På andra sidan bergen

22 januari 2008

Denna berättelse skrev jag som en bakgrundshistoria till ett av mina lite längre verk…

Solen, som var på väg att gå ner bakom de gröna kullarna i väster lyste med en glöd som färgade bergen och vattnen brandgula. Det var en ljum försommarkväll som vilken som helst, men just denna kväll skullen ett långt sökande ta sin början. Ett sökande efter svar på oändliga frågor, ett sökande efter tillfredsställelse. Den gamle mannen gick, stödd på en vandringsstav av välpolerad ebenholts, över bytorget mot det lilla värdshuset där han hade tillbringat de senaste veckorna. Han hade inte uppgett sitt namn, byborna kallade honom helt enkelt för ”Gamle man” och det var han nöjd med. Han var böjd av åren och det gråa, långa håret låg över axlarna. Den ljusbruna rocken, som var nästan lika gammal som han själv, var sliten och vittnade om långa vandringar. Den gamle mannen suckade och vände ansiktet mot solnedgången. I siluett mot det rödgula klotet såg han en pojke komma springande mot honom. Det var Merves, såg han efter en stund. Merves Maddoc, son till byns mjölnare. En pigg liten lärka som påminde den gamle mannen om hans egen ungdom.
”Gamle man!” ropade Merves och kom fram till honom, illröd i ansiktet efter den snabba spurten. ”Pappa säger att du har rest långt, stämmer det?”
”Långt?” utbrast den gamle mannen. ”Vissa skulle kalla det långt, gosse, förmodligen är det också det, men det finns nog de som har rest längre.”
”Jag har varit långt borta idag”, sa Merves. ”Ända till Björkåsen på andra sidan Galdar.”
”Björkåsen?” skrockade den gamle mannen. ”Galdar? Gosse, det är inte ens en dagsmarsch bort.”
”Varifrån kommer du, Gamle man?” frågade Merves. ”Du pratar på ett annorlunda sätt, inte alls som de gör i några av byarna som jag känner till.”
Den gamle mannen gned sig om hakan, en vana han lagt sig till med på senare år. Eller kanske snarare en ovana, men vilket det nu var så var det ovidkommande. Han rufsade Merves i det blonda, halvlockiga håret och pekade söderut.
”Ser du de där höga topparna som sticker upp i fjärran?” frågade han.
”Menar du Harbastbergen?”
”Just precis”, svarade den gamle mannen och log. ”Har du någonsin varit där borta?”
”Nej, inte ens min far har varit så långt hemifrån, så vitt jag vet. Menar du att du kommer därifrån?”
Den gamle mannen skrattade igen. Det var inte för att håna pojkens okunnighet – han hade stött på folk som knappt hade lämnat den by där de var födda – det var bara det faktum att han själv hade varit precis lika ovetande om saker och ting när han själv var i pojkens ålder.
”De där bergen ligger inte ens tre dagsmarscher härifrån, Merves. Nej, jag kommer från en plats mycket längre bort än så.”
Merves betraktade honom skeptiskt, sedan vände han åter blicken mot bergen.
”Ni driver bara med mig, Gamle man. Harbastbergen är den plats där himlavalvet möter jorden, det vet ju alla.”
”Vem har sagt något så dumt?” frågade den gamle och rynkade på ögonbrynen.
”Det säger alla. Visserligen säger gubben Fornes att han en gång hade tagit sig över dem och kommit till Darzaks dödsrike. Han säger att han nästan blev uppäten av stora odjur som var minst dubbelt så stora som han själv. Men jag tror inte på honom. Far säger att det bara är en gammal toks struntprat och att jag ska hålla mig borta därifrån.”
”Gosse, jag ska berätta något för dig. De där bergen är varken platsen där himlavalvet möter jorden eller gränsen till Darzaks dödsrike. Jag betvivlar att det över huvud taget finns ett dödsrike som Darzak härskar över. Darzak sitter fängslad och kommer att göra det till Utbrytandet. Nej, bortom bergen ligger något som kallas för världen, och tro mig, det krävs åtskilliga månaders vandring innan man kommer till dess slut.”
”Världen?” sa Merves och kliade sig i huvudet. ”Vad är det?”
”Det är en plats fylld med äventyr”, sa den gamle mannen och slog ut med armarna. ”En plats där sagor skrivs, där hjältar utför bragder utöver det vanliga. En plats som är både underbar och farlig på samma gång.”
”Nu skojar du igen. Det finns inga hjältar, annat än i sagorna.”
”Inte det?” frågade den gamle mannen och såg skeptiskt på pojken. ”Var tror du egentligen att sagorna kommer ifrån?”
”Det är bara påhitt, precis som gubben Fornes berättelser.”
”Jag kan lova dig gosse, att vart enda ord som jag säger är sant.”
”Hur ska jag kunna tro på någonting sådant?”
”Du sa ju själv att jag inte pratar som någon annan i den här, om jag får uttrycka mig så, avlägsna landskroken”, sa den gamle mannen.
”Det behöver ju inte betyda något”, suckade Merves och skrapade med foten i marken.
Den gamle mannen skrockade och stack handen innanför rocken. Han tog fram ett kopparmynt och höll upp det framför pojken.
”Nå, har du sett ett sådant här mynt någon gång då?”
Merves såg tvekande ut, men ryckte lätt på axlarna.
”Det här myntet kommer från ett land långt borta”, sa den gamle mannen och stoppade tillbaka myntet innanför rocken. Sedan tog han fram en bok som han öppnade. I den låg en pressad blomma som han tog och höll fram mot pojken. Dess kronblad var långa och hade en gång varit himmelsblå, även om färgen hade bleknat en del. Även de en gång gröna bladen var långa och spetsiga och stjälken var ganska grov. ”Har du sett en sådan här blomma någon gång, gosse?”
Pojken betraktade den spröda blomman, men skakade på huvudet.
”Det beror på att denna blomma växer på de sydliga sluttningarna i ett land, så avlägset härifrån att du skulle svimma om jag berättade om det.”
Den gamle mannen sträckte fram blomman och pojken gjorde en ansats att ta emot den. En ljummen bris grep dock tag i blomman, som blåste bort söderut. Merves såg bekymrad ut, men den gamle mannen bara skrattade.
”Det gör inget, det finns gott om dem i det land där jag plockade denna. Där är de dessutom så mycket vackrare.”
Pojken sken upp och vände åter blicken söderut.
”Jag skulle vilja resa till detta avlägsna land. Och se allt det andra som nämns i en del av de sagor jag har hört.”
”Varför gör du inte det då?” frågade den gamle mannen. ”Det finns ingen som hindrar dig från att bara packa din vandringssäck och ge dig av. Gå! Upplev äventyret. När du väl har insett hur stor världen är och hur mycket som finns att se kan du inte få nog av det.”
”Men jag kan väll inte bara ge mig av? Min far behöver min hjälp med kvarnen.”
”Struntprat! Det finns så många andra ungar i den här byn som säkerligen mer än gärna skulle ställa upp och göra vad som helst, mot ett par kopparören.”
Merves såg mot kvarnen som var byggd intill floden någon kilometer bort. Hans far var säkert fortfarande där och skötte alla de roterande hjulen. Den gamle mannen hade rätt, det fanns gott om ungar som gärna hjälpte till, även utan någon betalning.
”Jag gör det”, sa han efter en stund. ”Jag ger mig av! I kväll! Jag vill uppleva allt som alla de stora hjältarna upplevde.”
”Det gör du rätt i, unge gosse. Jag ser en framtid för dig. Du kommer att bli en legend. Res söderut och gör vad dig lyster. En dag kommer du att möta en stor man och följa honom.”
”Hur vet du det?”
Den gamle mannen log ett varmt leende och såg in i pojkens blå ögon med sin skärskådande blick.
”Jag bara vet det. Beger du dig söderut kommer du att stöta på ett stort vattendrag.”
”Vildforsen? Jag vet var den ligger, men jag har aldrig varit bortom den.”
”Just precis. Följer du den åt sydost kommer du så småningom till ett brett vadställe där du kan ta dig över. Sedan är det bara att följa vägen ut i det okända.”
Merves vände sig om för att springa hem och packa, men vände sig sedan åter mot mannen.
”Vad heter du egentligen, Gamle man?” frågade han.
Den gamle mannen betraktade honom en lång stund, men suckade sedan och log.
”Jag kallas för Falln’gar. Adjö med dig, Merves, tills vi ses igen.”
”Tror du verkligen att vi kommer att ses igen?” frågade Merves.
”Det är jag fullständigt övertygad om”, svarade Falln’gar och gick bort till värdshuset. ”Glöm bara inte att ditt öde ligger i dina egna händer.”
”Det skall jag inte”, sa Merves och skyndade hemåt, Falln’gar skrockade stilla för sig själv.
Så gick Falln’gar in genom värdshusets ekdörr och Merves rusade åstad för att göra sig i ordning inför den kommande färden. Falln’gar hälsade på värdshusvärden och gick och satte sig vid ett bord intill ett av de stora fönstren, där han kunde se allt som skedde utanför. Solen hade gått ner bakom bergen, men än var det ljust. Det skulle knappt hinna bli mörkt innan solen skulle gå upp igen, vid den här tiden av året sken den nästan dygnet runt. Han såg hur Merves kom tillbaka efter en stund och ställde sig att betrakta byn. Det var inte några andra människor ute förutom den unge pojken. Den enda som såg när han påbörjade sin färd var Falln’gar, som med ett leende på läpparna satt där på värdshuset. Värdshusvärden erbjöd honom ett stop öl som han avböjde för att istället beställa in lite god glögg.
Merves försvann bort över kullarna och Falln’gar brast ut i skratt. Han visste att han en dag skulle få återse denne våghalsige pojke, även om det skulle dröja åtskilliga år. Men först fanns andra ting att uträtta. Det fanns en annan som behövde hans vägledning, en man som var oerhört viktig för det fortsatta händelseförloppet. Men han hade åtminstone tid att dricka upp sin glögg och få en god natts sömn. Merves skulle klara sig, det rådde det inga tvivel om.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *