På den tiden då granarna firade jul

28 januari 2014

Det var den första advent, ute hade snön brett ut sitt vita täcke över världen som försatts i en rofylld stillsamhet. Den blå timmens satinfärgade blåmörker visade ännu trädens skuggor om än så vagt. Fåglarna hade för längesedan avslutat sin vintersång och letade nu efter en säker viloplats inför den kyliga natten som komma skulle.

I fönstret stod lille Gran och tittade ut på sin egen spegelbild, mamma och pappa var upptagna med julbestyret så farfar Gran fick sitta barnvakt, det tyckte de båda var en utmärkt lösning eftersom de trivdes i varandras sällskap. Lille Gran vände sig från fönstret och tittade begrundande på sin farfar som satt i vilostolen och läste tidningen.
Med en bedjande längtansfylld stämma frågade lille Gran om farfar inte kunde berätta historien om julen, som var hans älsklingsberättelse. Farfar Gran log när han lade undan tidningen och klappade sig på stammen varpå lille Gran kvickt hoppat upp och satte sig till rätta.

Farfaderns djupa röst fyllde det tysta rummet med minnen från hans forna barndomsjular till lille Grans förtjusning.
” Jo förstår du lille Gran” började farfadern.
” När jag var liten levde människorna vilda mitt ibland oss, varje jul gick de stora granarna ut över vidderna om vinternätterna för att hugga sig en julmänniska. Det var inte det lättaste må du tro, människorna skrek och gjorde motstånd. Man var alltid tvungen att vara flera stycken för att fälla en enda människa, minst två granar behövdes för att hålla i de sprattlande armarna så att de inte kunde bryta kvistarna av oss och två till behövdes för att hålla ihop benen så att den femte granen kunde hugga eller såga av människans fötter med raka snitt så att den inte skulle välta när den väl kom in i stugan.”

Lille gran såg på farfadern med ett längtansfullt uttryck och önskade att även han hade fått vara med och hugga sig en julmänniska.
”När människan väl var huggen” fortsatte farfadern,
”Lade vi dem på hög tills alla hade fått varsin, sedan band vi rep runt knäna på dem och släpade hem dem genom den vita snön”.
Farfadern avbröt sig och frågade lille Gran om han visste varför det hette juleröd? Barnbarnet svarade stolt att det var för att människorna lämnade röda blodspår i snön när man drog hem dem till julen. Det är alldelses riktigt det sade farfadern och fortsatte.

”När de juleröda spåren ledde fram till varje stuga visste vi att julen stod på glänt. Oftast hade julmänniskan blött ut när den väl tagits in i stugan och hängts upp på järnkorset med krokar i var hand och fått fötterna ihopkrokade, men ibland hade man tur och julmänniskan fortsatte blöda lite till medan förruttnelsen spred den härliga lukten av jul och förväntan på det som komma skulle.

När julmänniskan väl var på plats klädde vi dem i tröjor, byxor kjolar eller kavajer, på toppen satte vi kronor av törne eller guld, och i händerna brann varsitt stearinljus. Ibland fällde människorna hår och naglar på golvet så mor min gick alltid med sopkvasten och suckade lätt när de fastnade runt hennes rötter. Nedanför julmänniskan stod alla presenter och retades med oss ända fram till julafton när vi öppnade dem till sång och musik”.
Den gamle granen mindes än de glada rösterna och prasslandet från de torra mäniskohudarna som användes vid linslagningen av paketen.

”När julen väl var slut brukade vi ha människoplundring, då tog vi av alla kläderna och drog ut de tänder och naglar som fanns kvar innan vi slängde ut dem i snödrivorna så att deras ben skulle torka och bli till ved, ibland hände det att vi eldade upp dem som blivit tillräckligt torra” Sade farfadern och skrockade.
” Jag har alltid tyckt bäst om de grova och tjocka människorna för deras fett sprakar så trivsamt när det brinner” sade farfadern med ett pillemariskt leende.
”Det tycker jag också” sade lille Gran som nästan alltid tyckte som farfadern gjorde.
”Jahadu lille Gran det var tider det må du tro ”sade farfadern med en lätt suck som vittnade om de förändrade tiderna och de gamla traditionerna som sedan länge tynat bort.

Numera odlades julmänniskorna i inhägnader och det fanns maskiner som kapade fötterna med raka snitt. Tack vare den globaliserade världen fanns det numera människor i alla möjliga utföranden och skepnader med Varierande hållbarhet, man kunde till och med köpa julmänniskor som preparerats för att ge dem extra lång hållbarhet med ständigt ymniga, juleröda strimmor som vätskades ända fram till julafton om man så ville. På senare år hade även julmänniskor i plast börjat förekomma i butikerna för den som ville slippa sopa naglar och hårstrån december ut, givetvis saknade de den juliga förruttnelselukten men man kunde ju inte begära allt av en julmänniska i plast. Dessutom hade man övergått från brandfarliga stearinljus i julmänniskans händer till elektriska ljusslingor som enkelt kunde häftas fast på julmänniskans kropp och blinkade i mängder av kulörta färger och hastigheter.

Den gamle granen saknade den tiden då han hade haft fler grenar än årsringar och fått nöjet att både hugga och släpa hem sin egen julmänniska över den gnistrande decembersnön. Plötsligt stod mamma och pappa Gran i dörren med varma leenden och utsträckta kvistar.
”kom nu lille Gran så ska vi gå och välja en grann julmänniska på stora torget” sade mamman. varpå lille Gran hoppade ner från farfaderns stam och fattade föräldrarnas grenar innan han vände sig om och ropade glatt, ” kom nu farfar Gran så ska vi fånga oss en prima julmänniska!”
Farfar Gran reste sin åldriga kropp och kände hur julefriden återigen började infinna sig i den gamla stammen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *