Nindë Silverdolk – Fristående Scen 002

11 mars 2009

Hästen frustade i protest mot ilskan han utstrålade när han med ett ryck hivade upp sadeln på djurets rygg. Prinsen stelnade till när hans springare rörde sig i sidled, ovillig att låta honom komma i närheten på sitt nuvarande humör, och så suckade han.
”Förlåt mig, Nelda”, mumlade han lågt, sträckte fram handen och fick efter ett par sekunder röra vid stoets hals. ”Det är inte dig jag är arg på.”
”Legolas!”
”..det är honom.”
”Legolas, vad sysslar du med?”
Prinsen av mörkmården kände ett djuriskt morrande få hela hans bröst att vibrera, och han blängde på sin bror.
”Låt mig bara gå, Dar, du.. jag har orsakat nog med bekymmer.”
Egentligen var det hans paragrafryttare till bror som orsakat bekymmer genom att nämna den lilla stund av roligt som Legolas lyckats få på övningsbanan med soldaten Nindë Caranîr. Hennes ansikte svävade framför honom när han tänkte hennes namn – storögt och solbränt och med alla känslor på ytan, ett intagande ansikte – och Legolas rynkade pannan. Han var säker på att han sett henne innan, men av någon anledning ville inte hans hjärna tvinga fram minnet. Han förknippade bara hennes varma leende med en fruktansvärd, bitande kyla, och det var underligt.
”Du vet att jag inte kan göra det”, svarade Daralanteriel som om Legolas blick aldrig blivit frånvarande och som om han inte tänkt på något annat. ”Far vill tala med dig.”
Det slet honom ur hans tankar, och nu blottade han faktiskt tänderna på ett sätt som både kändes naturligt, och som var roligt eftersom hans äldre bror blev så förskräckt över vad han kallade ”barbariskt beteende”.
”Tala under bakgrundssorlet av en hundpiska, menar du?”
Det fick Daralanteriel att rycka till. En oskriven regel i Mörkmårdens kungahus, den första av alla oskrivna regler och den avsevärt viktigaste: Man talar inte om Legolas och kungens relation.
Alla hans syskon visste det, men där gick också gränsen med undantaget för Haldir som fått syn på Legolas rygg en gång när han oförsiktigt vänt sig om medan de tvättade sig efter ett träningspass, och spänt blicken i honom så hårt att Legolas inte haft något annat val än att berätta sanningen om han ville ha hedern i behåll.
Men ingen annan visste, och ingen annan ville veta. Han trodde att den kunglige helaren hade gissat det, eftersom hans blick var uppmärksam efter tecken på smärta och ingen kunde sitta med en skjorta och en hårt sittande väst över en skinnflådd rygg och bete sig som om allt vore fågelsång och solsken. Men Legolas var duktig på det.
Och han beklagade sig inte. När Haldir fått reda på vad som skedde varje gång Legolas gjort minsta fel, varje gång han inte svarat fullkomligt rätt och varje gång han vågade återvända från ett uppdrag med livet i behåll, hade han ursinnigt frågat varför ingen gjorde något åt det. Varför inte Legolas tog orättvisan i sina egna händer och helt enkelt lämnade Alvhem en gång för alla. Han hade till och med gått så långt att han erbjudit sig att rida dit och ställa kungen till svars, men Legolas hade hindrat honom, medveten om att det enda det skulle leda till var att Haldir förlorade i bästa fall sina händer och sin heder, och i värsta fall sitt liv.
När Haldir frågar varför hade Legolas bitit ihop och försökt säga det på ett så lättförståeligt sätt som möjligt. Han hade inte lyckats.
”Jag förtjänar det.”
Förtjänar det?!” Bara Haldirs ilska å hans vägnar var nog för att Legolas skulle lova sig själv att inte beklaga sig mer.
”Förtjänar det. Han hatar mig, och med all rätt.”
Mer hade han inte behövt säga för att Haldir skulle förstå. Hans mor. Varje gång Legolas far ville tala med honom återvände sonens tankar till modern. Han såg hennes marmorvita ansikte framför sig lika tydligt som om hon stått där istället för Daralanteriel. Han såg hennes kärleksfulla leende, det lockiga håret som var mjukt som svandun och de lena händerna som sträcktes fram mot honom.
Men sedan ändrades bilden, och Belóndra låg kall och grå i sin äldste sons armar. Hennes hår var avskuret och hon bar Legolas rustning – den som han aldrig använt sedan dess.
Jag hade lika gärna kunnat döda henne med mina egna händer.
Han hade dödat sin mor och hatade sin far. Bara åsynen av det bedrägligt unga och fagra ansiktet som alltid skuggades av en överväldigande avsky så snart Legolas kom inom synhåll fick kungens tredje son att må illa av hat och förakt. Han kom på sig själv med att drömma, om nätterna när han inte hade kontroll över sina tankar, om att kunna sända sin far till hans död, lika säkert som han gjort med sin mor. Han drömde om att själv hålla i svärdet..
Men hur mycket han än hatade sin far och sin fars behandling av honom så visste Legolas att han förtjänade det. För lika mycket som han nu hatade sin far hade han älskat och älskade sin mor. När han väl stod där, på knä eller på alla fyra, lutad mot en vägg eller en stolsrygg och ibland fastklamrad vid en sängstolpe, och smärtan fick tårar att strömma nedför hans kinder trots att han inte grät, då tyckte Legolas att världen var som den borde vara. När faderns bälte eller hundpiska, en klädborste eller till och med bredsidan av hans svärd tvingade ned honom på knä för att benen helt enkelt inte bar, då fick han vad han förtjänade, för han kunde aldrig betala tillbaka så mycket smärta som han orsakat sin familj och alla som känt Belóndra av Mörkmården, inte ens om han skulle stanna i det brinnande, skärande helvetet för resten av sin existens.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *