Nindë Silverdolk – Del 065

11 mars 2009

”Hörde du vad som hände? Med prinsarna?” Ainion lät hänförd, men Isturion fnös.
”Vem kunde undgå det? Jag undrar bara vad det var som fick kronprinsen att reagera på det viset – det var inte som om prins Legolas gjort något allvarligt fel.”
De mumlade sinsemellan, med huvudena ganska tätt ihop, medan jag petade i maten och lyssnade utan att säga något. Det kändes som om varenda punkt där Legolas dolk eller kropp rört vid mig brände, och det hade inget med skador att göra.
”Det kanske är någon familjeangelägenhet”, mumlade Ainion för sig själv. Högättad som han var visste han mycket om hur intriger i adliga familjer kunde urarta. ”Det verkade som om kungen..”
”Shh! Vinlen.”
Den väderbitna människan återgick bestämt till sin middag när vår korpral kom gående genom kantinen och Ainion skyndade sig att göra detsamma. Vinlen berömde några som skött sig väl på uppvisningen tidigare, och han blängde på andra som uppfört sig sämre. När han gick förbi mitt, Ainions och Isturions bord stannade han till, såg på mig och satte sig sedan till min förvåning bredvid mig på bänken.
”Korpral”, sade jag och rätade på mig, för det var tydligt att han ville tala med just mig.
”Caranîr”, han nickade, sjönk ned på armbågarna och satt sedan tyst så länge att jag undrade om det gick för sig att jag fortsatte äta. Men just när jag sträckt mig efter gaffeln igen suckade Vinlen och såg på mig.
”Jag vet inte om jag ska berömma dig eller skälla ut dig, Nindë”, sade han ärligt och skakade på huvudet. ”Men jag tror att det är på plats med beröm för en häpnadsväckande svärdsuppvisning.” Han verkade försöka dölja ett leende. ”Jag har aldrig sett översten stå med munnen öppen så länge.”
Jag höll andan för att inte fnissa till och Isturion flinade ogenerat tvärs över bordet.
Vinlen verkade överväga en stund till, men skakade sedan på huvudet.
”Det finns egentligen inget jag borde klaga på”, sade han till sist, ”du gjorde precis som jag sade och gick med på vad än prinsarna bad om. Det är inte ditt fel att prins Legolas finner det.. roande att irritera sin bror.”
”Jag tror inte det handlade om att irritera kronprinsen”, invände jag, och undrade varför jag försvarade honom, ”jag tror bara att han inte tänkte sig för.”
Vinlen slutade försöka dölja sitt leende, men nu var det inte roat längre, utan vänligt överseende.
”Det är inte min plats att kritisera kungens söner, men man undrar om han inte borde tänka sig för.”
Jag bara böjde på huvudet. Det fanns inget att svara. Han hade rätt, förstås, men jag kom på mig själv med att sitta och tänka att det inte var Legolas fel.
”Men er strid var den bästa uppvisning jag sett på länge”, berömde mig Vinlen, och han såg litet okynnig ut nu. ”Jag vet att du är ung, Nindë, men jag tror det är dags att du ger dig av härifrån. Vid utgallringen nästa vecka, tror jag.”
Jag såg på honom och tappade hakan. Naturligtvis hade det varit mitt mål att få följa med första gruppen som lämnade garnisonen och verkligen göra det jag kommit för – hämnas min okända familj – men nu när han verkligen sade det kändes en vecka som väldigt litet.
”..jag”, jag insåg att han ärade mig genom att berätta redan nu, och ville se hur jag skulle reagera – om jag skulle skryta för mina vänner, eller sköta det hela med värdighet. Jag valde att inte göra honom besviken. ”Jag är tacksam, korpral.”
”Var inte det”, svarade han, med ett belåtet leende på läpparna, ”du har kommit långt för egen maskin.”
Och innan jag hann svara på det reste han sig och gick, lämnade kvar mig med gapande mun, och Ainion som såg beundrande på mig tills Isturion brast ut i ett uppriktigt gapskratt.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *