Nindë Silverdolk – Fristående Scen 001

19 maj 2008

Prins Legolas av Mörkmården förstod inte varför brodern Daralanteriel absolut skulle dra med honom ut en förfrusen dag som denna. Efter att vid middagstid gjort ett antal övningar med svärd, som var det vapen vars kontroll han nu finslipade, var den till synes unge prinsen fullkomligt slut.
Solen syntes inte en skymt av, himmelen var täckt med moln och alla människor fick Legolas att känna sig instängd och halvkvävd. Han skulle helst ligga på sitt rum och tänka, göra sina mentala övningar eller bara existera.
Den kalla luften var svår att andas och om han inte kände fel hade prinsens hårtoppar stelnat av köld.
Han knuffades än hit, än dit, innan folk insåg vem han var och vördnadsfullt beredde väg åt honom. Trots att han avskydde då folk såg upp till honom var Legolas tacksam för den utökade möjligheten att andas.
Han gick mot brons kant, folk beredde väg. Då Legolas stannade med händerna på det istäckta räcket fick han, tjugo meter längre bort, syn på en ung flicka. Hon var den enda som inte flyttade sig då han kom, verkade inte ens ha märkt honom.
Utsläppt, svart hår dansade omkring hennes axlar och rygg ända ned till den smala midjan och ramade in hennes ansikte som han bara såg i profil, flickan vände inte ens blicken mot honom. Hennes stora, bruna ögon såg drömmande, och en aning sorgset, ned i vattnet som trots kylan strömmade med oförändrad kraft. Hon verkade se något i de eviga virvlarna som gick alla andra förbi. Men trots denna drömmande blick kunde Legolas inte undgå att se smärtan och sorgen som glimmade bakom ögonen.
En smal hand kramade något hårt i handen och den fulländade munnens blekröda läppar viskade ohörbara ord.
Då Legolas betraktade hennes kropp kom han fram till att hon måste vara alvisk. Den slanka kroppsbyggnaden och de smala händerna tillsammans med spänsten i hennes raka rygg och det intensiva i ögonen. Då hennes hår flyttade på sig såg han också spetsiga ögon, som var bra mycket längre än hans egna, men slanka och faktiskt vackra att se på.
Flickan kanske kunde vara runt tjugo, trettio år gammal och hade på grund av sitt alviska ursprung inte ens växt färdigt ännu. Hon var ganska kort, men ändå lång för sin ålder.
Prinsen kände hur han stelnade till när han såg en man trängde sig fram genom folkmassan och gav flickan en hård knuff i ryggen för att ta sig förbi och ge plats åt prinsarna. Handen som kramade något vid halsen ryckte till och Legolas kunde se en silverfärgad kedja hänga från ett rosformat smycke av smaragd och rubin innan det föll ned i vattenvirvlarna.
En förskräckt flämtning fick honom att se på flickan.
Hon lutade sig farligt långt ut över räcket och i hennes ansikte stod förskräckelse och förtvivlan att läsa. Munnen var en aning öppen och ögonen uppspärrade i skräck. Hon flämtade och rörde hela tiden huvudet som om hon kunde få syn på halsbandet.
Legolas visste inte riktigt varför han gjorde det. Det var som om en ingivelse fick honom att plötsligt kasta av sig manteln och, trots sin brors förskräckta rop, klättra upp på räcket och, efter att ha kastat en blick på flickan och blinkat, kasta sig i vattnet.
Vattnet var kallare än vad den unge prinsen trott. Det var säkert tio grader kallt och hade på grund av sin långsamma rörelse inte frusit. Genast satte sig is i Legolas hår och vattnet som han hade i ansiktet då hans huvud kom över vattenytan frös genast till ett skinn av is.
Han kunde se att bron genast fyllts av människor, främst av alla stod hans bror med chockad min som också speglade oro.
Legolas drog ett djupt andetag och dök ned i det kalla vattnet. Han tvingade upp ögonen och såg sig om. De suddiga konturerna skylde delvis undervattensvärlden han hade framför sig och han kunde känna hur hans leder började stelna; hur kramp satte sig i alla hans muskler och hur han okontrollerat darrade och hackade tänder.
Genom vattnet hörde han Daralanteriels röst ropa, den var gäll av rädsla och kom från sjöns strand.
Han kände hur han svalde vatten som frös till is i hans mun, i hans hals och på hans tänder och hur en oroväckande trötthet kom över honom.
Han hade varit under vattnet i säkert två minuter då han fick syn på ett kort blänkande på sjöbottnen. Med utmattade och protesterande muskler tvingade han sig djupare ned medan hans lungor skrek och klöste i hans bröst efter luft. Läpparna höll på att frysa igen och Legolas visste att han snart skulle svimma av köld. Så fick han fatt i smycket och en liten gnista av energi spred sig från hans fingertoppar då han rörde smycket av juvel. Det var en del av den magi som fanns infattad i det.
Denna energi var inte mycket, men tillräckligt för att han skulle orka stampa ifrån botten och skjuta uppåt.
När Legolas bröt vattenytan kände han hur vattnet mellan hans läppar frös ihop av luftens kyla efter att han fått in ett halvt andetag i de värkande lungorna. Med sina istäckta ögon kunde han precis urskilja hur två män fick hålla kronprinsen tillbaka för att inte kasta sig i vattnet efter sin yngre bror. Han kunde också se den unga kvinnan, och bilden av henne var underligt tydlig.
Hennes ögon var stora av både oro och förundran. Oro för både honom och smycket, förundran över att prinsen så villigt kastat sig i vattnet för att hämta upp hennes halsband.
På vägen in till stranden doppade han flera gånger hela ansiktet i vattnet då krafterna nästan kom honom att svimma.
Han kände sand under fötterna. Snubblade, fick en kallsup, tog sig upp igen, hostande vatten.
Flickan som ägde smycket som höll på att frysa fast i hans hand hade sprungit några steg ut i vattnet och stirrade chockat på honom då hon kände dess kyla. Till sist kom han fram till henne. Den bruna blicken var varm och fylld av någon slags blandning mellan häpnad och beundran. Han sträckte fram handen med smycket och tryckte det i hennes hand, såg hur hennes ögon vidgades.
Legolas fick aldrig möjlighet att säga något, Daralanteriel hade till sist kämpat sig loss från männen som hållit fast honom. Mörkmårdens kronprins sprang ut i vattnet till sin yngre bror.
”Vad i Ilúvatars namn tänkte du på? Du är galen! Galen! Varför – varför, vid Mordors eldar – skulle du göra något sådant?”
”Hon tappade sitt halsband.”
Legolas märkte plötsligt hur matt hans röst var. Hur benen vek sig under honom och hur världen flimrade för hans blick.
”Vem?”
Daralanteriel hade inte ens sett henne.
”Flickan där borta. Den alviska flickan.”
Daralanteriel vände sig om.
”Den mörkhåriga?”
”Ja.”
”Men det var bara ett halsband! Ett smycke! Ville du imponera på henne kunde du ha tagit med henne till slottet och gett henne något annat!”
”Det verkade betyda mycket för henne.”
”Det verkade..! Legolas, du kunde ha dött!” Trots att Dar fortsatte att skrika åt honom såg sig Legolas över axeln. Han lyssnade inte, varken på bannorna eller välsignelserna. Hans blick dröjde kvar på den unga flickan som, fortfarande med vatten upp till låren såg på honom.
Så log hon och all sorg flydde hennes perfekta ansikte. Sedan kysste hon smycket, tryckte det mot sitt bröst och mimade ”hantale” mot honom.
Sedan försvann hon ur sikte mellan människorna när bröderna kom upp på land.
Dar tog han upp sin mantel och lade dess välsignande varma tyg över Legolas axlar.
I en storm av skällsord för den yngre broderns dåraktiga tilltag och tacksägelser för att han klarat sig ledde Daralanteriel upp Legolas en bit till på stranden där han även svepte prinsens egen mantel om honom.
”..Har du någon aning om hur hemskt det är att frysa ihjäl?! Eller drunkna?!”
Nu blev han faktiskt irriterad. Daralanteriel hade gjort sin åsikt klar, och att fortsätta var bara onödigt.
”Har du provat?” fräste Legolas ifrån.
”Nej, men jag har läst skildringar om det. Av folk som nästan drunknat. Hur kunde du göra något sådant?!”
”Som jag sade, halsbandet verkade betyda…”
Han blev avbruten.
”Det spelar ingen roll hur mycket halsbandet betydde för henne! Du kunde ha dött!”
”Hellre det än att leva det liv jag har för evigt”, genmälde han kallt, plötsligt trött på brodern som betedde sig som om han förstod hur Legolas levde sitt liv.
Pang!
Legolas huvud snärtades åt sidan när Daralanteriel gav honom en benknäckande hård örfil. Prinsens nacke knakade av köld.
”Det är just det där jag menar”, mumlade han när han lade sin iskalla hand på sin ännu kallare kind, den som nu värkte av broderns slag.
Daralanteriel suckade.
Så tog han sin brors händer och ledde bort honom till en skrovlig, men någorlunda horisontell stenbumling där de båda satte sig.
”Legolas”, nu var hans röst resonlig, ”har du någon aning om hur mycket du skrämde mig?”
Legolas kände hur det ryckte i hans mungipa och han fick anstränga sig för att inte börja le.
”Nej.”
”Jag trodde att jag skulle svimma när du dök i. När du gjorde så där blev jag räddare än någonsin tidigare i hela mitt liv.”
Nu kunde han inte låta bli att le. Han började till och med skratta.
”Vad?” Daralanteriels röst var förnärmad.
”Du erkände just att du tycker om mig, Dar.”
Nu log även brodern.
”Nåväl, jag erkänner. Legolas, du och dina syskon betyder mer för mig än något annat. Och visst älskar jag dig.”
”Tack, Dar.” Nu hade han slutat skratta, ”Tack.”
De båda bröderna omfamnade varandra.
När de släppte taget verkade kronprinsen vilja skaka av sig känslosamheten.
”Kom nu, din dåre.”
Lydigt följde Legolas sin bror till palatset och av någon anledning var den unga alvflickans ansikte etsat för hans blick.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *