Pyrrhus – Del 1

14 augusti 2008

En novell som jag använde i en tävling för något år sedan. Så här i efterhand känns den knappast som ett av mina bättre alster, men jag hade tänkt göra om den så synpunkter på förbättringar är mycket välkomna :) Storyn är väl sådär, väldigt mycket Solaris över den, och ofta känns den för tunn. But bear with me.

PS. Jag vann inte tävlingen :)

PYRRHUS
Det ligger en död människa på golvet.
Vem är hon?
Vad har hänt?
Men framförallt: varför är hon död?

Du har sex personer att välja mellan. Alla är de på ytan människor med goda egenskaper, men någon – eller några – av dem är det inte. En av dem är död. Och minst en av dem ligger bakom detta brott. Detta är inte självmord, detta är mord, det värsta brottet någon kan begå, och ditt uppdrag är enkelt: fastställ offrets identitet, spåra mördaren och avvärj fler dödsfall från att inträffa. Använd vilka metoder du än finner lämpliga, det viktiga är att du löser detta snabbt, rent – och framförallt i tystnad.

***

Mina ögonlock blinkar ansträngt när jag vaknar ur den djupa, konstgjorda sömnen. Okularkapslarna surrar när de avlägsnar sig och några sekunder är allt suddigt. Jag stänger ögonen en längre stund och när jag öppnar dem igen har den antibakteriella vätskan som bevarat och skyddat mina synorgan blandats med tårarna och runnit bort. Kontrollpanelen framför mig är inte längre ett oklart töcken. Lamporna och skärmarna blinkar i olika färger utan att ge ett ljud ifrån sig.

Hybernetic-instrumenten kopplas bort. De tunna metalltrådarna avlägsnar sig från min nakna hud och lämnar små sår efter sig som glöder röda på min blekvita hud. Den stora slangen som sitter i direkt kontakt med mitt hjärta och har fungerat som en pump istället för hjärtat och katalysator istället för levern, rycker plötsligt till. Det stora mekaniska monstrets gångjärn knarrar och små pistonger av aluminium arbetar vilt medan det rör sig baklänges, ut ur det öppna såret. Slangen råkar nudda ett av mina blottade revben, och jag biter ihop tänderna av smärta. Metallarmen förflyttar sig långsamt, och trögflyttande droppar av artificiellt slem droppar från den medan det syr ihop vävnad och hud med miljontals glödheta laserstrålar på sin väg ur min kropp.

Jag flämtar till av smärta när den mekaniska pumpen stängs av och jag är kliniskt död i vad som känns som en evighet. När det redan börjar svartna för mina ögon vaknar mitt riktiga hjärta plötsligt till liv. Det börjar med trevande bultningar, men dundrar snart igång som om det tänkte ta igen all den tid det var sysslolöst. Temperaturen i den lilla kapseln är redan omkring 10 grader C, och stiger snabbt. Jag känner hur min hjärnverksamhet ökar i takt med värmen. Ansiktsmasken lyfts bort på ännu en mekanisk arm, och luftslangen kommer farande ur lungorna genom strupen och munnen. Den lämnar en obehaglig metallsmak efter sig som är omöjlig att svälja bort.

Jag lyfter en arm och känner hur musklerna svagt drar ihop sig. Olika läkemedel och narkotika har gjort så att mina muskler hela tiden har dragits ihop i spasmer, och på så vis bevarat massan. Men det är ingen riktig träning, och mycket av muskelmassan har försvunnit i alla fall.

Den stora bildskärmen framför mig blinkar till liv, och visar ett mörker prytt med otals lysande punkter. Miljontals stjärnor. Jag trycker in en knapp på kontrollpanelen och bildskärmen fylls av ett grått, ärrat klot. Det är planeten H85k och på dess baksida befinner sig mitt resmål. Jag släpper knappen och skärmen återvänder till att visa de oräkneliga stjärnorna. Sakta rör sig kapseln genom rymdens vakuum, och den döda planeten dyker långsamt upp i skärmens hörn. H85k är en obetydlig planet men med underliga egenskaper. Den saknar helt atmosfär. Inte ens de mest elementära gaserna omger himlakroppen som mest är en värdelös stenklump bland miljontals andra i denna galax. Men så är det bara på den ljusa sidan av H85k.

För skenet bedrar. Vad som verkar vara en värdelös sten, kan mycket väl vara svaret på några av våra viktigaste frågor.

Planeten rör sig i takt med hur solen och hur den själv roterar kring sin egen axel. Detta resulterar i att en sida av planeten alltid är riktad mot solen medan den andra alltid har varit i mörkret.

Det är denna “mörka sida” som är intressant. Från den… bolmar, eller utsöndras en svart materia ur planetens inre och får rymden runtomkring att… “svartna”. Stjärnornas ljus kan inte penetrera detta okända ämne. Det som är dolt i detta mörker kommer för evigt att vara dolt. Ingen har någonsin kunnat förklara vad det är, eller ens varför det är. Det verkar inte fylla någon funktion. Inga kroppar påverkas av den på något sätt. Den är obrukbar, men den är något ingen någonsin har sett förut. Den är unik.

De avlägsna solarna slocknar en efter en utanför min kapsel tills jag omges av en kompakt svarthet. Jag befinner mig nu i det okända, i det som inte ens forskarna kan förklara. Skärmen kunde lika gärna vara avstängd eftersom den ändå är fullkomligt svart, så jag byter till navigeringskartan. Tunna blå linjer uppträder på den släta glasskivan och formar geometriska figurer. I mitten blinkar en röd triangel – det är min kapsel den markerar. Vågiga linjer visar planetens gravitationsfält och områden där den okända materians densitet är tätare än vanligt. Siffror och bokstäver markerar nyckelpunkter och medianvärden men det intresserar mig inte. Min blick är låst på ett ormbo av tjocka linjer och rektanglar rakt framför min färdväg. Det är stationen. Pyrrhus.

Den röda triangeln närmar sig ormboet alltmer medan rymden utanför är samma ogenomträngliga mörker. Det enda som bevisar att jag faktiskt rör mig och inte står stilla är navigeringskartan som sakta förvandlas ju närmare Pyrrhus jag kommer, och den lätta vibreringen inuti min farkost när de hundratals små motorerna knuffar den framåt. Plötsligt tänds ett lågt surrande larm och kartans färg skiftar till rött. Gigantiska siffror fyller skärmen. Snabbt räknar de ned mot noll. 4523 meter. Jag greppar spakarna framför mig. Kapseln sköter det mesta själv men det är ändå bäst att ta det försiktigt. 2212 meter. En dator räknar alltid ut den kortaste färdvägen – vilket inte alltid är det samma som den säkraste.

Kapselns hastighet blir snabbt lägre, tills jag befinner mig ett kosmiskt stenkast från stationens hangaringång. 10 meter. Navigeringskartan skiftar tillbaka till den normala bilden och visar upp en enorm rektangel täckt med metallfärgade tuber och tjocka nystan av kablar. Från rektangeln löper långa armar likt stela antenner – det är gångarna till de olika modulerna. Stora vitfärgade block på stationens utsida roterar kring gångarna och skapar en konstgjord gravitation. Pyrrhus syns svagt genom det kompakta mörkret, men trots det lyckas jag urskilja hangaren. Min farkost kränger till våldsamt. 0 meter.

***

Kapseln dockar med Pyrrhus, och ett susande ljud uppstår när lufttrycket utjämnas. Jag står redan vid luckan iklädd en grå overall, och hållandes en reflekterande hjälm. Utgångsluckan öppnas och visar ett moln av frusen luft som kylts ned när den kommit i kontakt med min kapsel, som varit i rymdens absoluta köld i flera år.

Molnet upplöses i virvlande svansar, och rymdstationens hangar blir plötsligt synlig: den är tom på liv. Men det väntade jag mig. Allting: från skåpen till golvet och taket till väggpanelerna är gjort av extremt uthålliga polymerer, aluminium eller stål.

Jag stiger nedför trappan som ger ifrån sig ekande ljud när mina stövlar träffar den tunna metallen. Geneve-gravitationen – medelvärdestyngdkraften på jorden – drar i mig, och andningen är tung på grund av luftblandningen inuti stationen. Den innehåller precis så mycket syre som behövs för att kroppen ska fungera normalt. En oskyddad taklampa slocknar, men tänds igen en sekund senare. Tydligen har ledningarna inte bytts på länge.

Fortfarande har ingen människa synts till. Vi förlorade kontakten med de sex besättningsmännen för över tjugo år sedan. Om de följt reglerna borde de ligga nedfrusna i hybernetic-tankarna. Men en konstig känsla får mig ändå att känna mig obekvämt. Jag lämnar hangaren genom dörrslussen, som öppnar sig med ett klickande ljud framför mig. Korridorerna ser exakt likadana ut som på alla rymdstationer som byggts de senaste femtio åren: ovala korridorer med ledningar och slangar i industriella färger som löper längs väggarna. Det enda som ger ljud ifrån sig är mina låga gummiskor mot metallgolvet, och det lågt surrande ventilationssystemet som hänger från taket och får luften att cirkulera genom stationen. Flera av lamporna har slocknat eller flimrar när ledningarna sakta håller på att dö.

Jag tar mig till huvudterminalen där stationens huvuddator är placerad. Likadant som med lamporna står alldeles för många skärmar livlösa. Besättningen måste ha glömt att reparera ledningarna innan de frusits ned. Så fort hibernesisen sätter igång släcks alla system som inte är livsnödvändiga.

Skärmen slås på när jag sätter mig framför den men bilden som dyker upp är skev och ett av hörnen är färglöst. Snabb petar jag på pekskärmen och letar mig fram till loggboken. Jag sitter förstummad. Den är tom. Ingen har någonsin skrivit i den. Men det är omöjligt, tänker jag förbluffat. Till och med de automatiska uppdateringarna saknas. Det går inte att radera loggboken. Och på grund av backup-filerna måste man förstöra hela stationen för att kunna radera datan. Manuellt försöker jag få en bild av stationens och besättningens tillstånd. Samma sak händer: tomhet där det borde ha funnits åratal av information. Skärmen fylls av rad på rad av olika mätningsområden, men alla har exakt samma värde: Status N/A. En bubbla poppar plötsligt upp i skärmens högra hörn och förvånad klickar jag på den. Ett nytt fönster dyker upp på skärmen. “Svaret finns i köksmodulen” står det bara och jag sitter förstummad.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *