Offer

10 oktober 2009

Det är allmänt känt i byn att man ska undvika den platsen, och om man nu skulle råka ha vägarna förbi så bör man spotta tre gånger över vänster axel eller möjligtvis göra korstecknet om man nu är på det humöret. Finns det en sak som jag verkligen hatar så är det vidskepelse.
Det är på just den platsen, där uppe i bergen som han väntar på mig varje torsdagsnatt.
Han kramar om mig och sjunger för mig, hemliga sånger med hemliga ord. Säger att jag är den vackraste människopojken som han någonsin sett. Jag tror att jag älskar honom.

Den där gruvarbetaren som slog ihjäl sin fru förra året och som det stod så mycket om i tidningarna ska tydligen ha rymt från fängelset och är nu helt försvunnen. Nå, det spelar väl inte så stor roll, han var ju trots allt en mördare. Ingen kommer att sakna honom.

Han kysser mig, mycket ömt och dansar sedan för mig outtröttligt, ända tills solen går upp och solstrålarna smeker honom så att det ser ut som om hela han är gjord av eld. Jag ryser och får tårar i ögonen för att allt är så vackert.

En gammal jägare kommer inte tillbaka efter en jaktrunda. Man går skallgång och allt men det är såklart poänglöst, man finner inte ens en ledtråd till vad som skulle kunna ha hänt honom. Herregud, gubben var gammal, över sjuttio år. Hans tid skulle ha kommit snart i alla fall.

Han flätar mitt hår och kallar mig för Tam Lin, som i sagan, jag skrattar och frågar om han funderar på att skänka mig som gåva till helvetet som älvadrottningen tänkte göra med Tam Lin, och han viskar i mitt öra: aldrig, aldrig!

En sextonårig flicka går iväg för att ta en skogspromenad och återses aldrig igen. Den värsta uppståndelsen jag någonsin sett i hela mitt liv bryter ut. Jag förstår inte varför det ska bli en sådan landssorg bara för att en ung söt flicka försvinner. Det känns nästan sjukt. Jag brukade gå i samma klass som den flickan. Jag gillade henne aldrig.

Hans ögon är gula med ovala svarta pupiller. Lite som en katts. Längts ut på hans öronspetsar växer det en fin tofs av mjuk päls. De kittlar skönt emot mina fingertoppar.

Någonting helt otroligt händer. En man försvinner på en buss. Det stämmer, på en buss! Femton personer går på en buss och enbart fjorton stiger av den. Ingen av dem kan förklara vad som hände med den kortvarige passageraren. Hans väskor låg fortfarande kvar på bagageutrymmet. Hela historien är rätt dråplig när man tänker efter.

”Du vet att jag inte kan stanna här för alltid Tam Lin, vännen.” säger han allvarligt och stryker mig över kinden. ”den dagen kommer då jag måste återvända hem igen.” Mitt hjärta känns som om det håller på brista. ”du kan inte lämna mig här, du måste låta mig få följa med.”
Han skakar på huvudet ”det fungerar inte riktigt så.” Jag gråter, för jag älskar honom verkligen, jag älskar honom så fruktansvärt mycket.

En åttaårig liten pojke är spårlöst försvunnen.

Han har blod på sina händer och runt sin mun. Han ler, hans tänder är spetsiga. Med händerna målar han en krigsmålning i mitt ansikte och vi dansar tillsammans för första gången. Och när solen går upp så skriker jag, för det känns verkligen som om jag brinner och det känns verkligen underbart.

En medelålders kvinna försvinner medan hon tar en simtur i en skogstjärn. Inga tecken tyder på att hon skulle kunna ha drunknat.

Han har blivit så mager, det är hemskt att se på honom. Det är nästan som om han blivit genomskinlig. Jag försöker att hålla om honom men får inget riktigt grepp. ”Tam Lin” säger han, men hans röst är så svag nu, den hörs knappt. ”jag har gjort mitt här, jag orkar inte längre.” Han kysser mig på kinden, det känns som en vindpust. Hans konturer löses upp, nu syns han knappt mer. ”Farväl Tam Lin.”

Man hittade kvinnans illa tilltygade kropp uppe i bergen några månader efter försvinnandet. Dödsorsaken förblev okänd. Hon var den enda av de försvunna som återfanns.
Det är dit upp i bergen som jag beger mig varje torsdagsnatt, till den platsen som alla i byn är överens om att man ska undvika. Det finns få saker som jag hatar så mycket som vidskepelse. Där sitter jag och väntar på att solen ska gå upp och det värker i mitt hjärta. Man glömmer aldrig sin första kärlek.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *