Prinsessor och drakar m.m.

12 juni 2003

Denna skrev jag i första året på gymnasiet, för .. hum.. 2 år sedan ungefär. Det var en svenskauppgift, min grupp skulle bearbeta fantasy och jag ombads skriva en fantasynovell med alla standarder som brukade finnas i fantasy. Alltså blev denna novell väldigt rak, men ändå i mina ögon relativt välskriven.. Tja, läsa själva, och döm.

Joel stegade med arga steg mot Konungens sal. Han var inte på gott humör och det berodde på att kungens soldater hade väckt honom mitt i natten och sedan bokstavligt talat ryckt upp honom ur hans varma, sköna säng. Han hade blivit bryskt väckt mitt i sin ljuva dröm om prinsessan, hans älskade. Ingen visste om att hon var hans älskade, inte ens hon själv. Det var hans lilla hemlighet. Det enda som gjorde honom lite lättare till sinnes var att han nu skulle få träffa henne.
I månens dunkla sken såg han de vakter som vaktade Konungens sal och de såg allt annat än frånvarande ut. Deras resliga, vaksamma hållning berättade att inte vem som helst skulle kunna komma förbi dem. Joel blev insläppt och stannade genast upp. Innanför de stora portarna reste sig en sal av sten. Minst 20 människor skulle kunna stå på varann i salen. Lite här och där på mosaikgolvet kunde man urskilja månens ljus som letade sig in genom fönstren och efter ett tag så vande hans ögon sig vid det dunkla ljuset. Långt borta i andra änden av salen såg han sin kung sitta på sin tron. Joel steg ekade i salen och bland alla kolonner fladdrade mörka skuggor som givit salen dess namn.
I änden av ”Skuggornas Sal” kunde han se på kungens bistra ansikte att något inte var som det skulle vara.
”Joel”…sade han med en låg, släpig röst fylld med sorg.
”Min dotter Iliana har blivit bortrövad av Draken från Norra Bergen. Jag vill att du, ensam, ska gå dit och rädda henne.”
”Varför just jag?” undrade Joel.
”Min magiker har spått i blod och han säger att det måste vara en fattig bonde som ska rädda henne och mitt kungarike. De 5 planeterna ligger i en exakt rad och det händer bara var 1000:e år. Det betyder att något bra kommer att hända de våra. Vi litar på dig Joel, för du har blivit utvald av det trekantiga bordet…”
”Jag är bara en fattig bonde som måste arbeta 15 timmar om dagen för att kunna försörja mig själv och mina gamla föräldrar. Jag…”
Kungen äskade tystnad genom att höja sin hand och sade:
”Bry dig inte om dina föräldrar. Vi tar hand om dem. I Drakens grotta finns det en skatt. Om du dödar draken och räddar min dotter, så får du skatten, min dotter och halva kungariket.”
Joel stod som slagen av blixten. Detta var mer än han någonsin hade drömt om. Det skulle betyda att han för alltid skulle vara fri från pengabekymmer samtidigt som han hade världens vackraste kvinna vid sin sida. Kunde det bli bättre? All irritation var som bortblåst.
”Jag ska göra det. Jag ska göra det för mina gamla föräldrars skull, för dig, för världens folk och för prinsessan. Inget annat än att fullfölja denna uppgift skulle ge mig mer tillfreds-ställelse.” Kungen nickade vid detta svar och Joel började gå mot dörren.
”Joel!” ropade kungen. Joel vände sig om och såg på den skröpliga och ålderssvage men dock stålhårda individ som satt på landets tron.
”Lycka till!” sade kungen med ett hoppfullt leende på sina läppar.

Regnet hade plötsligt börjat ösa ned och Joel småsprang över borggårdens hårda sten. Han hoppade upp på den största, närmsta stridshingst och började rida mot sitt hus.
Han hastade ihop en matsäck som skulle räcka för en vecka och tog sedan sina svärd och fortsatte sen sin resa norrut mot Bergen, där Draken och Iliana väntade på honom.

Efter att ha ridit en halv dag stannade han vid ett vadställe och lät hästen dricka sig otörstig. Han kunde se berget resa sig upp i skyn och medan han åt på sin matsäck och tittade på det så vacklade hans mod.
Jag ska inte ge upp innan jag ens har börjat, tänkte han. Med en fast hand om hästens man så svingade han sig upp och började fortsätta på den stig han valt.
Han färdades genom många byar och alla var antingen nerbrända eller helt bortsopade från jordens yta. De människor som fanns kvar i byarna var alla slitna i stycken eller spetsade på pålar. Hans hopp om ett lyckligt slut sjönk alltmer då berget framför hans ögon kom honom närmare. Vid en bäcks övergångsställe stod det en skylt med en text på det gamla språket. Medan han funderade på vad där kunde stå så hörde han ett schvissande ljud och högt ovanför honom flög det en bevingad häst med en man på ryggen. Joel ryggade tillbaka inför det okända men han inte göra så mycket mer innan hästen hade landat precis bredvid honom.
”Hej Joel.” sade mannen på ryggen. Eller var det en man? En lång varelse med spetsiga öron. Han hade ett par bågsträngar som stack ut ur en påse vid hans bälte och han hade en långbåge samt ett par dussin pilar i ett koger på ryggen. Han var klädd i gröna kläder. Alla kläder på honom var gröna, förutom hans ”läderskor” där en liten dolk stack upp längs vristen. Bra att ha, kanske.
Kunde det vara en alv? En sån som han bara hade hört talas om i gamla sagor och berättelser?
”Hur vet du vad jag heter?” frågade Joel långsamt.
”Jag vet det mesta. Jag vet att jag heter Calonderiel och att den här hästen heter Pegasus.
Jag vet att du är på väg för att döda draken uppe bland bergen och jag vet att du tänker befria prinsessan för att sedan gifta dig med henne.”
”Det var värst vad du vet.” sade Joel nu lättsamt, eftersom han märkte att den grönbeklädde alven inte utgjorde något hot.
”Vet du vad? Jag ska hjälpa dig.” sade alven väldigt hurtigt. ”Jag tycker om dig, jag tycker om det mesta och eftersom du är en sån trevlig prick så ska jag låna dig min häst. Han är snabb som vinden och det är bara med honom som du kan ta dig upp till drakens grotta.
En sak ska du veta. Man kan bara döda draken genom att få den att resa sig upp, så att man kan sticka svärdet i dess sårbara buk, på undersidan av dess kropp. Och för att få den att ställa sig upp så måste du väcka den.”
”Och hur väcker jag den?” frågade Joel.
”Genom att kalla den för dess enda rätta namn…Drakens namn är…”Alondariel cun Lhvius.”
”Den kommer då att vakna, men den kommer bara att lyda dig om du har på dig en särskild ring. ”Drakens ring…”
”Och var kan jag hitta den?”
”Här!” sade Calonderiel och fiskade upp en liten ring ur sin ena ficka.

Under de dagar Joel flög på Pegasus så lärde han känna hästen väldigt väl. Genom att bara tänka åt öster så började Pegasus flyga ditåt. I och för sig så skulle han bara rakt fram, mot Berget men när Joel ville rasta så behövde han helt enkelt bara tänka ”det där ser ut som ett bra rastställe”. Och under de tre dagar som de tog för honom att flyga till berget så hann han också tänka en hel del. Han hade inte lagt upp någon riktig plan och det trodde han inte heller att det behövdes. Antingen så räddade han kungadömet eller så gjorde han det inte.

När han kommit fram till Berget så stannade han vid dess fot och vilade upp sig. Han och Pegasus kunde prata med varann nu. Han hade märkt att Pegasus var allt annat än en normal häst… Flygandes på hästen tog de sig uppåt, upp bland molnen. Konstigt nog så blev det bara varmare ju högre upp de kom.
Nu såg Joel en klipphylla, inte långt ifrån dem och han tänkte till Pegasus att han skulle landa där. Med ett svagt lite ”klopp” så landade Pegasus så tyst han kunde samtidigt som Joel svingade sig av från hans rygg. Han stod på en klipphylla som var 6 människolängder brett och 5 människolängder långt. Han stirrade rakt in i en grotta som gick rak in mot bergets kärna. En grotta som var så mörk att han inte kunde se in mer än ett par steg. Han tog ett djupt andetag och kände den starka lukt som kom från grottan. Den luktade svavel och något annat oidentifierbart.
”Jag tycker att vi stannar här i natt. Jag tror inte att draken kommer ut nu på ett tag, hon ligger väl och beundrar sin skatt och prinsessan. Eller vad tror du?” sade Joel.
”Det låter bra.” sade Pegasus avmätt.
Joel lastade av sin packning från Pegasus rygg och tog fram sin matsäck.
Efter att ha ätit på sin matsäck så tog han fram sina filtar och snart så hade han somnat.
Den natten så drömde han om prinsessan.

Hahaha… skrattade draken och brände samtidigt av en del av prinsessans kläder. Hon grät än högre och ropade ”Joel! Kom nu! Fort! Skynda dig!”. Det sista nästan skrek hon ut av alla sina krafter. ’Jag måste hjälpa henne, varför kan jag inte röra mig?’. Eldens flammor steg än högre och värmen var olidlig. Så svår blev smärtan att…

Joel satte sig käpprätt upp bland sina filtar och märkte att han var alldeles genomsvettig. Minnet av smärtan som väckte honom fanns fortfarande där, svagt i minnen som kommer med en dröm, genom ett grått dis. Han började snabbt packa ihop sina saker, men natten runt omkring honom var så svart att inte ens en alv skulle kunna se vad han gjorde. Han fumlade runt på måfå och stack sig på sitt svärd som han av någon konstig anledning hade dragit fram ur sin skida när han drömde. Han rev snabbt av en bit tyg från filten, men märkte direkt att han hade rivit sönder sin tunikas ena ärm.
Nu får jag lugna ner mig, tänkte han, innan jag ramlar ner från klipphyllan eller något liknande. Han använde tygbiten och förband såret runt armen.
”Pegasus…” viskade han tyst, varför visste han ej. ”Jag måste gå in i grottan nu… jag drömde en dröm…min Iliana är i fara.” Pegasus sade ingenting, men lyssnade.
”Jag måste gå själv, för det här är min stund.” sade Joel till Pegasus igen. Pegasus sade fortfarande ingenting, men visade att han förstod genom att föra sin mule mot Joels kind.
”Tack Pegasus..” sade Joel tyst och började sedan gå mot grottan.

Inne i grottan var det mörkt. Väldigt mörkt och väldigt varmt. Grottan var gott och väl lika bred som klipphyllan, om inte bredare. Han började undra hur stor draken var egentligen. Golvet var slätt och jämnt, men väggarna var skrovliga och vassa som en nyfödd Orchs tänder. De var också halvtäckta av gamla drakfjäll. Orcher var elaka, vårtiga, biffiga, grönbruna och väldigt fula väsen som levde på friskt människokött. En liten unges tänder kunde till och med slita sönder Seghudsdjurets hud med ett enda bett. Sedan med åren så förblir tänderna vassa, men inte långt lika vassa som de en gång var. Joel passade sig att inte gå nära väggarna. De gamla drakfjällen var nog från draken, när den ömsade skinn. Det var svårt att se, men det kom en underligt ljus inifrån grottan, en svagt vitt ljus. Luften var mättad av starka dofter. Han tog bara små andetag, annars skulle han storkna.
Efter att ha gått i timmar så började han bli trött. Han satte sig tungt ner på golvet och andades ut. Här var luften ännu svårare att andas in. Han började få tårar i ögonen.
Han undrade vad han egentligen gett sig in på.
”Hjälp!” hörde han längre in och reste sig snabbt. Alla tankar var som bortblåsta.
Nu började han småspringa. Han tog fram sina svärd och höll dem i varsin hand.
Hjälp mig!” hörde han igen. Nu började han springa på allt vad han kunde och snart så såg han öppningen. Efter 25 steg till så stod han i en gigantisk, kupolformad sal. Ljuset kom från väggarna liksom en sorgsen melodi, som om alla de förlorade själar i denna sal stämde upp i en samfälld hymn till allt levande. Han kände hur kalla vindar smekte hans kropp, men han visste att det inte var några vindar. Hans ögon anpassade sig snabbt till det extrema ljuset och han såg sin Iliana hängandes i taket i en liten bur av oförstörbart mithril, dvärgasilver. Han såg också en fruktansvärt stor, fjällbeklädd drake som låg och sov under den.
Han höll andan och vinkade till prinsessan.
”Hjälp”, ropade hon igen.
Sch!!! hytte han åt henne med sin hand samtidigt som draken fortsatte på nästa dröm om att skövla ännu en by på liv..
Precis bredvid draken fanns ett förgyllt bord med ett litet skrin på. Han smög fram till bordet, öppnade skrinet och tog ut en nyckel av mithril. Han tittade upp på prinsessan som hade släppt ner sitt långa hår.
Det här går perfekt, tänkte Joel.
Han knöt fast nyckeln i hennes hår varvid prinsessan långsamt hissade upp den.
Efter att ha öppnat buren kvarstod nu ett problem. Hur skulle hon ta sig ned? Mellan buren och grottans golv var det alldeles för högt för att hon skulle kunna hoppa. Joel kom ihåg sitt möte med alven Calonderiel.

” ’Och hur väcker jag den?’ frågade Joel. ’Genom att kalla den för dess enda rätta namn. Drakens namn är…”Alondariel cun Lhvius.’ ”

”Alondariel cun Lhvius”, viskade Joel tyst för sig själv. ”Alondariel cun Lhvius”…
Och sedan, ängsligt men bestämt starkare;
”Alondariel cun Lhvius!” Nu började draken så smått vakna ur sin slummer, den började röra på sig.
Än en gång sade Joel drakens namn och nu stod draken upp på alla fyra ben och stirrade stint, men dock blodtörstigt på Joel.
Ringen som Joel hade fått av Calonderiel låg i Joels ena ficka och den tog han nu snabbt fram.
”Titta! Titta på ringen drake. Lyd mig och du ska få leva!”, sade Joel med en ynklig röst. Han hade aldrig vid något tillfälle känt sig så ensam som han gjorde nu.
Draken tittade på Joel med rent hat i sina ögon och sade med en röst som fick hela berget att skaka;
”VEM ÄR DU?”
Joel fortsatte att hålla upp ringen och sade:
”Jag är Joel, från kungariket i Söder och jag har kommit för att rädda prinsessan.
Eftersom Joel hade ringen på sitt finger, så kunde inte draken göra något.
”Hur kan du veta vad jag heter?” frågade draken med en uppfordrande ton.
”Jag vet mycket”, sade Joel.
”Jag vet att du heter Alondariel cun Lhvius. Jag vet att jag kommer ha med mig prinsessan när jag går härifrån och jag vet att du har en skatt som jag också kommer ha med mig när jag…”
Draken skrattade högt. Eller mullrade om man ska beskriva det med ett bättre ord.
Draken mullrade så att prinsessans bur gled ur sitt fäste i taket, landade på drakens bepansrade rygg för att sedan glida ner på golvet. Prinsessan klev ut ur buren som om hon aldrig hade gjort något annat i sitt liv.
Drakens muller slutade tvärt. Marken började röra på sig och heta ångor kom ut ur sprickor i golvet och väggarna.
Draken tappade balansen och föll pladask på golvet.
”Spring!”, ropade Joel med full kraft till prinsessan genom dånet som kom från bergets inre.
De sprang som aldrig förr, de såg sig aldrig om utan de bara sprang och sprang. Ljuset i tunneln hade på något konstigt sätt blivit ljusare och var gång prinsessan snubblade och föll så var Joel där och tog emot henne. Efter att ha sprungit i vad som kändes som evigheter var de slutligen ute på den lilla klipphyllan. Pegasus stod fortfarande där. Joel bokstavligen kastade upp prinsessan och sig själv på Pegasus rygg . Sekunden efter att de lyft kom en stor, kompakt ångstråle ut ur tunneln och med den fördes ekot av drakens vrål när den förångats i den mångtusengradiga hettan som kom ur bergets inre. Den hotande faran från drakens sida var nu för alltid borta.

De landade på en gräsplätt, ett milsteg från berget. Där kunde de se hur varm lava och ånga sprutade ut ur bergets topp, för att sedan rinna ner längs kanterna.
Iliana hade svimmat och låg nu på rygg, bland sitt långa hår och såg så vacker ut som bara en prinsessa kan göra. Joel bara tittade på henne, tittade på berget, på den blå himlen och tänkte för sig själv att mardrömmen var över. Han lade sig ned, han med och somnade.

En vecka senare, välkomnades det lilla följet av kungen och hans folk som hjältar och en stor fest hölls till deras ära. Efter ännu en vecka så gifte sig Iliana och Joel. Trots att de inte fick någon skatt av draken så hade de nu varandra. Deras kärlek blev evig och de levde lyckliga i alla sina dagar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *