Ödet

3 maj 2009

En brunn, en kall sommarnatt och mig själv

Jag satt på brunnens kant. De kalla stenarna drog värmen ur min kropp. Jag tittade ner i den kalla avgrunden och tvingade fram ett dovt ljud. Ljudvågorna studsade mot brunnens mörka väggar, dog ut till ett minne blott, ett kvardröjande spökljud. Jag stötte bort mina känslor och klättrade ner utan att tveka. Likt en kall kniv stött i maggropen skar det kalla vattnet genom min själ. Rädslan drog som en kylig fläkt genom min kropp när jag tänkte på mitt öde. Jag blickade upp en sista gång mot den klara månen, sedan försvann jag under ytan, med ett tårögt ansikte.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *