om han med största möda hindrade sig själv från att stampa i marken för varje steg han tog, och när han kom fram gjorde han en kort gest mot översten, som fick denne att stanna med Vinlen, Isturion och mig medan kronprinsen drog med sin bror några meter bort.
Det gick inte att höra vad Daralanteriel sade, för han väste fram varje ord med ett lågmält raseri, men Legolas svarade med klar, ilsken röst, och medan kronprinsen höll sig stelt upprätt så gestikulerade den yngre av dem för att understryka vissa ord, och hans blå ögon blixtrade.
”Vad jag tänkte på? Vad tror du – jag gjorde ett axplock och såg hur väl våra soldater kämpar.”
Daralanteriel nästan viskade fram ett svar, och hans bror gav ifrån sig ett frustrerat ljud.
”Den flickan har gått i lära hos min gudfar och hos den Återfödde. Hon kämpar bättre än både du och jag gjorde efter hundra år av träning och..”
Man kunde nästan – nästan – höra vad Daralanteriel svarade, och Legolas såg ut som om han var beredd att skrika åt sin bror, utan hänsyn till att samtliga rekryter på garnisonen hade stannat upp och intresserat spetsade öronen.
”Jag ger blanka fan i..!” han drog ett djupt andetag och sänkte rösten. ”Ja, gör då det, tala med far om mitt beteende. Det är inte som om det kan bli värre än det redan är.”
För ett ögonblick trodde jag att Daralanteriel skulle slå till honom, men kronprinsen stelnade till och skakade på huvudet. Nu hördes det vad han sade, och rösten var kall och behärskad.
”Legolas, återvänd till rummen som vi blev tilldelade och stanna där. Jag vill inte se dig ställa till mer trassel.”
”Så du tänker skicka mig till sängs utan middag som ett olydigt barn?” Daralanteriel drog efter andan, men Legolas förekom honom. ”Nej, nej. Fint.” Hans röst var lugnare nu. ”Jag går.”
Med ansiktet stelt som en mask vände han sedan på klacken och gick därifrån, den blå manteln böljande efter honom.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *