Portalen.

26 november 2007

”Jord, luft, vatten och eldväsen. Jag besvärjer er!” Ropar Cassandra och viftar med sina händer i en vid, oval cirkel. Cassandra är en jordhäxa som är kraftig, har en stor näsa, vacker korpsvart hår och en elegant broderad klänning i grått.
”Ge upp, Cassandra!” Säger den ena av hennes häxsystrar.
”Du kommer ändå aldrig att klara det!” Fnissar en av åskådarna.

Cassandra försöker igen och gestikulerar vildare och vildare med händerna. Nu så ser hon en liten färgskiftning i den vitmålade bonaden framför henne.
”Hon kan inte klara av det” Flämtar den ena häxan och ett viskande mummel sprider sig hos åskådarna.
Men färgskiftningen ökar och blir större och större. Svettpärlor tränger fram på den unga häxans panna och med en tung suck så knyter hon det allra sista luftväsendet på sin plats och portalen är färdig.
Portalen är stor, cirkelrund och har en blodröd yta med blåa eldslågor som dansar på kanterna. Dessutom så skimrar portalens kanter i regnbågens alla färger och kastar stora, långa skuggor i den stora, vitmålade hallen i Häxornas gilleshus som ligger i huvudstaden Stomskugga.

”Vem gjorde den här portalen!” Hörs en stark och befallande röst samtidigt som en figur klädd i en svart kåpa stiger innanför den stora ringen av åskådare.
”Det var jag, Sir.” Svarar Cassandra med en nigning och en snabb, skrämd blick på den svartklädda kåpinhöljda figuren.
”Hm… Det var duktigt gjort av en sådan ung häxa!” Säger den svartklädda varelsen långsamt med ett tankfullt tornfall och ler sedan oväntat ett stor leende…
”Men det betyder, fortsätter den svartklädda glatt, att du får den stora äran att gå först in i portalen tillsammans med mig, Maxmilian!”

De flesta häxorna drar efter andan. ”Maxmilian” Flämtar vissa av dem. ”Den stora trollkarlen och mörka tornet herre.” Viskar andra och viskningarna blir ännu flera och sprider sig tills hela den stora, vitmålade salen genljuder av ett tryckande mummel…
”Det är en ära för mig, Sir” Stammar Cassandra osäkert och närmar sig sakta den stora, svarta gestalten som tar Cassandras hand i sin.
När det svarta tornets herre har tittat närmare på portalen så utbrister han: ”Vid kung Solaks skägg, en sådan präktig portal!”. ”Det märks att du är jordhäxa” tillägger han med ett leende och går, hand i hand med Cassandra, in i portalens blodröda skiva.
Portalens yta krusas och ett bländande sken uppfyller häxornas gilleshus och när färgerna har slutat att dansa på allas ögon så står portalen kvar, lika fint som om ingenting har hänt i rummet och en efter en så går alla häxorna i portalen…

”Så här ser ut!” Utbrister Cassandra förundrat när de kommigt ut ur portalen och när den kittlande känslan i magen har gått över.
Landskapet runt om dem är en söndervittrad, övergiven inhuggen bergsstad vars terrasser och hus glittrar i ett bländande vitt eller blått sken beroende på bergart. Klippstaden är stor, har flera terrasser ovanpå varandra med ett tjugotal stora stenhus i varje. Staden höjer sig från några hundra meter ovanför markytan, där den börjar, till bergets topp som är ca hundrafemtio meter ovanför sällskapet. Portalen ligger ungefär i mitten av klippstaden och grått, finkornigt damm strilar ner på dem från en klipphylla ovanför dem.
Landskapet runt om klippstaden är en stor, karg och enslig öken med kolsvart, gnistrande sand.
Tre brännande, obarmhärtiga solar i olika färger lyser ned på den lilla skara häxor som nu har samlats runt om Cassandra och Maxmilian. Den mittersta av solarna är gul, den högra är blå och den sista är lika blodröd som portalens glittrande yta bakom dem.
”Märkligt! Jordhäxornas portaler brukar leda till grottor eller träskmarker. Det här är fösta gången som jag har varigt med om att en jordhäxa har frammanat en portal till en stenstad så vidare inte det finns någon…” Maxmilians sömngivande mummel fortsätter tills en av häxorna, en Vindhäxa, avbryter honom. ”Ers nåd, vi bör undersöka klippstaden nu!” Säger hon med sin knarrande röst som påminner om läder som böjs.
”Eee, ja… javisst! Självklart!” Utbrister Maxmilian och börjar gå fram emot den närmaste av klipphusen med Cassandra efter sig…
”Sprid ut er två och två och vi möts här om ett timglas tid!” Säger en myndig Eldhäxa med flammande rött och griper tag i en Vindhäxa och säger ”Följ mig” och går helt sonika iväg utan att se om Vindhäxan hinner med.

”Så nu är vi här, i en annan värld och en annan tid.” Säger Maxmilian drömmande till Cassandra som lika storögt som han ser på allt fantastiskt runt om dem i huset. Stora rannor (väggbonader) i sprudlande färger hänger och förmultnar på väggarna, de visar vardagliga scener som matlagning, en familjs måltid och heliga riter. På varje ranna så finns, skrivet på väggen, ett namn eller i alla fall ord ingraverade. Bokstäverna, eller skriftspråket består av konstiga, fyrkantiga bokstäver som påminner om runor men har annorlunda form och uttalas troligtvis annorlunda också.

Alla stolar och bord är uthuggna från väggen och på varje bord så står det vackert målade skålar i olika dekorativa mönster uppdukade.
Den ena svarta stenskålen har ett vackert mönster som består av gröna, vita och röda cirklar som slingrar sig om varandra så att den ena cirkeln börjar i mitten av den andra. Tillsammans så bildar det ett fascinerade mönster som sakta slingrar sig upp emot skålens kanter. Cirklarnas färger är olika för varje cirkel så att det bildar ett färgsprakande mönster.
Skålens kanter består av en blå och en röd rand som likt spetsiga, leende tänder går runt om skålens kant.
De går in i nästa rum vars dörr, en skjutdörr av hårt trä som verkar vara förseglad så att Maxmilian slår in den och sedan så kliver de in i rummet.
I det lilla rummet så ligger det något som liknar halmmadrasser på golvet och flera små, mindre kraftfulla magiska föremål ligger utströdda på madrasserna. Artifaxerna är i form av snidade lejon och små elfenbensstatyetter samt några draktänder och ringar i guld och andra, okända kraftfulla saker som andra av de magiska föremålen är gjorda av. På rummets väggar så hänger det välbevarade bonader och kläder ligger utströdda lite överallt. Det luktar underligt och i ett litet sidorum så hittar dem ett ihopkrupet barn på en av madrasserna. Barnet visar sig vara en mumifierad, otroligt välbevarad kropp av en naken pojke i tioårsåldern som är ovanligt lång. Mar mörk sårig hy och gräsgröna ögon samt svart hår och ingen mun utan en slät, läderaktig hud där munnen borde ha varigt…

Maxmilian går fram till kroppen och ruskar den försiktigt ”Den här har varigt död sedan länge.” Säger han sorgset och står och ser på kroppen tillsammans med Cassandra innan Cassandra och Maxmilian lämnar det första huset.
Det andra huset som de går in i har samma inredning men stenfatens motiv och färgsättning är annorlunda för att faten här har vackra, vita handmålade blommor och på en av faten så är det cirkelrunda snäckor av olika slag som är avbildade på de, kalla och hårda stenfaten…
Sedan så är de ruttnande, halvtrasiga bonandena här också annorlunda, både i färgsättningen och motiven är annorlunda. Här visar de stridsscener och fridfulla, men blåstpinnade, trädgårdar och på den ena bonaden som är förhållandeviss intakt så visas en man som står i någon sorts uthuggen arena och har foten på en annan krigare. Krigaren som han har foten på är klädd i en märklig rustning som mest verkar bestå av taggar och hornbeklädnader och i handen så håller segraren ett underligt, sågtandat svärd som skiner med ett lysande blått sken. I den andra handen så ser det ut som han håller i ett nät bestående av vassa draktaggar…
”Se här, ett nät av draktaggar verkar det som!” Utbrister hon och Maxmilian kommer skyndande emot henne och bonaden…
”Vid kung stormhatt så tror jag att du har alldeles rätt!” Utbrister han med sin mullrande röst när han har studerat den trasiga bonaden närmare en stund och Cassandra hoppar ofrivilligt till.

”Ska vi gå vidare in i nästa rum då.” Säger Maxmilian när han har lagt ned bonaderna och de vackra, cirkelrunda, målade stenfaten och allt löst som han kunde hitta i stora, vida säckar av säckväv. Och precis som i det förra huset så ritade vi av hur det såg ut och var alla föremål stod innan vi gick vidare in i nästa rum.
”Det här kommer att bli en rik utfärd när det gäller magiska föremål och ur forskningssynpunkt också!” Kvittrar Maxmilian medan han försiktigt lägger ned flera små, vackert utskurna elfenbensstatyetter och några få glimmande guldstatyetter i en av de speciella röda påsar som magikern har vid bältet som är avsedd för speciella magiska föremål.
Elfenbensstatyetterna och guldstatyetterna har ögon av gnistrande rubiner där bara några få av de glittrande ögonen har trillat loss och statyetterna lyser av sin inneboende magiska kraft.

Nästa hus de går in i verkar vara en krigares bostad för den är sparsamt möblerad, har vapen liggande på stenhyllor och en heltäckande, märkligt taggig rustning i något starkt material. När de har passerat förbi flera små rum så delar häxan och magikern på sig. Maxmilian tar smårummen Cassandra går framåt i den kolsvarta skrivliga stenkorridoren. I det innersta rummet så hittar Cassandra en låg pedistal med ett nät på.
”Nätet av draktänder!” Flämtar hon och betraktar dem underarmslånga, glittrande och glimmande vita draktänderna som är bundna i ett stort, kraftskimrande nät som skiner av kraft och magi.
Nätet skulle utan tvekan kunna täcka hela henne och få plats över fast hon var en bastant kvinna och Cassandra ryser till när hon tänker på nätets kraft i en sådan där arena som hon såg på bonaden i det förra huset.
Hon rör vördnadsfullt vid nätet och Cassandra förundras av draktändernas vita, lena yta och den kraftfullhet som de stora, underarmslånga draktänderna måste ha.
”Tänk att få möta en drake!” Säger hon stilla och står och smeker dem lena draktändernas yta ända till Maxmilian kommer in. När han får syn på nätet så utropar han med sin mullrande röst ”Vid den behornades klövar! Ett sådant nät.”. Cassandra blir så överraskad och förskräckt så att hon hoppar till och skär sig på den rakbladsvassa ytan och tittar anklagande på Maxmilian…
”Oj!” Säger han och tittar på hennes blödande finger…
”Sådär!” Säger Cassandra förnöjt efter att ha gjort en svepande rörelse och lagt handen över fingret samtidigt som hon mumlar några kraftord och när hon lyfter handen från såret så är det försvunnet…

”Hur ska vi forsla bort nätet?” Frågar Cassandra Maxmilian efter de ha betraktat nätet en stund.
”Bra fråga, det måste finnas något handtag eller något liknande på nätet” Svarar han och som Maxmilian hade gissat så hittade Cassandra till slut ett handtag som hon lyfter upp nätet i.
Sedan så fortsätter hon och Maxmilian in i den bonadsklädda korridorens vänstra sidorum. ”Förvånansvärt hur lite nätet väger” tänker hon medan de går igenom och ritar av allting de ser i ljuset av en liten blå eldkula som svävar ovanför Maxmilians axel.
”Ett timglas är till ända nu!” Säger Cassandra lite sorgset och reser sig sakta upp och går tillbaka, tillsammans med Maxmilian i sin kolsvarta kåpa, emot portalen ute på den övergivna klippstadens stenterrass…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *