Ode till Guldhorn

7 juni 2006

När jag gick i tredje klass skrev jag min första egna saga. Den handlade om enhörningen Guldhorn, som räddade en prinsessa från hemska kidnappare och drakar. Om jag inte minns fel förvandlades han till en prins på slutet också…
Guldhorn fanns dock långt tidigare i berättelser jag berättade för min lillasyster, till hennes stora förtjusning.
Nu har min musa i alla fall återuppstått igen. Den här gången var det en annan liten flickas sagotörst som behövde släckas på tok för sent på natten. Men se; där var han! Enhörningen med det lätta steget och sitt gyllene horn i en skog lika magisk som han själv.
Dagen efter kände jag att jag var tvungen att skriva en hyllning till min gamle vän. Och vem vet, han kanske kommer på besök snart igen.

****

Stjärnebrunn, stjärnebrunn
sammetsmörka ögat ditt
evigt fäst i sinnets mitt
fyllt av både mod och lugn

Gyllentsrå, gyllenstrå
skimrar mjukt i manen din
len mot både hand och kind
böljande likt flod och å

Snövit hov, snövit hov
snabbare än vindens sus
hårdare än månens ljus
vandrar tyst i sagans skog

Jungfruvän, jungfruvän
flickor bär du på din rygg
över stock och sten så strygg
leder dem till prinsen sen

Kärleksröst, kärleksröst
skänker visa ord i nöd
viskar lågt till ensams stöd
skänker åt den trötte tröst

Hjärtestark, hjärtestark
förtvivlan har du aldrig känt
och när mörkt till ljus du vänt
jag vinner över fruktans mark

Mossans djup, mossans djup
är det hem du för mig till
varje gång jag bortåt vill
och längtar efter bäckens ljud

Horn av guld, horn av guld,
starkare än pil och svärd
skapar fred i älvavärld
en hjälte både mild och huld

Sagonatt, sagonatt
du sprider rikt i dina spår
när i ord du åter står
bland dimmorna av lek och skratt

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *