Pyrrhus – Del 2

15 augusti 2008

Mina fotsteg ekar när jag går den korta vägen till köket. Korridoren slutar i en korsning och jag fortsätter rakt fram till en stängd dörr. Den öppnar sig när jag stannar framför den.

Köksmodulen ligger insvept i ett kallt, ogenomträngligt mörker. De vita komponenterna syns vagt i det skumma ljuset. Med trevande fingrar söker jag efter panelen som styr belysningen. Ingenting händer när jag trycker på knapparna. Jag försöker igen. Fortfarande ingenting. Inte ens datorn svarar när jag ber den tända lamporna. Det knastrar ur de osynliga högtalarna, och sedan spottar den ur sig binära uppgifter, ettor och nollor. Flera tusentals i sekunden. Den artificiella rösten låter rostig och avlägsen, inte som den mjuka kvinnoröst som datorer annars använder. Den maskulina rösten är sträv och hotfull, och störningar får den att bli mörkare och ljusare medan den upprepar de två numren. Hade jag inte utbildats och levt i en omgivning där uttryck som religion, tro, öde och vidskepelse inte existerar hade jag sagt att rösten är… ondskefull.

“Ettnollnollnollettnollettettettnollettnollettnoll…”

Rösten blir plötsligt svagare. Till slut försvinner den helt med en sista viskning, och återigen är köket insvept i tystnad.

Långsamt tar jag fram den lilla ficklampan från mitt verktygsbälte och tänder den. Jag riktar ljusstrålen från den aluminiumtäckta lampan mot det svarta mörkret. Det flyr undan det intensiva ljuset som om det var levande.

Ett kaos möter mig.

Kastruller och liknande föremål ligger överallt – på golvet, på bordet, på hyllorna – och olikfärgade sörjor täcker dem. Långsamt upptäcker jag att sörjan faktiskt är mat. Mögel och svamp har frodats på födan. Men så borde det inte vara. Stationen är en isolerad miljö och mikrober och bakterier borde inte överleva i den.

En ilning far längs ryggraden när ficklampan lyser upp skåpen. De är helt förstörda. Dörrarna har slitits loss från de kraftiga gångjärnen och hyllorna har pulveriserats till flisor. Vattenledningarna har antingen täppts igen eller brustit, eftersom golvet är täckt av smutsbrunt vatten. Jag stiger in i köksmodulen. Precis som hyllorna har stolarna pulveriserats till flisor och tygbitar, som nu flyter på vattnet.

“Vad i helvete har hänt här?” frågar jag högt.

Det är de första orden som kommit över mina läppar på flera år. Men det tänker jag inte på. Mina ögon ser bara förstörelsen framför mig. Någon eller något har löpt amok här. Det är ingen tvekan om saken. Men kan en vanlig människa orsaka sådan förödelse? Jag vet inte vad jag ska tro.

En stor fläck på den motsatta väggen från mig fångar min uppmärksamhet, och jag hajar till. Men det är inte blod, och jag andas ut. Nej, någon har smetat ut tomatsås, eller något liknande på den kala väggen. Sörjan har stelnat, grå och svarta prickar av mögel som drar nytta av födan frodas på den ojämna ytan.

Mitt i allt detta står kylskåpet likt en renhetens ängel i ett brinnande helvete av groteska demoner. Den sista fästningen mot kaos. Det stora metallfärgade skåpet står orört och oskyldigt. Inga fläckar eller repor täcker dess släta yta. Silverfärgen gäckar mig, och jag dras mot det glansiga föremålet nästan mot min vilja.

Vattnet når mig till anklarna och ringar stör den stilla vattenytan när jag försiktigt går genom köket. Jag rundar köksbordet. En kniv är instucken i plastbordet. Enda till skaftet. Men jag lägger knappt märke till den. Kylskåpet attraherar mig, likt en magnet attraherar metall. På något sätt vet jag att det innehåller något jag borde känna till.

Till slut står jag framför det med handen på handtaget. Jag drar i det och öppnar dörren. Ljudlöst ger den efter och moln av flytande luft väller ut. Den smärtsamma kölden slår emot mig och jag tar ett steg tillbaka med stängda ögonlock. Luften kristalliseras på mitt oskyddade ansikte och det sticker i ögonbrynen när de fryser fast på mindre än ett ögonblick.

Med ansträngning öppnar jag ögonen. En ros. Jag drar med handen över ansiktet och avlägsnar den tunna ytan av kristalliserade gaser. En ros. Kölden är fortfarande outhärdlig, och min utandning förvandlas till en tjock rök framför munnen.

Kylskåpet är tomt. Inga förpackningar med torkade livsmedel eller burkar med vätska tar upp plats på de vita gallerhyllorna. Endast en ros hänger i skåpet och vajar stelt i den tunna guldtråden. Förvånad sträcker jag in handen. Gummit i handsken knarrar av kylan, och den brännande kölden anfaller min hand som om den ignorerar den insulerande handsken. Nerverna i fingrarna brinner av vit eld, och snabbt tar jag tag i den frusna rosen.

Till och med av den lätta berörelsen spricker blomman och faller till golvet, där den krossas i en miljon kristalliserade organiska fragment. Kvar i handen ligger en stelnad lapp, ett kort med sirliga bokstäver och vågiga gulddekorationer.

“En sådan seger till och jag är förlorad” läser jag på lappen.

Jag sitter framför datorn med den hopknycklade lappen i näven. Pyrrhus. Jag känner till historien om den grekiske kungen och hans strider. Det var han som sägs ha yttrat dessa berömda ord som står nedskriva på pappersbiten. Men vad har det att göra med den försvunna besättningen? Och vad menas med att detta är svaret på gåtan? Jag läser citatet en gång till. Det jag kan minnas från min undervisning i historia på ESA:s akademi är att Pyrrhus besegrade den Romerska Republiken vid Asculum år 279 f.Kr. och att det var efter det slaget som han yttrade “en sådan seger till och jag är förlorad”. Hans armé hade dödat sex tusen romare, men till priset av många män och erfarna generaler. Hannibal sade att näst efter Alexander den store var Pyrrhus den störste härföraren världen någonsin sett. Dessutom var Pyrrhus enligt Plutarkos ohyggligt ful. Och hade en missbildad överkäke.

Men det hjälper ju inte mig.

Jag reser mig från skrivbordsstolen. Medan mitt huvud försöker lösa mysteriet arbetar mina ben automatsikt. De för mig genom dunkla korridorer och genom fullastade lastrum. Jag lägger inte märke till omgivningen. Min hjärna arbetar frenetiskt med mysteriet. Lös det snabbt. Och tyst. Men utan några ledtrådar förutom en forntida grekisk kung kan jag inte lösa något brott. Jag behöver något mer. Något som inte är så diffust.

Jag tittar upp och stannar.

Ovetandes om det har jag gått raka vägen till IHA – Induced Hibernation Area. Det är här besättningsmännen borde ligga nedfrusna. Jag tvekar men går sedan fram till en av glascylindrarna som står på golvet. När jag är här kan jag trots allt kontrollera vem ur besättningen som saknas. Flytande väte väller över cylindern och får den att likna en vulkan innehållandes iskall rök. Hybernetics – anordningar som kontrollerar dvalan – hänger från taket och är knutna till cylindrarna med ryckande slangar och kablar. Från ett skåp på väggen nära cylindrarna tar jag fram en bärbar radiator, slår på den och riktar den mot glasföremålet.

Det flytande vätet förångas och isen smälter bort när den blåser het luft på glascylindern. IH-tanken är tom. Ren tur att den första är tom, eller är det något mer bakom det här? Eftersom tanken är tom måste – jag sneglar på dataskärmen bredvid cylindern – löjtnant Maria Zapatero vara mordoffret. Dataskärmen visar att hyberneticanordningarna pumpar HIT – Hibernation Induction Trigger, ett ämne i blodet som får däggdjur att gå i dvala – in i tanken, trots att den är tom. Måste vara kortslutning. För att vara säker går jag fram till de andra IH-tankarna. Radiatorn sveper över de istäckta glastankarna medan jag med allt större häpnad och oförståelse stirrar på det som gömmer sig under isen. En efter en blir tankarna synliga. Och samtliga är tomma. Inte en enda innehåller en människa.

Jag tar ett steg tillbaka. Något är väldigt fel. Av en underlig anledning rör sig min högerhand mot mitt bälte. Ovetandes om det tar den tag i den lilla pistolen och drar den ur hölstret. Samtidigt får mina ben mig att backa baklänges. Ögonen flackar över tankarna och det rökfyllda rummet. En droppe svett flyter sakta nedför min panna. Jag upptäcker pistolen i min hand men blir glad att jag i alla fall har något att försvara mig med.

Takbelysningen blinkar till och för ett ögonblick sänks rummet i totalt mörker. Det är ett ögonblick av ren skräck.

Under den korta tid som lampan är avstängd hörs fasansfulla och underliga ljud. Det första är små tassande steg – som från de nakna fötterna på små barn – sedan ett rosslande andetag.

Det hela tar mindre än en sekund, och sedan vaknar lampan till liv igen. Jag öppnar ögonen. Min högerhand skakar våldsamt och pistolen rör sig med den. Jag tittar ned på min vänsterhand. Den skakar lika mycket. Tills slut märker jag att hela min kropp skakar av frossbrytningar. Mina ostadiga ben tar ännu ett steg tillbaka. Sedan ännu ett. Och ett till. Till slut springer jag nedför korridoren tillbaka mot hangaren.

***

Jag är tillbaka i datorcentralen. Lamporna runtomkring mig lyser starkt och ger ett knappt hörbart väsande ifrån sig. Jag sitter på golvet mittemot dörren som jag stängt. Pistolen riktar jag mot dörren. Mina händer skakar inte längre. Det är underligt. Det känns som om det som hände i IHA bara var en dröm, trots att det är endast ett par timmar sedan det hände. Det måste ha varit en dröm, tänker jag igen. Det kan inte vara något annat. Något annat vore omöjligt. Hallucinationer. Inget annat.

Jag reser på mig och går fram till den lysande datorskärmen. När jag går den korta sträckan fram till datorn vandrar min blick hela tiden tillbaka till dörren. Hallucinationer. Kan inte vara något annat.

Jag sätter mig framför skärmen och tar fram skivan jag hittade i IHA. Det är en liten, genomskinlig glasskiva. Ljuset bryts genom det kristallklara materialet och bildar skuggor i regnbågens färger på skrivbordet. Försiktigt petar jag in skivan i spelaren. Datorn skakas av ett lågt mullrande en stund innan skärmen svartnar. Långsamt framträder en bild. En bild av en man som stirrar rakt på mig. Jag upptäcker att det är en inspelning och att mannen tittar in i kameran.

Mannen, en äldre, skallig person tittar in i kameran och säger uttryckslöst:
“Första examinationen, 29 mars, projekt H.A.D.E.S. Framför mig sitter Roger LeBouf, ESA-astronaut och frivillig i detta projekt.

Mannen försvinner ur bild och en annan person dyker upp. Bilden är suddig och kameran försöker förgäves fokusera. Silhuetten av en smal människa blixtrar till med jämna mellanrum men den är för otydlig för att man ska få en bild av vem det är som sitter mittemot den skallige mannen. Knaster hörs från högtalarna.

Den andre blir synlig igen och störningarna försvinner som genom ett under.

“Mitt namn är David Jovic och jag leder projektet” säger han med blicken riktad in i kameran. Händerna med de korta tjocka fingrarna knäppta vilar på det blanka bordet.

Brusningarna stör inspelningen igen och Jovic kastar en blick på andra sidan bordet. Han skrattar.

“Kapten LeBouf har nu behandlats med D77-strålning i lite mer än tjugofyra timmar” säger Jovic efter att ha skrattat klart och tagit på sig en allvarligare min. “Och inga större förändringar har upptäckts. Eller vad säger ni, kapten?”

Störningar. Visuella och audiella infektioner får skärmen att likna en mångfärgad myrstack i ett par minuter innan den äldre mannen dyker upp igen. Han ser orolig ut. Ena handen far över det skalliga huvudet och han lutar sig tillbaka i stolen. Mannen suckar tungt. Eftertänksamt.

“Tröttheten borde försvinna efter att kroppen vant sig vid behandlingen. Är du säker på att sömnmedlet inte fungerar mot sömnlösheten?”

Brus. Störningar.

“Hmm.”

Jovic har tagit av sig glasögonen och bläddrar i mappen framför sig.

“Anomaliteter” fastslår han dystert. “Kommissionen borde ha förutsett sådana saker.”

Han suckar igen.

“Men det finns inget vi kan göra åt det här. Projektet måste fortsätta.”

Sedan följer en upprabbling av teknisk information. Det mesta förstår inte ens jag. Jag snabbspolar men hittar inget mer som kan förtydliga den här oredan jag hamnat i. Maskinen framför mig klickar till, och glasskivan slutar snurra. Jag tar ut den ur spelaren och stoppar föremålet i fodralet, som hänger från mitt verktygsbälte.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *