Okänd längtan

15 maj 2008

Fingrarna kramade mitt hjärta hårt. Min längtan sved som om någon strött salt i såret mitt hjärta fått. Hur kan jag beskriva? Det är som om du fått i dig ett dödligt gift. Ditt liv rinner sakta ur kroppen.
Han hade greppat tag och slitit ut mitt hjärta genom det öppna såret i mitt bröst. Jag förstod inte hur kampen kunnat sluta så fort. Vålnaden, som gett intrycket av skräck och rädsla ända in i märgen, hade ju försvunnit…
Hur jag såg scenen framför mig när han huggit svärdet igenom mitt bröst och skapat det öppna såret för att sedan kunna rycka ut mitt hjärta var något jag inte förstod. Jag borde vara död nu. Hur kunde jag se det här?
Jag mindes brevet jag lovat skriva till min hustru. Jag mindes hennes sorgsna uttryck i ansiktet när hon läste brevet och krigsförklaringen. Jag visste att jag kanske inte skulle komma tillbaka, men jag lovade ändå för hennes skull. Och barnet hon väntade.
Tårar rann nedför osynliga kinder. Det var inte vålnaden som fick det att värka i bröstet och hjärtat – om jag hade något kvar. Jag kunde inte tänka på smärtan vålnaden egentligen gav mig. Jag kände den inte heller.
Det sista jag tänkte innan jag försökte somna var hennes namn. Jag visste att döden låg nära.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *