Ödesguden

24 oktober 2009

Han susade genom alla dimensionerna av Världen långsamt och majestätiskt framåt. I den alldagliga, Verkligheten syntes han som en hotfull slaghök, dubbelt så stor som någon annan. Om någon med en liten magisk potential hade varit under honom, hade han anat ett konstigt vinddrag någonstans där det inte fanns någon vind. Om personen hade kunnat se med en magikers Spektrum så hade han sett ett oförklarligt spår av ljus i den annars grå och violetta Världens sfärer. Och om någon riktigt mäktig hade ansträngt sig till sitt yttersta, skulle han se en skugga av skinande lågor och styrka susa där uppe i himlen.

Han skrockade i sitt innersta och dök. Vinden slet tag i hans fjädrar i Verkligheten, i Spektrum förändrades alla färger och böljande vågor kastade sig runt honom som om han dykt i vatten. I verkligheten dök han över en helt vanlig stad i landet Maranor. Om man såg genom Spektrum så var det en komplicerad labyrint av själar, ljus och energi som i sakta mak rörde sig, flammade och levde. Folk såg förundrat upp och pekade då han nonchalant flaxad ovanför de smutsiga gatorna. I Spektrum visste han att de var förvånade, intresserade, att de kom att tänka på gamla vidskepelser om fara om en slaghök dök över en stad. Detta intresserade honom inte det minsta, det enda som hade värde var hans uppdrag. Vid dessa tankar lyste solen igenom högt uppe i skyn och molen delade på sig likt får som sprang ifrån en stor och gul hund.

Han borde skynda sig, orden hade varit kristallklara då han hörde dem. Något stort var på väg att hända, och han kände sig märkligt nog uppspelt, fast han inte varit det vid fältslag som förtärde hundratusentals liv eller framställanden av mästerverk som hade skapats i ära åt gudar, gamla gudar, nya gudar, ondskefulla och goda gudar.

Slaghöken flög upp mot det stora citadellet i centrum av staden med ett skri. Vakterna hejdade sig på sina rundor med fortsatte oberört sitt arbete. Han sökte snabbt genom Spektrum, och såg slutligen det han hade rest för att uppsöka. Uppåt, Uppåt!

Han susade upp mot ett torn och landade på gaveln precis ovanför ett spetsigt fönster. Han stirrade föraktfullt på en smådjävul som satt bredvid honom med tungan utsträckt i ett hån mot Världen. Glo du, det är väl därför du skapades och formades av levande jord till denna fula skulptur.
Han såg genom terrakotta, sten och träd ner i rummet under sig utan ansträngning. Men det behövdes inte eftersom Hans mål var så nära och lyste i alla sorters nyanser och flammor. Det var det som var uppdraget, och snart skulle det fullbordas.
Spädbarnet låg och sov så fridfullt i sin konstärligt snidade vagga i sitt lilla ljusa rum. Slaghöken slog sig ner på fönsterräcket och betraktade den lille. Han bländades nästan av ljuset som barnet utstrålade, en symfoni av nyanser som viskade om pojkens väsen.

Slaghökens fjädrar ställde sig på ända så skiftade fågeln form. Den lystes upp, fjädrarna förvandlades, smälte ner som vax och stöptes om. En man stod på golvet med långt blont hår utsläppt över ryggen och med ett tidlöst ansikte med brinnande ögon, som lyste i regnbågens alla nyanser. En sprakande röd mantel böljade runt honom som vatten. Mannen tog ett långsamt steg framåt och lutade sig över vaggan. Någon oförklarlig känsla spred sig genom rummet. Som en välsignad berörning från en gud.
Barnet slog upp de stora mörka blå ögonen och tittade upp på den rödklädde mannen. Denne log ett övernaturligt leende och sträckte ner händerna till spädbarnet. Den lille log som svar som bara ett oskyldigt barn kan och sträckte sig mot sin oväntade besökare. Han plockade upp babyn mycket varsamt. Från sidan såg det ut som om barnet svävade i luften då Hans händer bara syntes som en svag skugga i solljuset. Pojken skrattade och log med hela sin tandlösa mun. Den rödklädde smekte honom mjukt över pannan och höjde sedan sin högra hand i luften. En sprakande litet klot av eld dök upp på hans handflata som skiftade i guld.
Bollen svävade ovanför det lilla barnet som glatt sträckte sig mot det. Den lena huden vidrörde ljuset, och i Spektrum dånade en mäktig explosion från den lilla pojken. Så var det gjort. Ödets bestämmelse hade getts till en av de största framtida personerna i historien. Vägen var utstakad, vad som skulle ske var det här lilla barnets val.

Ödesguden Elthoniroel lade ner barnet i vaggan och kysste det på pannan. Han steg vördnadsfullt bakåt från den lilla pojken som skulle komma att betyda så mycket från Världen. Andens röda kappa förvandlades till stoff, och han gled bort genom sfärerna och lämnade det utvalda barnet bakom sig tillsammans med en storslagen, men också hemsk gåva.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *