OM ÄN DÖDEN OSS SKILJER

6 maj 2017

Den gamle mannens hand darrade lätt när han förde kaffekoppen mot sina läppar och försiktigt drack en klunk. Det ångade från den varma drycken och det skramlade lätt när han åter ställde koppen på fatet. Han stirrade en stund ut genom fönstret, ut i mörkret där höstnakna grenar tycktes gestikulera utan mening mot den allt mer svartnande skyn.

”Det blir allt regn framåt kvällen” mumlade han och såg mot sin hustru som satt i sin gungstol på andra sidan bordet.

Hon svarade inte. Med händerna i knät och med slutna ögonlock satt hon helt orörlig. Hon hade ett milt leende på läpparna och han tänkte på hur lycklig de var att de fortfarande fick vara tillsammans nu när de blivit gamla. Han tog en sockerbit i munnen och sörplade i sig ytterligare lite kaffe samtidigt som han noterade att hustrun som vanligt inte rört sitt kaffe. Han log åt sig själv när han tänkte på att han som vanligt serverat henne kaffe trots att han mycket väl visste att hon inte skulle röra det. Hon drack inte kaffe längre, men han kunde inte låta bli att ställa fram en kopp även åt henne. Han ville ju så gärna att allt skulle vara som vanligt, som det alltid varit.

Jo, de hade varandra. Annars fanns det inte så mycket folk i närheten. Deras lilla stuga låg lite avsides, och det var långt till närmsta grannen. Visst kunde det bli lite ensamt ibland, men vi reder oss hade de alltid sagt. Ett stråk av sorg drog genom hans hjärna när han tänkte på att de aldrig fått några barn. Hur annorlunda hade då inte livet varit?

”Nu är det som det är” sa han högt som om han ville förklara sina tankar för hustrun.

När hon blivit sjuk för en tid sedan ville man ta henne ifrån honom, sätta henne på ett hem. Han fnyste högljutt när han tänkte på hur han sagt att det var inte att tänka på! Nog kunde han sköta om henne och ge henne bättre vård än på något hem, och så hade det blivit. Helt i fred fick de naturligtvis inte vara. Man hade ringt med jämna mellanrum och hört sig för hur de klarade sig. Han svarade på samma sätt varje gång och med det hade de nöjt sig.

”Vi reder oss och har det bra.”

De var väl tvungna att ringa , tänkte han. Det stod väl i deras papper. De visste förstås att de inte hade några barn. Det kunde man säkert också läsa i deras papper. Det hade varit annorlunda förr. Då var det ingen som lade sig i men då hade de haft grannar i stuga intill.

Johanssons, tänkte han och petade försiktigt på den uppstoppade pärlugglan som satt i fönstret. Det var Johansson som stoppat upp den åt honom. Det hade varit en händig karl som inte gett sig förrän han lärt sin granne den svåra konsten att preparera och uppstoppa djur. Nu var Johanssons borta. Döda sedan flera år och stugan stod tom och förfallen. Den lilla pärlugglan fanns ändå kvar som ett minne av en lång vänskap.

Den gamle mannen plockade fram sin pipa och log då han mindes hur duktig han själv blivit. Han hade varit en läraktig elev och runt om i stugan fanns flera bevis på hans skicklighet. Flera småfåglar satt på grenstumpar runt om på väggarna. En igelkott stod på byrån i den lilla hallen och från hörnet vid soffan stirrade en hare mot honom med sina ögon av glas. Stoltast var han nog över älghuvudet ovanför den öppna spisen. Han hade själv skjutit den.

”Kommer du ihåg när jag ville stoppa upp katten när den dött?” frågade han och småskrattade.

Hon hade inte tyckt om hans hantverk i början, men när han blivit så duktig att han tjänade en slant då och då hade hon låtit honom hållas, men katten hade blivit begravd som hon velat. När han fått en beställning från skolan i staden på några fåglar, hade hon nog inte kunnat låta bli att känna sig lite stolt över honom. Han strök eld på en tändsticka och tände pipan. Mot fönstret hördes de första regndropparnas taktfasta trummande. Jo, nu kom regnet.

Telefonsignalen slet sönder tystnaden som ett vasst sågblad och han ryckte till. Han stirrade telefonen med orolig blick. Det var inte vanligt att någon ringde. De hade ju inga barn och knappt några bekanta eller släktingar. Telefonsamtal var nästan alltid en påminnelse om att de inte skulle få vara i fred, han och hustrun. Han ville egentligen inte svara, men han visste att om han inte svarade skulle någon snart dyka upp och göra anspråk på att få komma in.

Han lyfte försiktigt på luren. En kvinnoröst hördes. Den meddelade att det var dags för ett besök hemma hos dem. Han svarade inte genast. En allt mer växande irritation växte inom honom. Rösten i luren verkade i hans tycke tillgjord och falsk. Jo, dom sade hela tiden att det var för hans och hustruns eget bästa, men han visste nog vad de ville. Att ta hustrun ifrån honom. Det var han säker på.

”Det behövs inget besök! Vi klarar oss bra!” svarade han till slut. Rösten i luren smattrade vidare. Som ett eko av hans tankar hördes kvinnan i luren.

”Men det förstår ni väl herr Eriksson, att vi bara vill ert bästa!”

”Ni vill ta min hustru ifrån mig. Eller hur? Jag vet nog vad ni vill.”

”Inte alls. Seså vi vill bara försäkra oss om att ni har det bra. Ett besök kan väl inte skada.”

”Jag har ju sagt att vi mår bra. Ingen behöver komma hit och försäkra sig.” Protesterade den gamle mannen med ilska i rösten.

”Seså, herr Eriksson. Ni vet ju att vi har våra regler. Jag tittar nog ut till er ändå. Det är ju bara ett rutinbesök.”

Ett klick i luren förmedlade att samtalet var slut. En lång stund stod han med luren i handen.

Villrådig.

Han kände sig med ens så hjälplös. Innerst inne hade han ändå vetat att denna stund skulle komma, men han hade inte förberett sig. Långsamt lade han tillbaka luren på telefonen och såg mot hustrun i gungstolen.

”Dom får inte!” mumlade han. ”Jag tänker inte låta dom ta dig ifrån mig!”

Han gick sedan långsamt fram till henne i halvdunklet. Novemberdagen var långt gången och han hade inte brytt sig om att tända ljuset. Försiktigt lade han handen på hennes axel.

”Så länge jag finns här är det inget att oroa sig för” viskade han, men hans röst avslöjade ändå något av den panik som långsamt kom krypande över honom. Vad skulle han ta sig till? Han kunde vägra släppa in dem. Ingen kunde väl ha rätt att objuden ta sig in någon annans hem?

Nej, de skulle ändå ta sig in! Han var gammal. Skulle inte orka stå emot. Vanmakten växte till en klump i magen. Hjärtat dunkade som besatt i hans magra bröstkorg. Av och an vankade han fram och tillbaka i rummet. Med den högra knytnäven slog han oupphörligen i den vänstra handflatan. Därefter satte han sig åter vid bordet och såg mot sin hustru. Han tänkte på alla de år de fått tillsammans. Hur skulle han kunna fortsätta leva här om han inte längre fick ha henne här hos sig?

Minnena som kom över honom gjorde att han blev sittande länge utan att märka att den grå eftermiddagen gick över i allt svartare kväll. En gäll signal från ringklockan vid dörren slet plötsligt sönder den aftonmörka tystnaden. Med ett ryck vaknade han upp från sina drömmar. Åter hördes en ilsken ringning.

Mödosamt reste han sig från stolen och när han hörde hur en kvinnoröst ropade hans namn utanför dörren förstod han att motstånd var meningslöst. De skulle ta sig in vare sig han ville eller inte. Väl framme vid dörren gjorde han ett sista försök att bli av med den objudne gästen.

”Gå er väg! Vi mår bra!” ropade han och försökte dölja den desperation han kände.

”Nu ska vi inte ställa till bråk! ” hördes kvinnan där ute. ”Eriksson vet att jag kan hämta polisen. Det vill vi väl inte.”

Det är inte jag som ställer till bråk, tänkte han men han visste ändå att han var tvungen att öppna. Vem brydde sig om vad en gamling som han tyckte? Nya envisa knackningar fick honom att till slut öppna dörren.

”Ni får inte ta henne ifrån mig” bad han med sprucken röst.

”Men snälla herr Eriksson. Jag har inte kommit för att ta din hustru ifrån dig. Vi vill bara försäkra oss om att ni klarar att ta hand om henne utan vår hjälp. Ni har ju vårdat henne ända sedan hon blev sjuk för över ett år sedan och ni är ju inte ung längre. Det måste vara jobbigt för er och kanske kan vi hjälpa till lite, och som jag sa i telefonen – det är bara ett rutinbesök.”

Kvinnans röst lät överdrivet vänlig vilket retade honom och när hon trängde sig förbi honom övergick hans uppgivenhet till ilska. Vad hade människan för rätt att bara tränga sig in hos honom? Detta var ju ändå hans hem! Ilskan växte i bröstet på honom och övergick med ens till ett spirande hat. Han kunde inte låta kvinnan röra hustrun.

”Jag ser att ni är sparsam med ljuset.” sa besökaren och trevade efter en strömbrytare. Hon fann den till slut och ljuset bländade för ett ögonblick den gamle mannen.

”Var är hustrun?”

Kvinnan fortsatte som om hon inte förväntade sig något svar.

”I köket.” sade han lugnt och kostade på sig ett leende.

Han hade nu bestämt sig för vad han måste göra och följde tätt bakom kvinnan när hon med bestämda steg marscherade ut i köket. Bakom bordet satt hustrun som tidigare med slutna ögon och med händerna i knät. Kaffekoppen stod orörd framför henne. Kvinnan stannade upp ett ögonblick, som om hon tvekade. Den gamle mannen stod nu helt nära henne. Hans högra hand sökte på spisen och fann snabbt sitt mål.

”Men herr Eriksson!” utropade kvinnan och tog ett steg framåt mot hustrun.

Han slog till. Han brydde sig inte om att lyssna på hur hennes skallben krossades. Om och om igen slog han till dess han inte orkade längre och stekpannan gled ur hans domnande fingrar. Han flämtade våldsamt och såg mot hustrun.

”Det är över nu. Ingen kommer för att hämta dig.” mumlade han tyst.

Hon var så vacker där hon satt. Aldrig skulle någon få ta henne ifrån honom. Hon log så änglalikt mot honom och han fylldes av en varm glädje. Hennes ansikte hade han lyckats bra med, men så här i det starka ljuset kunde man tydligt se sömmen på halsen där han sytt ihop henne. Det skulle han förbättra.

Han hade ännu tid på sig.

 

 

Adam Aaback

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *