Om blickar kunde döda

9 maj 2008

Hehe kunde inte låta bli att leka med ideén… ideen växte och blev det här :P har redan en fortsättning i huvudet någonstans bland alla andra ideer men jag får se om det blir något som jag skriver ner
Kram på er

Har du någonsin hört uttrycken ”Om blickar kunde döda”?
Jag hörde den första gången när jag var sex år. Då tyckte jag att det var coolt. Tänk om man kunde döda dem man inte gillade genom att bara titta på dem. Det var inte förens den dag jag fyllde fjorton jag förstod sanningen bakom de orden. Det var på min fjortonde födelsedag som jag för första gången dödade någon.
Det dröjde ett bra tag innan jag förstod vad som hade dödat min mor, som så glatt mött min blick när jag öppnade min present. Bara några sekunder efter att hon sett in i mina ögon föll hon ned på vårt hårda trägolv för att aldrig mer vakna.
Enligt våran bys helare så hade min mors hjärta stannat och ingen ifråga satte heller den gamla kvinnans antagande. Inte förens efter att fyra personer till dött. Min far, min yngre syster, den gamle bagaren i grannhuset och en av mina bästa vänner. Alla hade de mött min blick och sedan fallit ned döda på marken, alla på grund av att hjärtat stannat.
Folket i byn trodde inte längre att det var en naturlig död de fått utan att någon mördat dem. Fast ingen misstänkte mig. Även om jag själv började ana vad som hade hänt.
Den gamla helaren och vårat byråd frågade grundligt ut mig om vad som hänt under de dagarna då dödfallen inträffat i ett försök att hitta gärningsmannen, men de fick inte ut något av det jag berättade för dem.
Jag hade börjat undvika blickar, tittade alltid ned i golvet och tvingade mig själv från att aldrig se upp och se in i någon annans ögon. Det var inte svårt. Fem personer som jag kände och älskade hade dött på mindre än tre dagar. Mina ögon var rödgråtna och svullna och mitt hjärta tungt av sorg. Jag behövde verkligen inte anstränga mig för att stirra tomt ned i marken.
Tillslut lät alla mig vara och jag stängde in mig i mitt nu väldigt tomma hus och gömde mig från allt och alla.
I över en vecka höll jag mig undan och under den veckan dog ingen. Jag blev mer och mer säker på att det var mitt fel att min familj och mina vänner dött och snart klarade jag inte av spänningen längre utan bestämde mig för att se om det jag fruktade verkligen var sant.
Offret blev en fågel som precis satt sig på min fönster gavel. Med försiktiga steg smög jag mig närmare och hoppades på att fågeln inte skulle flyga iväg. Men den satt snällt kvar på sin plats och mötte villigt min blick när jag försiktigt knackade på glasrutan.
Förskräckt såg jag på hur fågelns ögon miste sin livsgnista och hur kroppen plågsamt sakta föll ned mot marken.
Med ett skrik kastade jag mig undan från fönstret och alla blickar som kanske skulle riktas upp mot mig. Alla blickar som kunde leda till deras död. Av en ren slump tittade jag rakt in i spegeln som fatt på andra sidan av mitt rum och jag möttes av ett par klart gröna ögon. Samma ögon som alltid mött mina när jag stirrat in i spegeln men denna gången var de uppspärrade av fruktan och en kort stund som jag som förstelnad.
Jag hade sett in i mina egna ögon. Skulle jag dö nu? Precis som de andra jag dödat. Jag hade väl ändå ingen rätt att leva. Jag hade dödat, mördat.
En kort stund for lättnad genom mig när jag ett kort ögon blick trodde att jag skulle dö men sedan sköljde fruktan över mig som en kall dusch.
Jag ville inte dö. Jag ville verkligen inte dö. Jag ville leva.
En minut gick medan jag panikslaget stirrade in i spegeln. Två minuter for förbi utan att jag knappt märkte det men tillslut insåg jag att jag inte skulle dö.
Det tog mig ännu ett par dagar innan jag insåg var jag måste göra. Jag letade snabbt reda på en kniv och höll den framför mina ögon redo att förstöra dem med två snabba hugg. Fast huggen kom aldrig. Mina händer lydde mig inte längre. Istället släppte de taget om kniven och lät den falla till golvet. Förkrossad kollapsade jag på golvet och lät tårarna strömma nedför kinderna.
Vad var jag för något? Ett monster? En styggelse? Kanske var jag en magiker som fått något konstigt fel på sig. En kort stund lekte jag med tanken på att allt skulle bli bra om jag lyckades få tag på en magiker som kunde befria mig från denna förbannelsen. Men jag insåg snart att det inte skulle hända. De skulle antagligen döda mig så fort de fick chansen.
Förkrossad sjönk jag ned på golvet med tankarna virvlandes runt i mitt huvud. Den ena planen efter den andra tog form i mitt huvud. Den andra dåligare än den förra. Alla barnsligt baserade på att min förbannelse skulle försvinna, att allt skulle bli bra vilken sekund som helst.
Det tog tre dagar till innan jag förstod min enda utväg.
Jag ville inte dö. Jag vågade inte dö. Löjligt med tanke på att jag själv var döden på två ben, men vid första tanke på att dö började hela min kropp skaka av rädsla.
Istället för att avsluta mitt liv packade jag allt jag kunde komma tänka på att jag skulle behöva och skrev ett kort brev som jag lämnade till en av mina grannar dagen jag gav mig av.
Det blev i skydd av mörker och ett kraftigt regn som jag smet ut ur huset. Lät blicken svepa över gatan som jag bodde på, innan jag höjde båda händerna, som höll i en remsa tyg, och knöt den hårt runt ögonen. På smått vingliga ben, som ännu inte vant sig vid det ständiga mörker som från och med nu skulle vara min färdkamrat, och med en käpp som stöd tog jag mig ut ur staden och påbörjade min ständiga resa mot mitt oundvikliga slut.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *