Profetians uppfyllelse

6 mars 2008

Jag sprang så fort jag aldrig sprungit förut. Jag bad i mina tankar. ’Låt henne inte vara död, snälla låt henne vara vid liv!’ Jag hade upptäckt tidigare i morse att Rika inte låg i sin säng. Dessutom hade jag upptäckt att efter fem år av nattens mörker hade det blivit morgon. Efter att ha letat runt i hela fortet hade jag fått insett att Rika var borta. Eller, troligare och hemskare, bortförd av Saira. Saira, Jorlands främsta svartkonstnär och Rikas fiende. Rika var nämligen arvtagare till tronen i Jorland, och det var hon som bar på profetian. Skulle hon dö skulle profetian dö med henne. Och profetian var det enda som kunde rädda oss från Saira. Plötsligt ljusnade skogen upp i en liten glänta längre fram. I gläntan låg något som såg ut som en människokropp.
”Rika!” flämtade jag fram, flämtningar var det enda jag kunde få fram, ty jag var trött. Jag slängde mig ner på marken framför henne.
”Rika! Vakna Rika!” viskade jag och ruskade på henne. ”Du får inte vara död, hör du det!” Jag lyfte blicken upp mot himlen och kände tårarna bränna bakom ögonlocken. Sedan lade jag märke fotspåren bredvid Rika. De var färska. Den som gjort dem kunde inte vara långt borta. Jag stelnade till. Mina farhågor besannades.
”Jaså det är här du är”, sa den lena och bitska rösten bakom mig. Jag vände mig häftigt om.
”Saira!” jag drog efter andan. Trots att jag anat att hon fortfarande fanns på plats i gläntan var hon en skrämmande syn. Hon hade blodröda ögon och snövitt hår, utom en slinga i luggen som var klarlila, den symboliserade färgen på hennes magi. Hon log ett ondskefullt leende.
”Javisst min vän. Saira är jag, och jag ska förgöra dig!” I detsamma som hon uttalade de sista orden bildades ett lila eldklot mellan hennes tätt hopsatta händer. Det växte i styrka och hennes leende förvreds till en min av avsky och hon slungade iväg eldklotet mot mig. Jag slängde upp handen och bildade en solgul sköld av magi mellan mig, Rika och Saira. Jag flämtade till när det lila eldklotet slog emot min sköld. Hur skulle jag klara av att strida mot Saira? Det var omöjligt! Jag såg på Rika igen. Plötsligt fylldes jag av ursinne. Saira hade dödat Rika. Jag svor högt och slängde så fort jag kunde iväg en gul pil av magi mot Saira, som lätt stoppade den. Sedan viskade hon något och lila dimma började bildas runt henne och ett lila magiklot började åter bildas mellan hennes händer. Hon slungade iväg det och jag frambringade min sköld av magi. Hela jag slungades bakåt minst två meter när det lila klotet träffade. Jag flämtade till och kippade efter andan. Allt jag såg var lila dimma som virvlade runtom mig och Sairas vita hår framför mig. Ännu en besvärjelse slog emot min sköld. Den höll på att spricka. Jag såg åter på Rika framför mig. Jag kände tårarna rinna nerför kinderna. Rika, min allra bästa vän. Död.

Ännu ett magiklot slog in i min sköld men istället för att absorberas av skölden studsade den tillbaka och började ändra färg. Den blev djupröd, inte sådan hemsk demonröd färg som Sairas ögon, utan mer rosaröd. Den ändrade form och blev till en lång stråle istället för ett klot. I detsamma kände jag att någonting lämnade mig, men jag visste inte vad. Det kändes som om min själ ryckts bort. Saira såg skräckslagen ut och frambringade en sköld av lila magi. Men den hjälpte inte. Den röda strålen krossade skölden som ingenting och gick rakt in i Sairas bröst där den efterlämnade ett rött märke i form av någonting, men jag såg inte vad. Svarta prickar dansade framför mina ögon och jag kände mig trött och yr. Men nöjd, Saira hade segnat ner på marken framför mig. Plötsligt kändes det som om någon hällt en skopa av kall luft över mig och jag omslöts av ett kallt mörker.
”Rika”, viskade jag innan allt försvann.

Jag vaknade av att lila och gula besvärjelser kastades ovanför mig. Men jag var svag, snart stängdes mina ögonlock igen och jag försvann in i dvala. Men inte ens min stängda ögonlock kunde hindra att jag såg något skarpt rosarött flyga ovanför mig. Jag slog upp ögonen och blundade snabbt igen. Den tidigare lila dimman hade upplösts och den klara himlen bländade mina ögon. Jag kisade uppåt tills ögonen vant sig och såg mig sedan om. På min högra sida låg Xamz, min allra bästa vän. Det var ingen tvekan om att han var död. Hans hy var marmorvit och bröstet var helt stilla. Tårar rann nerför mina kinder. Jag hade ingen ork att ens sätta mig upp. Jag vände bort ansiktet från Xamz och såg åt andra hållet. Sairas ansikte låg bara några centimeter från mitt och hennes demonröda ögon stirrade in i mina egna gröna ögon. Jag skrek till innan jag såg att även hennes bröst var helt stilla. Sedan såg jag märket. Ett stort rött märke hade bränt sönder klädnaden och trängt in i hennes bröst, blod rann ur såret och jag märkte att även jag låg i hennes blodpöl. Men jag brydde mig inte, formen på märket intresserade mig mer. Det var format som ett perfekt hjärta. Jag svalde hårt och tårarna dränkte mina ögon.
”Varför?” viskade jag och såg åter upp mot himlen. Jag förstod nu vad som hänt. Den rosaröda strålen som kastats ovanför mig hade varit Xamz livskraft och kärlek, hela vår vänskap hade kastats i den besvärjelsen och träffat Saira, som själv inte kände till varken vänskap eller kärlek. Det hade dödat henne.

Jag reste mig enbart med hjälp av viljestyrka. Jag skulle tillbaks till fortet och hämta min far. Xamz skulle få den värdigaste av begravningar. Jag haltade iväg från platsen och andades tungt. Profetian hade uppfyllts, men inte på det sätt jag önskade. Jag började sorgset nynna.

Stora faror hotar detta land
Endast med hjälp av vänskapens band
Farorna kan trotsas
Först den dag då morgonen åter gryr
Då en yngling inte längre något skyr
Saira för godhetens hand ska böjas
Då ska Jarlands godhet åter skönjas

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *