Pansarvargen

26 november 2007

Månen gick upp, stjärnorna tändes, kylan lade sig över bergen och snön föll i tunga flingor. Skogen gnistrade i sin vinterskrud, på de stora granarna låg snön i drivor, månen fick skuggor att dansa över snön. Björnen sov tungt i sitt ide, en stor hög med snö bredvid en tall. Ekorrarna, hackspettar och andra små djur sov också fridfullt i sina bon. Vintern, den stora vintern hade världen i sitt iskalla grepp. Träden vilade, växterna hade också gått till vila under snön.
Rök i luften, bakom den vita kullen ligger torparens stuga. Han har plöjt sitt fält på sommaren, sått sin säd och hoppas nu att den ska överleva vintern. Han har sina djur i stugan, de små grisarna och kon. Den trogna hunden sitter bredvid dörren och lyssnar, katten som ligger bakom spisen, barnet som ligger i sin vagga. Han äter den salta fisken som han fångade i höstas, då sjön ännu levde, men nu är den tyst under den tjocka isen.
Världen sover, ännu är våren långt borta. Människorna har samlats i sina städer, de sitter mest inne och äter på det som samlats under sommaren, och njuter av det som finns. Dvärgarna, som avslutat sin ”överjordiska” handel av metaller med sina grannar, har stängt sin port och gräver i sina grottor. Nunorerna, dessa halvmän har likt dvärgarna byggt grottor där de vilar, men annars är uppe i det iskalla vädret, de trivs åtminstone. Alverna bryr sig inte om kylan, utan lever som vanligt i norr, alverna i norr…
Ett knakande bland träden, snön faller ner i stora högar och en liten hare stänker upp ett moln av snö då han blivit störd i sin sömn. En brun älg kommer fram, han sjunker ner i den djupa snön till knäna, ur näsborrarna ryker det, han skakar på sitt stolta huvud men ack, hans horn ligger begravda i snön. Djuret frustar, hans väg korsars av spår, varg spår. Älgen travar vidare omedveten om två lysande ögon, stora gula ögon, och försvinner snart bland träden.
Stora spår korsar snön, antagligen från något tungt, de sjunker ner i det vita täcket. En brant tronar i tystheten, nedanför ligger den frysta floden. Tysta steg, uppför stupet leder de stora spåren. Vinden vaknar, snön börjar yra, runt träd och sten och spår. Någon andas i mörkret, två ögon flyttar sig uppåt. Älgen stelnar till och lyssnar, på toppen av branten stor en Varg, en enorm varg i rustning.
Vargen är minst en och en halv meter hög, och tre meter lång. Den är grå och silver skimrande, det syns på delarna som är utanför pansaret. Skyddet, är en hjälm med en lång nos som täcker överkäken men den hindrar inte monstret från att bita. På benen finns det plattor som sitter tät, och upp på låren går det upp en ringbrynja som sitter ihop med pansarplattan på ryggen.
Odjurets närvaro verkar kännas i omgivningen, och känslan är skräck! Hunden i huset börjar skälla, barnet börjar gråta och torparen försöker trösta det fastän hans blick irrar oroligt. De små djuren i sina bon blir oroliga, till och med den stora björnen slutar suga på sin ram och öppnar ena ögat. En räv, som tryckt under en gran, väljer att hasta iväg från platsen. De är alla olika, men en sak binder dem nu, och det är stor fasa framför det förfärliga odjuret.
Snön som yrt för en stund sen försvinner ner till sina bröder på marken, tystnad från varelsens blotta närvaro. Månen lyser, men stjärnorna bleknar.
Ögonen lyser. Jag tar en djup inandning och ylar, högt ock klagande, denna natt över mörker och kyla.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *